• Anonym (Vad gör man?)

    Pojkvän med borderline

    Hej!

    Söker mig hit för att få något slags råd för hur jag ska hantera min ?pojkvän?.

    Träffade en underbar kille för drygt sex månader sen genom en dejtingapp.

    Vi skrev med varann i några veckor innan vi träffades första gången.

    Vi klickade direkt, hördes dagligen dygnet runt efter våran första träff.

    Men eftersom vi bor en bor ifrån varann, jag har barn, inte han så dröjde det ca 4 veckor innan vi sågs igen. Efter den gången började vi träffas varje vecka.

    Han har varit öppen med sin psykiska ohälsa sedan start men det är de senaste två månaderna som jag har förstått hur illa det är.

    Senaste månaden har varit väldigt intensiv, han säger att han älskar mig, vill bo med mig, vill ha barn med mig för att nästa dag stöta bort mig och säger att jag bör hitta någon bättre.

    Helgen som var så såg jag på riktigt hur pass dåligt han mår, han var här på fredagen och sov över, lördag morgon hade han panik och åkte hem tidigt för att han mådde så dåligt och sa att det aldrig kommer att funka.

    Sen kom han tillbaka på eftermiddagen och sa att han bara måste vara med mig och han skulle göra allt i sin makt för att pressa bort impulserna han får att stöta bort mig.

    Han älskar mig och vill bara vara med mig.

    Senare på kvällen åkte han hem då mina barn skulle komma tillbaka från sin pappa.

    Han sa Jag älskar dig och åkte.

    I söndags började karusellen igen då han säger att vi bara bör vara vänner, han mår skit och stöter återigen bort mig.

    Är kall och vill knappt prata med mig.

    Han säger att det här blir bäst för oss båda två.

    Jag förstår på ett sätt att han är rädd, det här händer i princip varje vecka, han stöter bort mig i några dagar för att sedan komma tillbaka.

    Jag förstår att det egentligen är hans borderline som gör att han agerar så här.

    Men hur bemöter jag honom på bästa sätt?

    Jag älskar verkligen honom och jag vill verkligen inte ge upp honom då vi har det så himla bra ihop när han är ?sig själv?.

    Jag försöker att bekräfta och visa att jag finns där för honom.

  • Svar på tråden Pojkvän med borderline
  • pyssel
    Ocdkille skrev 2019-05-25 00:22:02 följande:

    Fast han träffar inte barnen. Dom drabbas alltså inte. Dessutom hur många barn finns det inte vars föräldrar har träffar mentalt friska partners som ändå gör att barnen mår dåligt.


    Barn drabbas DEFINITIVT av hur föräldrar mår och ett "medberoende" i full blom. De drabbas alltså.
    Alla hästar hemma
  • Anonym (Bordis)
    pyssel skrev 2019-05-24 17:58:48 följande:

    Första och största skyldigheten är mot Ts barn. Men det glömmer gärna den som identifierar sig för starkt med Ts kille. Sjuka egoråd.


    Då är det ju Ts som är problemet och hon behöver jobba med sig själv. Om hon lämnar honom så dras hon till någon ny likadan precis som de före hennes nuvarande också behövde bli omhändertagna. Barnens far kanske är 10 ggr värre en hennes nuvarande.
  • pyssel
    Anonym (Bordis) skrev 2019-05-25 00:42:10 följande:

    Då är det ju Ts som är problemet och hon behöver jobba med sig själv. Om hon lämnar honom så dras hon till någon ny likadan precis som de före hennes nuvarande också behövde bli omhändertagna. Barnens far kanske är 10 ggr värre en hennes nuvarande.


    Nej. Lämna OCH arbeta med sitt eget medberoende.
    Alla hästar hemma
  • Anonym (Bordis)
    pyssel skrev 2019-05-25 00:45:40 följande:

    Nej. Lämna OCH arbeta med sitt eget medberoende.


    Hon vill ju vara med honom. Vad har du för råd utifrån den situationen och de omständigheterna? Hon vill ju inte lämna.
  • pyssel
    Anonym (Bordis) skrev 2019-05-25 01:19:47 följande:

    Hon vill ju vara med honom. Vad har du för råd utifrån den situationen och de omständigheterna? Hon vill ju inte lämna.


    Att det är en relation där sjuka och dysfunktionella beteenden tagit överhanden och ett uppbrott skulle hjälpa henne. Förmodligen behöver hon hjälp och stöd både för att kunna genomföra uppbrottet och för att inte upprepa sin historia. Hjälp att styra fokus mot barnen varje gång hon vill gå tillbaka. Vid medberoende går det ofta lättare att flytta fokus till barnens välmående för att hålla dysfunktionella pojkvänner borta, det tar längre tid att sätta sig själv och sitt eget värde framför att gå tillbaka till folk som gör en illa. I förlängningen är det nödvändigt att hitta det egenvärdet också.
    Alla hästar hemma
  • fornminne
    Anonym (Bordis) skrev 2019-05-25 01:19:47 följande:
    Hon vill ju vara med honom. Vad har du för råd utifrån den situationen och de omständigheterna? Hon vill ju inte lämna.

    Skulle du skriva samma sak till en missbrukare? "Hon vill ju knarka". Även om personen mådde dåligt och riskerade sin hälsa och på sikt sin familj. Destruktiva relationer är jämförbara med missbruk. Man måste inte alltid lämna en sjuk partner. Men man ska aldrig stanna i en relation där man far illa, och ts har bara känt den här killen i sex månader. Det är som att knarka, sluta med knark och sen börja knarka igen. Lösningen är inte att fortsätta, även om man "vill". Lösningen är att bryta det destruktiva mönstret, om inte annat för barnens skull.
  • Anonym (Vad gör man?)
    Anonym (Bordis) skrev 2019-05-25 01:19:47 följande:

    Hon vill ju vara med honom. Vad har du för råd utifrån den situationen och de omständigheterna? Hon vill ju inte lämna.


    Vi har fortsatt att träffas.

    Känslorna blir ju bara starkare och starkare.

    Vi försöker prata när han mår bra och då är hans ända önskan att han alltid kan känna som han gör i dom stunderna.

    Vi har som jag sagt det innan, fantastiskt bra när vi träffas.

    Men det är sjukt jobbigt att det bara är 2 dagar i veckan.

    Vi kan väl säga att 3-4 dagar i veckan så får jag bekräfta honom.

    Han känner någon slags inre stress nästan hela tiden.

    Vet inte hur jag ska ta förhållandet vidare då vi fastnat här.

    Vill ju inte lämna honom, men jag kan heller inte vara i det här mellanläget hela tiden.
  • pyssel
    Anonym (Vad gör man?) skrev 2019-05-25 10:31:22 följande:

    Vi har fortsatt att träffas.

    Känslorna blir ju bara starkare och starkare.

    Vi försöker prata när han mår bra och då är hans ända önskan att han alltid kan känna som han gör i dom stunderna.

    Vi har som jag sagt det innan, fantastiskt bra när vi träffas.

    Men det är sjukt jobbigt att det bara är 2 dagar i veckan.

    Vi kan väl säga att 3-4 dagar i veckan så får jag bekräfta honom.

    Han känner någon slags inre stress nästan hela tiden.

    Vet inte hur jag ska ta förhållandet vidare då vi fastnat här.

    Vill ju inte lämna honom, men jag kan heller inte vara i det här mellanläget hela tiden.


    Du behöver förståelse för var du står i nuläget men också hjälp till insikter som tar ner det fantastiska till mindre glorifierade nivåer. Sedan kan man ta sig ur, och hjälp att hålla det. Du behöver prioritera dina barn genom att prioritera deras mammas välmående och att de får en större känslomässig fokus. De går inte att bedra sig själv hur länge som helst med att det här inte "tar" från dina barn.
    Alla hästar hemma
  • Anonym (Vad gör man?)
    pyssel skrev 2019-05-25 10:49:09 följande:

    Du behöver förståelse för var du står i nuläget men också hjälp till insikter som tar ner det fantastiska till mindre glorifierade nivåer. Sedan kan man ta sig ur, och hjälp att hålla det. Du behöver prioritera dina barn genom att prioritera deras mammas välmående och att de får en större känslomässig fokus. De går inte att bedra sig själv hur länge som helst med att det här inte "tar" från dina barn.


    Jag förstår precis vad du menar.

    Men jag lovar att jag inte sätter honom framför mina barn.

    Han har ju hamnat i fokus här just för att det är han tråden handlar om.

    När vi är med varandra så är han långt ifrån dålig för mig.

    Det är just ett par dagar i veckan som jag har svårt att veta hur vi ska möta varann, utan att det ska bli så dramatiskt.
  • pyssel
    Anonym (Vad gör man?) skrev 2019-05-25 11:08:44 följande:

    Jag förstår precis vad du menar.

    Men jag lovar att jag inte sätter honom framför mina barn.

    Han har ju hamnat i fokus här just för att det är han tråden handlar om.

    När vi är med varandra så är han långt ifrån dålig för mig.

    Det är just ett par dagar i veckan som jag har svårt att veta hur vi ska möta varann, utan att det ska bli så dramatiskt.


    Du känner ju inte till något annat. Medberoende består i princip av lika stort självbedrag och förnekelse som substansberoende eller vissa andra psykiskiska åkommor där man haussar de goda stunderna och minimerar den negativa effekten man utsätter andra och sig själv för. Att det i just detta fallet är annorlunda och speciellt och det goda övertrumfar det onda, det är så det är för alla i din situation. Bli mer rädd om dina barn än din kille och dina egna dysfunktionella behov av att kastas mellan avgrund och eufori. På SEX ynka månader är du fast i ett förhållande som gör dig illa. Igen. Våga öppna dig för folk i din närhet som skulle kalla det för vad det är och hjälpa dig, även om det kan bli med hårda ord och liten förståelse för hur du kunde hamna där igen. De vill dig väl. Har du människor runt dig som inte skulle "dalta" med situationen om de visste?
    Alla hästar hemma
Svar på tråden Pojkvän med borderline