• Anonym (Vad gör man?)

    Pojkvän med borderline

    Hej!

    Söker mig hit för att få något slags råd för hur jag ska hantera min ?pojkvän?.

    Träffade en underbar kille för drygt sex månader sen genom en dejtingapp.

    Vi skrev med varann i några veckor innan vi träffades första gången.

    Vi klickade direkt, hördes dagligen dygnet runt efter våran första träff.

    Men eftersom vi bor en bor ifrån varann, jag har barn, inte han så dröjde det ca 4 veckor innan vi sågs igen. Efter den gången började vi träffas varje vecka.

    Han har varit öppen med sin psykiska ohälsa sedan start men det är de senaste två månaderna som jag har förstått hur illa det är.

    Senaste månaden har varit väldigt intensiv, han säger att han älskar mig, vill bo med mig, vill ha barn med mig för att nästa dag stöta bort mig och säger att jag bör hitta någon bättre.

    Helgen som var så såg jag på riktigt hur pass dåligt han mår, han var här på fredagen och sov över, lördag morgon hade han panik och åkte hem tidigt för att han mådde så dåligt och sa att det aldrig kommer att funka.

    Sen kom han tillbaka på eftermiddagen och sa att han bara måste vara med mig och han skulle göra allt i sin makt för att pressa bort impulserna han får att stöta bort mig.

    Han älskar mig och vill bara vara med mig.

    Senare på kvällen åkte han hem då mina barn skulle komma tillbaka från sin pappa.

    Han sa Jag älskar dig och åkte.

    I söndags började karusellen igen då han säger att vi bara bör vara vänner, han mår skit och stöter återigen bort mig.

    Är kall och vill knappt prata med mig.

    Han säger att det här blir bäst för oss båda två.

    Jag förstår på ett sätt att han är rädd, det här händer i princip varje vecka, han stöter bort mig i några dagar för att sedan komma tillbaka.

    Jag förstår att det egentligen är hans borderline som gör att han agerar så här.

    Men hur bemöter jag honom på bästa sätt?

    Jag älskar verkligen honom och jag vill verkligen inte ge upp honom då vi har det så himla bra ihop när han är ?sig själv?.

    Jag försöker att bekräfta och visa att jag finns där för honom.

  • Svar på tråden Pojkvän med borderline
  • Anonym (Bordis)
    pyssel skrev 2019-05-29 06:05:24 följande:

    Jag har definitivt inte glömt, men det är vanligen ett upprepat eller liknande mönster. Många alkoholistbarn har ofta det känslomönstren. Frid och eufori sköljer över en när nya löften kommer om att det som nyss hände inte ska upprepas, att man inte gjort något fel, alla anstränger sig och roliga saker börjar hända igen. Som vuxen "kickar" man likadant och reagerar med eufori och "allt-är-glömt-känslor". Man har enorma förmågor i sig att starta om och ge nya chanser. Men det är också förgörande och förnekande. Hon är värd mer än att en gång i veckan bli "inte ens värd skiten under hans skor", som hon kallade det.

    Hur tänker du själv kring att INTE behöva "böta" och "investera" i några dagars brinnande helvete varje vecka? Tycker du inte att TS och barnen är värda det?

    Jag tänker att TS har kämpat länge, ja hela livet, och är värd en kärleksfull tillvaro med en man som inte kastar bort henne några dagar varje vecka. Jag ser att hon skriver om att hon inte är värd mycket och att förhållandet förstärker den bilden. Jag önskar henne ett liv med andra tankar och känslor om sig själv. Förmodligen behöver hon upptäcka och gilla sig själv innan hon träffar någon igen.


    Igen glömmer du lyckan. Jag tolkar inte att hon har det så. Hon har det bra med honom. Han gör Slut eller drar sig undan (Tack och lov) när han inte mår bra eftersom han inte vill visa sina sämsta sidor för henne och "blir MR Hyde" ensam när han "gömmer sig i sin garderob". Han kommer ut från garderoben när han mår bättre vilket som tur är rätt snabbt och de har det härligt tillsammans. När han mår dåligt krisar han och "drar sig tillbaka" och flyr i panik för att Ts inte ska behöva dras med när han mår dåligt. Hennes problem är att hon vill att de ska vara tillsammans mer, oftare och kanske nästintill jämt. Han kan inte vara tillsammans jämt eftersom när mörkret kommer inom honom blir han rädd och väljer att slicka sina sår i ensamhet så att han kan igen bli den där superhärliga människan som Ts älskar. Hon mår dåligt när han är borta från henne, när han skapar avstånd. Han hade inte kunnat vara superhärlig att umgås med om han inte hade haft möjlighet att retrera. Frågan hon ställer är hur de kan komma närmare varandra. Umgås mer och oftare. Vara ihop stadigt i relation. För hon mår bra av honom. Det är när han gör slut som hon mår dåligt och får separationsångest. Om hon kan sluta må dåligt och istället vara lugn och tillfreds när han gör slut så kommer han med tiden lära sig att han kan vara trygg med henne och då kunna stanna kvar även när han mår dåligt utan att behöva fly fältet och gömma sig. Han kan lära sig att han är okej precis som han är och då kommer de kunna vara ihop utan ständiga avbrott, men om det ska hända måste det få ta tid. Han behöver samtidigt få hjälp från vården parallellt med förhållandet. Det kan bli bra. Ts kan få uppleva det hon vill med denne man men det sker inte över en natt.
  • pyssel
    Anonym (Bordis) skrev 2019-05-29 18:56:27 följande:

    Igen glömmer du lyckan. Jag tolkar inte att hon har det så. Hon har det bra med honom. Han gör Slut eller drar sig undan (Tack och lov) när han inte mår bra eftersom han inte vill visa sina sämsta sidor för henne och "blir MR Hyde" ensam när han "gömmer sig i sin garderob". Han kommer ut från garderoben när han mår bättre vilket som tur är rätt snabbt och de har det härligt tillsammans. När han mår dåligt krisar han och "drar sig tillbaka" och flyr i panik för att Ts inte ska behöva dras med när han mår dåligt. Hennes problem är att hon vill att de ska vara tillsammans mer, oftare och kanske nästintill jämt. Han kan inte vara tillsammans jämt eftersom när mörkret kommer inom honom blir han rädd och väljer att slicka sina sår i ensamhet så att han kan igen bli den där superhärliga människan som Ts älskar. Hon mår dåligt när han är borta från henne, när han skapar avstånd. Han hade inte kunnat vara superhärlig att umgås med om han inte hade haft möjlighet att retrera. Frågan hon ställer är hur de kan komma närmare varandra. Umgås mer och oftare. Vara ihop stadigt i relation. För hon mår bra av honom. Det är när han gör slut som hon mår dåligt och får separationsångest. Om hon kan sluta må dåligt och istället vara lugn och tillfreds när han gör slut så kommer han med tiden lära sig att han kan vara trygg med henne och då kunna stanna kvar även när han mår dåligt utan att behöva fly fältet och gömma sig. Han kan lära sig att han är okej precis som han är och då kommer de kunna vara ihop utan ständiga avbrott, men om det ska hända måste det få ta tid. Han behöver samtidigt få hjälp från vården parallellt med förhållandet. Det kan bli bra. Ts kan få uppleva det hon vill med denne man men det sker inte över en natt.


    Herregud:( Det är så sorgligt hur du tycker hon ska bli ännu mer självutplånande. Jag tror inte du vill illa, bara att du inte har förstånd till bättre, alternativt identifierar dig starkt med hennes pojkvän.
    Alla hästar hemma
  • Anonym (Bordis)
    Akira Öken skrev 2019-05-29 13:47:44 följande:

    Instämmer! Sakligt och balanserat.

    Orimligt att vissa verkar anse att kaos flera dagar i veckan skulle vara något som är normalt i en hälsosam och kärleksfull relation.


    Ingen säger att relationen är "hälsosam och kärleksfull" utan Ts vet att partnern är psykiskt sjuk och hon startade alltså denna tråd med den informationen till oss och vill ha råd kring detta hur hon ska leva med honom med utgångspunkt utifrån situationen som den är för det är denne man hon älskar, vill vara med och har valt.
  • Anonym (Bordis)
    pyssel skrev 2019-05-29 19:02:20 följande:

    Herregud:( Det är så sorgligt hur du tycker hon ska bli ännu mer självutplånande. Jag tror inte du vill illa, bara att du inte har förstånd till bättre, alternativt identifierar dig starkt med hennes pojkvän.


    Hon ska bli mer självständig. Inte luta sig på honom för mycket utan må bra i sig själv när han inte är närvarande. Hon blir för svajig av vad han gör. Kan hon älska honom utan att dras ner när han försvinner så löser sig hennes dåliga mående. Om hon ser avbrotten som tillfälle att få egentid, göra vad hon vill med sina barn och vänner så blir det inget dåligt mående hos henne utan en skön paus att få själv vara ifred ett par dagar och vara fri. Inte alla i förhållanden får frihet, och egentid. Så kan man också se det. Då blir resultatet att när han gör slut så gör hon saker för sin egen skull och kommer han tillbaka så gör han det och då är det också bra. Om hon kan må bra av att umgås med sig själv också lika mycket som med honom så blir hon inte så beroende av hans känsloläge utan kan må bra både själv och när de umgås.
  • Anonym (Bordis)
    pyssel skrev 2019-05-29 17:11:39 följande:

    Du behöver inte övertyga någon med alla "men" och vad som är annorlunda med just den här personen. Inte heller söka förklaringar till de råd du fått i att folk "tror att alla med borderline är lika" och att alla som skriver gör det utifrån själv ha farit illa. Folk har framförallt svarat dig utifrån den smärta du själv skrivit ner och själv råkar ut för på regelbunden basis. Man behöver inte kunna något om borderline, medberoende, anknytning eller ha egen erfarenhet för att tänka att "det där lidandet är inte bra, varför stannar hon?". Det är snarare helt obegripligt för folk som INTE är insatta och INTE har dåliga erfarenheter att förstå varför någon stannar. De klarar att lämna personer de älskar som får dem att lida.

    Jag hoppas du tar någon slags hjälp i din gränsdragning i förhållandet och i att värna om dig själv så att han tar ansvar för den vård han är erbjuden, och att dina "hur-ska-jag möta" - tankar, tycka synd om och annat plåstrande på honom kan minska. Blir det dåligt igen hoppas jag att du vågar söka stöd i tråden och inte vara rädd för några "vad-var-det-jag-sa" - sägare. Hoppas du får en fin fortsättning på veckan


    Livet är 50 % lidande och 50 % glad. Spring från lidande och du kommer göra som Ts pojkvän. Där ser du någon som springer från lidande (gör slut när han mår dåligt) och kommer tillbaka till förhållandet när han mår bra. Att försöka springa för att isolera sig från lidande är orsaken till problemen. Hur man än gör i livet kan man inte springa från allt som orsakar lidande, är det inte märkligt? Bli munk och sitta på en alptopp och meditera över hur livet blir av från lidande ... "Man är ju alltid värd det bästa" dvs 100 % glad och 0 % lidande. Lycka till.
  • Anonym (Destruktivt)
    Anonym (Bordis) skrev 2019-05-29 19:23:31 följande:

    Livet är 50 % lidande och 50 % glad.


    Vems liv pratar du om egentligen? Nej, livet ska inte vara 50% lidande, då bör man se över vad man kan förändra för att må bättre.

    Mitt eget liv är väldigt lite lidande, kanske 5-10%. För flera år sen när jag led av depression var det mer åt det håll du beskriver.
  • fornminne
    Anonym (Bordis) skrev 2019-05-29 19:23:31 följande:
    Livet är 50 % lidande och 50 % glad. Spring från lidande och du kommer göra som Ts pojkvän. Där ser du någon som springer från lidande (gör slut när han mår dåligt) och kommer tillbaka till förhållandet när han mår bra. Att försöka springa för att isolera sig från lidande är orsaken till problemen. Hur man än gör i livet kan man inte springa från allt som orsakar lidande, är det inte märkligt? Bli munk och sitta på en alptopp och meditera över hur livet blir av från lidande ... "Man är ju alltid värd det bästa" dvs 100 % glad och 0 % lidande. Lycka till.

    Bullshit. Ett bra liv är 10 procent lidande och 90 procent glad, eller i alla fall någorlunda nöjd. Bara instabila personer antyder att man bör nöja sig med en partner som beter sig som ts pojkvän. Alla förhållanden går upp och ner, men inte på det sättet. Och inte redan efter ett halvår! Det enda du har rätt i är att man inte kan fly från sina problem. Både ts och killen skulle behöva ta tag i sina problem i stället. Ts skulle behöva bygga upp sin självkänsla och ändra sina destruktiva relationsmönster. Men hon är alldeles för kär i den här killen och alldeles för fast i sitt eget bagage för att se saker och ting klart. Det krävs ofta år av terapi för att bryta mönster man har byggt upp sen barndomen. Jag hoppas ändå att ts hittar styrkan och / eller att killen lugnar ner sig.
  • Anonym (Destruktivt)
    Anonym (Bordis) skrev 2019-05-29 19:15:06 följande:

    Hon ska bli mer självständig. Inte luta sig på honom för mycket utan må bra i sig själv när han inte är närvarande. Hon blir för svajig av vad han gör. Kan hon älska honom utan att dras ner när han försvinner så löser sig hennes dåliga mående. Om hon ser avbrotten som tillfälle att få egentid, göra vad hon vill med sina barn och vänner så blir det inget dåligt mående hos henne utan en skön paus att få själv vara ifred ett par dagar och vara fri. Inte alla i förhållanden får frihet, och egentid. Så kan man också se det. Då blir resultatet att när han gör slut så gör hon saker för sin egen skull och kommer han tillbaka så gör han det och då är det också bra. Om hon kan må bra av att umgås med sig själv också lika mycket som med honom så blir hon inte så beroende av hans känsloläge utan kan må bra både själv och när de umgås.


    Det är skillnad mellan om en person lugnt och sansat säger att han behöver vara ensam några dagar för att han mår dålig och behöver återhämtning, och att få mötas av ett utbrott/sammanbrott som mynnar ut i att det är jag som person som får honom att må dåligt och därför kan han inte vara tillsammans mer, för att senare återkomma och ångra sig. Man kommer ständigt tassa på tå kring personen för att slippa de där utbrotten, för att slippa bli sårad och känna sig värdelös som partner.
  • fornminne
    Anonym (Destruktivt) skrev 2019-05-29 20:49:15 följande:
    Det är skillnad mellan om en person lugnt och sansat säger att han behöver vara ensam några dagar för att han mår dålig och behöver återhämtning, och att få mötas av ett utbrott/sammanbrott som mynnar ut i att det är jag som person som får honom att må dåligt och därför kan han inte vara tillsammans mer, för att senare återkomma och ångra sig. Man kommer ständigt tassa på tå kring personen för att slippa de där utbrotten, för att slippa bli sårad och känna sig värdelös som partner.

    Det är precis det som är skillnaden. Alla mår dåligt ibland, alla behöver vara ifred ibland. Men ts kille får henne att må skit mellan "topparna", vilket är något helt annat. Hon stannar för att hon lever för dessa toppar, för att de är så starka, samt för att det är hennes inlärda mönster. Som vilket missbruk som helst.
  • Benny Retro
    Anonym (Bordis) skrev 2019-05-29 19:23:31 följande:
    Livet är 50 % lidande och 50 % glad. Spring från lidande och du kommer göra som Ts pojkvän. Där ser du någon som springer från lidande (gör slut när han mår dåligt) och kommer tillbaka till förhållandet när han mår bra. Att försöka springa för att isolera sig från lidande är orsaken till problemen. Hur man än gör i livet kan man inte springa från allt som orsakar lidande, är det inte märkligt? Bli munk och sitta på en alptopp och meditera över hur livet blir av från lidande ... "Man är ju alltid värd det bästa" dvs 100 % glad och 0 % lidande. Lycka till.
    Du tolererar inte ambivalens. Jag tycker det är kul.
Svar på tråden Pojkvän med borderline