Pojkvän med borderline

Jag har definitivt inte glömt, men det är vanligen ett upprepat eller liknande mönster. Många alkoholistbarn har ofta det känslomönstren. Frid och eufori sköljer över en när nya löften kommer om att det som nyss hände inte ska upprepas, att man inte gjort något fel, alla anstränger sig och roliga saker börjar hända igen. Som vuxen "kickar" man likadant och reagerar med eufori och "allt-är-glömt-känslor". Man har enorma förmågor i sig att starta om och ge nya chanser. Men det är också förgörande och förnekande. Hon är värd mer än att en gång i veckan bli "inte ens värd skiten under hans skor", som hon kallade det.

Hur tänker du själv kring att INTE behöva "böta" och "investera" i några dagars brinnande helvete varje vecka? Tycker du inte att TS och barnen är värda det?

Jag tänker att TS har kämpat länge, ja hela livet, och är värd en kärleksfull tillvaro med en man som inte kastar bort henne några dagar varje vecka. Jag ser att hon skriver om att hon inte är värd mycket och att förhållandet förstärker den bilden. Jag önskar henne ett liv med andra tankar och känslor om sig själv. Förmodligen behöver hon upptäcka och gilla sig själv innan hon träffar någon igen.

Igen glömmer du lyckan. Jag tolkar inte att hon har det så. Hon har det bra med honom. Han gör Slut eller drar sig undan (Tack och lov) när han inte mår bra eftersom han inte vill visa sina sämsta sidor för henne och "blir MR Hyde" ensam när han "gömmer sig i sin garderob". Han kommer ut från garderoben när han mår bättre vilket som tur är rätt snabbt och de har det härligt tillsammans. När han mår dåligt krisar han och "drar sig tillbaka" och flyr i panik för att Ts inte ska behöva dras med när han mår dåligt. Hennes problem är att hon vill att de ska vara tillsammans mer, oftare och kanske nästintill jämt. Han kan inte vara tillsammans jämt eftersom när mörkret kommer inom honom blir han rädd och väljer att slicka sina sår i ensamhet så att han kan igen bli den där superhärliga människan som Ts älskar. Hon mår dåligt när han är borta från henne, när han skapar avstånd. Han hade inte kunnat vara superhärlig att umgås med om han inte hade haft möjlighet att retrera. Frågan hon ställer är hur de kan komma närmare varandra. Umgås mer och oftare. Vara ihop stadigt i relation. För hon mår bra av honom. Det är när han gör slut som hon mår dåligt och får separationsångest. Om hon kan sluta må dåligt och istället vara lugn och tillfreds när han gör slut så kommer han med tiden lära sig att han kan vara trygg med henne och då kunna stanna kvar även när han mår dåligt utan att behöva fly fältet och gömma sig. Han kan lära sig att han är okej precis som han är och då kommer de kunna vara ihop utan ständiga avbrott, men om det ska hända måste det få ta tid. Han behöver samtidigt få hjälp från vården parallellt med förhållandet. Det kan bli bra. Ts kan få uppleva det hon vill med denne man men det sker inte över en natt.

Instämmer! Sakligt och balanserat.

Orimligt att vissa verkar anse att kaos flera dagar i veckan skulle vara något som är normalt i en hälsosam och kärleksfull relation.

Herregud:( Det är så sorgligt hur du tycker hon ska bli ännu mer självutplånande. Jag tror inte du vill illa, bara att du inte har förstånd till bättre, alternativt identifierar dig starkt med hennes pojkvän.

Du behöver inte övertyga någon med alla "men" och vad som är annorlunda med just den här personen. Inte heller söka förklaringar till de råd du fått i att folk "tror att alla med borderline är lika" och att alla som skriver gör det utifrån själv ha farit illa. Folk har framförallt svarat dig utifrån den smärta du själv skrivit ner och själv råkar ut för på regelbunden basis. Man behöver inte kunna något om borderline, medberoende, anknytning eller ha egen erfarenhet för att tänka att "det där lidandet är inte bra, varför stannar hon?". Det är snarare helt obegripligt för folk som INTE är insatta och INTE har dåliga erfarenheter att förstå varför någon stannar. De klarar att lämna personer de älskar som får dem att lida.

Jag hoppas du tar någon slags hjälp i din gränsdragning i förhållandet och i att värna om dig själv så att han tar ansvar för den vård han är erbjuden, och att dina "hur-ska-jag möta" - tankar, tycka synd om och annat plåstrande på honom kan minska. Blir det dåligt igen hoppas jag att du vågar söka stöd i tråden och inte vara rädd för några "vad-var-det-jag-sa" - sägare. Hoppas du får en fin fortsättning på veckan

Livet är 50 % lidande och 50 % glad.

Hon ska bli mer självständig. Inte luta sig på honom för mycket utan må bra i sig själv när han inte är närvarande. Hon blir för svajig av vad han gör. Kan hon älska honom utan att dras ner när han försvinner så löser sig hennes dåliga mående. Om hon ser avbrotten som tillfälle att få egentid, göra vad hon vill med sina barn och vänner så blir det inget dåligt mående hos henne utan en skön paus att få själv vara ifred ett par dagar och vara fri. Inte alla i förhållanden får frihet, och egentid. Så kan man också se det. Då blir resultatet att när han gör slut så gör hon saker för sin egen skull och kommer han tillbaka så gör han det och då är det också bra. Om hon kan må bra av att umgås med sig själv också lika mycket som med honom så blir hon inte så beroende av hans känsloläge utan kan må bra både själv och när de umgås.