• Anonym (Vad gör man?)

    Pojkvän med borderline

    Hej!

    Söker mig hit för att få något slags råd för hur jag ska hantera min ?pojkvän?.

    Träffade en underbar kille för drygt sex månader sen genom en dejtingapp.

    Vi skrev med varann i några veckor innan vi träffades första gången.

    Vi klickade direkt, hördes dagligen dygnet runt efter våran första träff.

    Men eftersom vi bor en bor ifrån varann, jag har barn, inte han så dröjde det ca 4 veckor innan vi sågs igen. Efter den gången började vi träffas varje vecka.

    Han har varit öppen med sin psykiska ohälsa sedan start men det är de senaste två månaderna som jag har förstått hur illa det är.

    Senaste månaden har varit väldigt intensiv, han säger att han älskar mig, vill bo med mig, vill ha barn med mig för att nästa dag stöta bort mig och säger att jag bör hitta någon bättre.

    Helgen som var så såg jag på riktigt hur pass dåligt han mår, han var här på fredagen och sov över, lördag morgon hade han panik och åkte hem tidigt för att han mådde så dåligt och sa att det aldrig kommer att funka.

    Sen kom han tillbaka på eftermiddagen och sa att han bara måste vara med mig och han skulle göra allt i sin makt för att pressa bort impulserna han får att stöta bort mig.

    Han älskar mig och vill bara vara med mig.

    Senare på kvällen åkte han hem då mina barn skulle komma tillbaka från sin pappa.

    Han sa Jag älskar dig och åkte.

    I söndags började karusellen igen då han säger att vi bara bör vara vänner, han mår skit och stöter återigen bort mig.

    Är kall och vill knappt prata med mig.

    Han säger att det här blir bäst för oss båda två.

    Jag förstår på ett sätt att han är rädd, det här händer i princip varje vecka, han stöter bort mig i några dagar för att sedan komma tillbaka.

    Jag förstår att det egentligen är hans borderline som gör att han agerar så här.

    Men hur bemöter jag honom på bästa sätt?

    Jag älskar verkligen honom och jag vill verkligen inte ge upp honom då vi har det så himla bra ihop när han är ?sig själv?.

    Jag försöker att bekräfta och visa att jag finns där för honom.

  • Svar på tråden Pojkvän med borderline
  • Anonym (Vad gör man?)
    pyssel skrev 2019-05-26 07:44:47 följande:

    Ts, jag föreslår att du läser lite om otrygg-ambivalent anknytning och ser om det passar in på dig. (Utan att skifta fokus och bry dig så mkt om vilka anknytningsmönster han har).


    Jag har läst en del om det,

    Det stämmer inte riktigt ändå på mig.

    Mer än att jag har svårt att vara ensam i perioder.

    Jag har ett ganska så stort bekräftelsebehov men har väl sällan fått det tillfredställt i en relation.

    Grejen är att utåt sett så har jag haft en helt okej barndom,

    Min mamma lämnade min pappa när jag var ett år då hon upptäckte hans alkoholproblem och trots att han fick hjälp genom sitt jobb osv så trillade han tillbaka hela tiden så hon fick nog.

    Min mamma träffade en ny ganska fort och de flyttade ihop,

    Han hade barn sedan innan och jag blev inte sedd.

    Jag fick alltid skulden om det blev bråk mellan oss barn och jag hänvisades alltid till mitt rum.

    Jag fanns oftast inte för min mamma.

    Efter ett par år till så fick jag börja åka till min pappa varannan helg.

    Jag var min pappas allt.

    Men tyvärr hade han fortfarande alkoholproblem, så jag minns att jag letade igenom hela lägenheten efter alkohol när han var och parkerade bilen i garaget.

    Då var jag kanske 4-5 år.

    Pappa var aldrig elak när han var onykter men han somnade och jag fick ofta klara mig själv.

    Jag tyckte väldigt synd om pappa så jag berättade aldrig för någon att han drack.

    Både min mamma och min pappa hade gott om pengar så jag saknade aldrig något materiellt.

    Ända tills jag var 14-15 var jag blyg och tyst.

    Mobbad i skolan tills jag var 12.

    Sen helt plötsligt blev jag intressant för alla killar så då började jag dricka och lät mig nog utnyttjas för sex.

    Har sökt bekräftelse genom sex.

    Hade mycket ångest som tonåring, festade minst 2 gånger i veckan.

    Haft anorexia sen jag var 10.

    Till slut kastade min mamma ut mig när jag var knappt 18 och sen har jag fått klara mig själv.

    Lugnade ner mig ganska mycket då och sedan fick jag mitt första barn som 22-åring.

    Har verkligen gett mina barn den närhet jag aldrig fick.

    Jag har ammat länge, låtit dom sova med mig.

    Ingen av dem sov borta förens de var nästan tre.

    Idag har jag en bättre relation till min mamma, men vi visar nästan aldrig några känslor för varandra.

    Så nu är det fritt fram att analysera min trasiga själ...
  • Anonym (Vad gör man?)

    Så egentligen tycker jag att jag lyckats bli en ganska okej person med tanke på hur jag har haft det.

    Jag kunde ju ha fortsatt att festa och ligga runt.

    Men jag valde att ta tag i mitt liv.

    Jag har jobb och ordnad ekonomi.

    Skjutsar barnen till fritidsintressen och lever ett helt normalt liv idag.

    Råkade bli kär i den här personen som faktiskt inte alls påminner om mitt ex eller någon av de andra jag dejtat eller varit tillsammans med.

    Han bekräftar mig ändå mer än någon annan jag träffat plus att han har kommit att bli min bästa vän.

    Det är skit att han har den här diagnosen och ibland mår jag dåligt av det.

    Men jag känner att jag skulle må så himla mycket dåligare utan honom som det är nu.

  • pyssel

    Otrygg-ambivalent anknytning kan ju te sig lite olika, men ändå lika, vara föränderligt över tid, beroende på både ens egen emotionella utveckling och vem/vilka man för tillfället träffar, ligger med, är ihop med osv. Du vet bäst själv vad du känner igen (kanske viktigare än att leta efter undantagen).

    Fundera mindre på hur lik den här personen är andra som gjort dig illa, och mer på om de negativa mönstren och känslorna hos dig själv upprepas. Det är ju typiskt medberoende och upprätthållande av det dysfunktionella att ta fasta på undantagen, skillnaderna och topparna och låta det bli det som fäller avgörandet varje gång man flyttar sin egen gräns en liten bit till.


    Alla hästar hemma
  • Anonym (Vad gör man?)
    pyssel skrev 2019-05-26 11:20:05 följande:

    Otrygg-ambivalent anknytning kan ju te sig lite olika, men ändå lika, vara föränderligt över tid, beroende på både ens egen emotionella utveckling och vem/vilka man för tillfället träffar, ligger med, är ihop med osv. Du vet bäst själv vad du känner igen (kanske viktigare än att leta efter undantagen).

    Fundera mindre på hur lik den här personen är andra som gjort dig illa, och mer på om de negativa mönstren och känslorna hos dig själv upprepas. Det är ju typiskt medberoende och upprätthållande av det dysfunktionella att ta fasta på undantagen, skillnaderna och topparna och låta det bli det som fäller avgörandet varje gång man flyttar sin egen gräns en liten bit till.


    Ja precis,

    Jag vet att jag har någon slags otrygg anknytning.

    Men känns som att halva befolkningen har det.

    Det som inte stämmer är väl att jag inte är krävande som partner.

    Förutom när jag känner att jag håller på att förlora någon.

    Det blir svårt att lämna som läget är nu.

    Tycker ändå att han öppnat upp sig ytterligare sista veckan och försöker att förändra sitt eget beteende med.

    Han gör sitt yttersta för att respektera hur jag mår i det här vilket är en stor förändring.

    Vi får väl helt enkelt se hur det blir.
  • Anonym (Destruktivt)
    Anonym (OoOoO) skrev 2019-05-26 07:27:58 följande:

    Man blir likadan själv. Borderline beteende kan smitta av sig och det gjorde det på mig. Det tog ett tag att bli hel igen efter den relationen. 


    Känner igen detta hos min pojkvän. Hans förra relation var med en kvinna med borderline, deras förhållande var väldigt upp och ner som beskrivits i tråden. Till sist förlovade de sig men dagen efter lämnade hon honom för en annan man.. Min pojkvän var märkbart påverkad av denna relation under de första månaderna av vårt förhållande. Han var överdrivet misstänksam och varje gång han tvivlade på mina intentioner hotade han med att göra slut, för att några dagar senare säga att han inte menade det.

    Det var oerhört nedbrytande för min självkänsla att leva under de förhållandena och till sist gjorde jag slut. Då insåg han att han inte kunde fortsätta på det sättet. Han skärpte till sig och vi fortsatte tillsammans. Dessa problem finns inte kvar i vår relation längre, eftersom han faktiskt inte har en borderline-diagnos i botten utan snarare var traumatiserad av sin förra relation. Hans ex däremot har upprepat sitt beteende i efterföljande relationer, eftersom hon har den problematiken..
  • pyssel
    Anonym (Vad gör man?) skrev 2019-05-26 12:31:54 följande:

    Ja precis,

    Jag vet att jag har någon slags otrygg anknytning.

    Men känns som att halva befolkningen har det.

    Det som inte stämmer är väl att jag inte är krävande som partner.

    Förutom när jag känner att jag håller på att förlora någon.

    Det blir svårt att lämna som läget är nu.

    Tycker ändå att han öppnat upp sig ytterligare sista veckan och försöker att förändra sitt eget beteende med.

    Han gör sitt yttersta för att respektera hur jag mår i det här vilket är en stor förändring.

    Vi får väl helt enkelt se hur det blir.


    Är man med en partner som är väldigt krävande själv kan man inte "kosta på sig" att vara kravstor och att själv orsaka avvisningen, man är ju ofta rädd för ensamheten. Detta eftersom ensam=sämre värde och mer fokus och tankar på en själv. Därför blir man följsam och fixande som många barn till alkoholister, i alla fall i hänsyn till andras känslor, inte nödvändigtvis praktiskt.
    Alla hästar hemma
  • pulverpåse
    pyssel skrev 2019-05-25 18:02:23 följande:
    1. Du läser in väldigt mkt eget och annat om uppfattningar och motiv. Varför?

    2. Och varför är det orimligt att råda någon att gå som kastas ner i förtvivlan en gång i veckan?
    1. Du, med alla andra gaphalsar, har inte en aning om hur ni framställer er själv. Era motiv är glasklara, ni är offer som vägrar gå vidare i livet. Därför skriker ni er hesa med falsk välvilja, för ingenting kan vara en gråzon där motstridiga känslor inte kan existera samtidigt. Men för all del kan ni leva i förnekelse, om ni mår själva mår bättre.

    2. Jag utgår inte från att han mår bra av hennes förtvivlan, men du kanske vet något som jag inte vet. Gör dig inte dummare än vad du behöver så kanske du lär dig något.
  • pyssel
    pulverpåse skrev 2019-05-28 00:35:03 följande:

    1. Du, med alla andra gaphalsar, har inte en aning om hur ni framställer er själv. Era motiv är glasklara, ni är offer som vägrar gå vidare i livet. Därför skriker ni er hesa med falsk välvilja, för ingenting kan vara en gråzon där motstridiga känslor inte kan existera samtidigt. Men för all del kan ni leva i förnekelse, om ni mår själva mår bättre.

    2. Jag utgår inte från att han mår bra av hennes förtvivlan, men du kanske vet något som jag inte vet. Gör dig inte dummare än vad du behöver så kanske du lär dig något.


    1. Det var mkt nonsens du läste in där. Berätta gärna om det "glasklara" och vad jag ska "gå vidare från" som har med tråden att göra.

    2. Jag utgår från hennes förtvivlan och hennes barn.
    Alla hästar hemma
  • pulverpåse
    pyssel skrev 2019-05-28 06:01:29 följande:
    1. Berätta gärna om det "glasklara" och vad jag ska "gå vidare från" som har med tråden att göra.

    2. Jag utgår från hennes förtvivlan och hennes barn.
    1. De glasklara misslyckanden i ditt liv som du inte kan acceptera och speglar i andra människor. Så att du slipper göra förändringar hos dig själv och även lufta lite självhat mot din spegling. Du är inte fullt medveten om det, vilket är lite av poängen.

    2. Bra.
  • pyssel
    pulverpåse skrev 2019-05-28 08:39:13 följande:

    1. De glasklara misslyckanden i ditt liv som du inte kan acceptera och speglar i andra människor. Så att du slipper göra förändringar hos dig själv och även lufta lite självhat mot din spegling. Du är inte fullt medveten om det, vilket är lite av poängen.

    2. Bra.


    Sluta projicera och fantisera. Jag uppmuntrar inte folk att stanna i dysfunktionella förhållanden. Inte honom heller. Jag förstår att det retar dig men höj blicken från din egen situation, jag kommer inte att servera dig en annan analys än det, du vet nog själv och har fått höra från andra varför du ryggmärgsreflexar som du gör i den här tråden.

    Här har vi två människor som är olyckliga flera ggr i veckan pga både bagaget och förhållandet de har. Detta i en fas då man vanligtvis är nykär utan problemorientering och det brukar vara etablerat var man har varandra. En av de bästa faserna i ett långt förhållande alltså - eller - där man brukar bryta. Inget av det TS berättar låter bäst.
    Alla hästar hemma
Svar på tråden Pojkvän med borderline