Pojkvän med borderline

Igen glömmer du lyckan. Jag tolkar inte att hon har det så. Hon har det bra med honom. Han gör Slut eller drar sig undan (Tack och lov) när han inte mår bra eftersom han inte vill visa sina sämsta sidor för henne och "blir MR Hyde" ensam när han "gömmer sig i sin garderob". Han kommer ut från garderoben när han mår bättre vilket som tur är rätt snabbt och de har det härligt tillsammans. När han mår dåligt krisar han och "drar sig tillbaka" och flyr i panik för att Ts inte ska behöva dras med när han mår dåligt. Hennes problem är att hon vill att de ska vara tillsammans mer, oftare och kanske nästintill jämt. Han kan inte vara tillsammans jämt eftersom när mörkret kommer inom honom blir han rädd och väljer att slicka sina sår i ensamhet så att han kan igen bli den där superhärliga människan som Ts älskar. Hon mår dåligt när han är borta från henne, när han skapar avstånd. Han hade inte kunnat vara superhärlig att umgås med om han inte hade haft möjlighet att retrera. Frågan hon ställer är hur de kan komma närmare varandra. Umgås mer och oftare. Vara ihop stadigt i relation. För hon mår bra av honom. Det är när han gör slut som hon mår dåligt och får separationsångest. Om hon kan sluta må dåligt och istället vara lugn och tillfreds när han gör slut så kommer han med tiden lära sig att han kan vara trygg med henne och då kunna stanna kvar även när han mår dåligt utan att behöva fly fältet och gömma sig. Han kan lära sig att han är okej precis som han är och då kommer de kunna vara ihop utan ständiga avbrott, men om det ska hända måste det få ta tid. Han behöver samtidigt få hjälp från vården parallellt med förhållandet. Det kan bli bra. Ts kan få uppleva det hon vill med denne man men det sker inte över en natt.

Bullshit. Ett bra liv är 10 procent lidande och 90 procent glad, eller i alla fall någorlunda nöjd. Bara instabila personer antyder att man bör nöja sig med en partner som beter sig som ts pojkvän. Alla förhållanden går upp och ner, men inte på det sättet. Och inte redan efter ett halvår! Det enda du har rätt i är att man inte kan fly från sina problem. Både ts och killen skulle behöva ta tag i sina problem i stället. Ts skulle behöva bygga upp sin självkänsla och ändra sina destruktiva relationsmönster. Men hon är alldeles för kär i den här killen och alldeles för fast i sitt eget bagage för att se saker och ting klart. Det krävs ofta år av terapi för att bryta mönster man har byggt upp sen barndomen. Jag hoppas ändå att ts hittar styrkan och / eller att killen lugnar ner sig.

Vems liv pratar du om egentligen? Nej, livet ska inte vara 50% lidande, då bör man se över vad man kan förändra för att må bättre.

Mitt eget liv är väldigt lite lidande, kanske 5-10%. För flera år sen när jag led av depression var det mer åt det håll du beskriver.

Tycker att du idealiserar killen helt omotiverat. Du framställer det som att han gör slut med henne av godhet och för att skydda henne. Att bli lämnad av den man älskar gör exakt lika ont varje gång och det är däri misshandeln består. När man är i en sådan relation så tror man ju att varje gång man börjar om igen, att detta kommer inte hända igen. Varje nytt uppbrott är ett dränerande svek och trauma för partnern. Vanliga människor säger att de vill vara för sig själva en timme eller två och sedan är de som vanligt igen. Och nej, i vanliga livet är man inte låg/deppig/allt-är-så-svårt-och-jobbigt 50 % av tiden. Knappt ens 5% av tiden faktiskt, man har fullt upp med att delta i livet, inte ligga i ett rum med neddragna persienner och sucka. Det är väldigt mycket lättare att leva med, och ha barn med, en person som stöttar och lyfter en istället för motsatsen. Tycker att dina inlägg visar på att du identifierar dig för mycket med killen ifråga och att du inte fattar vilket rent helvete det är att alltid försöka tassa på tå för att inte väcka den björn som sover. Allt kretsar kring den andres psyke och mående och det blir en obalans i relationen.

Visst. Tron att livet "ska" vara på ett visst vis gör många deprimerade nuförtiden. Att relationer "ska" vara på ett visst vis.

Tycker att du idealiserar killen helt omotiverat. Du framställer det som att han gör slut med henne av godhet och för att skydda henne. Att bli lämnad av den man älskar gör exakt lika ont varje gång och det är däri misshandeln består. När man är i en sådan relation så tror man ju att varje gång man börjar om igen, att detta kommer inte hända igen. Varje nytt uppbrott är ett dränerande svek och trauma för partnern. Vanliga människor säger att de vill vara för sig själva en timme eller två och sedan är de som vanligt igen. Och nej, i vanliga livet är man inte låg/deppig/allt-är-så-svårt-och-jobbigt 50 % av tiden. Knappt ens 5% av tiden faktiskt, man har fullt upp med att delta i livet, inte ligga i ett rum med neddragna persienner och sucka. Det är väldigt mycket lättare att leva med, och ha barn med, en person som stöttar och lyfter en istället för motsatsen. Tycker att dina inlägg visar på att du identifierar dig för mycket med killen ifråga och att du inte fattar vilket rent helvete det är att alltid försöka tassa på tå för att inte väcka den björn som sover. Allt kretsar kring den andres psyke och mående och det blir en obalans i relationen.

Jag berättar ju för henne hur hon kan göra för att inte få ont av vad han gör. Hans känslor är hans. Hon måste inte vara som ett ljus i vinden för vad han känner hela tiden. Man bör inte luta sig mot en annan person och totalt låta den styra över ens mående om man kan vara stabil med sig själv. Stå lugnt i stormen. Hon är lugnet. Han är stormen. Om han virvlar som en orkan och hon står still så kan hon slippa dras ner. Det skrev jag i mitt först inlägg. Vill hon vara med honom nu så kommer han gå så här fram och tillbaka och tricket är att själv inte börja svaja. Det är allt jag har att säga.

Tycker att du idealiserar killen helt omotiverat. Du framställer det som att han gör slut med henne av godhet och för att skydda henne. Att bli lämnad av den man älskar gör exakt lika ont varje gång och det är däri misshandeln består. När man är i en sådan relation så tror man ju att varje gång man börjar om igen, att detta kommer inte hända igen. Varje nytt uppbrott är ett dränerande svek och trauma för partnern. Vanliga människor säger att de vill vara för sig själva en timme eller två och sedan är de som vanligt igen. Och nej, i vanliga livet är man inte låg/deppig/allt-är-så-svårt-och-jobbigt 50 % av tiden. Knappt ens 5% av tiden faktiskt, man har fullt upp med att delta i livet, inte ligga i ett rum med neddragna persienner och sucka. Det är väldigt mycket lättare att leva med, och ha barn med, en person som stöttar och lyfter en istället för motsatsen. Tycker att dina inlägg visar på att du identifierar dig för mycket med killen ifråga och att du inte fattar vilket rent helvete det är att alltid försöka tassa på tå för att inte väcka den björn som sover. Allt kretsar kring den andres psyke och mående och det blir en obalans i relationen.

Hänger inte riktigt med i vad det är du menar. Jag ifrågasatte påståendet om att livet är 50% lidande. För människor utan psykisk ohälsa är det inte så. Om man upplever livet så hemskt bör man sök hjälp (sagt i all välmening).

Förstår vad du menar, men jag tror ärligt talat inte att en person som är förälskad kan stå lugnt i stormen när den man älskar gör slut. Även om man vet att personen har en diagnos och att hen brukar komma tillbaka så respekterar man ju vad personen säger och måste utgå från att hen menar varje ord. Och då är det sorg och smärta att bli lämnad, även andra intensiva känslor är svåra att inte påverkas av, även om man är en stabil person. Vilket TS för övrigt inte riktigt verkar vara.