Jag känner mig så dum när mina vänner talar om sina barns pappor

Jag har tagit huvudansvaret för våra barn, och det har varit tungt, jobbigt och sömnlöst eftersom jag vid första barnet hade den lite naiva tanken att mamma och pappa är likvärdiga och lika lämpade. Alltså att hela tiden slåss för att det ska vara lika. Ja, i en del fall är mamman och pappan lika lämpade. I väldigt många fall är det inte så.

Jag bedriver inte någon slags jämställdhetskamp med mina barn som insats, utan det jag gör är att var den bästa mamman som jag kan vara. Min man är den bästa pappan han kan vara. Det betyder inte att han är dålig eller oengagerad eller utnyttjar mig, utan jag är helt enkelt avsevärt bättre på de traditionellt kvinnliga värdena, medan han bidrar med annat. Vi har tre pojkar så att ha en manlig förebild som kan fiska, snickra och spela fotboll är guld värt. Jag själv är totalt ointresserad och detta hade de inte fått om jag hade varit själv med dem.

Det har att göra med våra bakgrunder och uppväxt, och jag vet och förstår att han inte är den som alltid kan ge trygghet mitt i natten när han är trött och tålamodet tryter. Visst klagar jag gärna på detta, precis som dina väninnor, men samtidigt gör jag det hellre själv eftersom det blir bäst för mina barn. Jag täcker upp hans svagheter, och han mina, det är superskönt.

Jag förväntar mig inte att han är perfekt, och skulle aldrig vilja att mina barn fick växa upp som skilsmässobarn pga mina tidigare lite omogna föreställningar om vad jämställd föräldraskap innebär. Jag har ändrat syn på saker och ting, och tycker att jag nästan var lite indoktrinerad när jag var yngre om hur kvinnor ska driva karriär och vara jämställda och självförverkligade.

Jag och min man har ett oerhört värde båda två, precis som vi är, i vår familj och utanför. Drivet efter vad jag idag tycker är en konstruerad jämställdhet finns inte längre. :)

Men visst, om ni själva vill slita utan att sova en enda hel natt eller själva vill ta hand om bebisen alla kvällar alltid medan han kan springa iväg och göra lite vad han vill när han vill eller sova gott fram till tio och ni sitter i

Ottan för 100 dagen i rad med morgon pigg unge så varsågod. Lev de livet då och skyll på era olikheter som man och kvinna. Men själv skulle jag aldrig stå ut.

Vi har inte tagit 50/50 , ibland klagar jag och jag skäms inte en sekund för det. Det är mycket bättre nu när barnen är större. Jag skulle aldrig någonsin ha separerat för att jag inte "fått tillräckligt med egentid". Det tycker jag är höjden av svek mot barnen. Man får göra det bästa av de situationer man hamnar i och det är vi vuxna som får försöka parera för att alla ska få det de behöver. Att leva i en relation och att ha barn, jobb, fritidsintressen o.s.v är ett jobb i sig och inte alltid enkelt att få ihop. För mig är det liksom det som är jobbet som ska göras. Självklart är det enklare när man är separerade. Är man i ett förhållande måste allas behov och viljor vägas mot varandra.

Jag har tagit huvudansvaret för våra barn, och det har varit tungt, jobbigt och sömnlöst eftersom jag vid första barnet hade den lite naiva tanken att mamma och pappa är likvärdiga och lika lämpade. Alltså att hela tiden slåss för att det ska vara lika. Ja, i en del fall är mamman och pappan lika lämpade. I väldigt många fall är det inte så.

Jag bedriver inte någon slags jämställdhetskamp med mina barn som insats, utan det jag gör är att var den bästa mamman som jag kan vara. Min man är den bästa pappan han kan vara. Det betyder inte att han är dålig eller oengagerad eller utnyttjar mig, utan jag är helt enkelt avsevärt bättre på de traditionellt kvinnliga värdena, medan han bidrar med annat. Vi har tre pojkar så att ha en manlig förebild som kan fiska, snickra och spela fotboll är guld värt. Jag själv är totalt ointresserad och detta hade de inte fått om jag hade varit själv med dem.

Det har att göra med våra bakgrunder och uppväxt, och jag vet och förstår att han inte är den som alltid kan ge trygghet mitt i natten när han är trött och tålamodet tryter. Visst klagar jag gärna på detta, precis som dina väninnor, men samtidigt gör jag det hellre själv eftersom det blir bäst för mina barn. Jag täcker upp hans svagheter, och han mina, det är superskönt.

Jag förväntar mig inte att han är perfekt, och skulle aldrig vilja att mina barn fick växa upp som skilsmässobarn pga mina tidigare lite omogna föreställningar om vad jämställd föräldraskap innebär. Jag har ändrat syn på saker och ting, och tycker att jag nästan var lite indoktrinerad när jag var yngre om hur kvinnor ska driva karriär och vara jämställda och självförverkligade.

Jag och min man har ett oerhört värde båda två, precis som vi är, i vår familj och utanför. Drivet efter vad jag idag tycker är en konstruerad jämställdhet finns inte längre. :)

Vi är väldigt jämställda, tack vare att jag är lika inkompetent och lat som en genomsnittlig man. Vi skärper båda till oss för att ordna det så bra som möjligt för barnens skull, men vi låter det bli stökigt när vi har chansen. Panikstädar inför gäster. Nu är största barnet så stort att kompisar börjar komma hit så nu börjar vi fatta att vi alltid måste ha en viss standard. Vi vill inte att barnens kompisar ska tycka att vi har det stökigt.

Med maten är vi mindre jämställda, eftersom jag är den som fixar vardagsmaten. Dock handlar vi lika ofta och han kan laga utmärkt mat och står aldrig handfallen om jag inte är hemma. Men när jag var föräldraledig var det jag som fixade allt med barnen och när han var föräldraledig så fortsatte jag vara engagerad. I början när han var föräldraledig så tänkte han inte alls på självklara saker: han kunde glömma att låta barnet sova middag, eller så lade han barnet och glömde bort att ge det lunch istället. Han gav också konstiga saker till mellanmål, eller gav ettåringen ett helt oskalat och osköljt äpple att gnaga på, när han var van att få små skalade bitar i en skål. Han hade heller ingen tanke på att tvätta nyinköpta kläder innan användning och sådana där överkurssaker som många mammor bara snappar upp. Men han lärde sig snabbt det viktigaste, eftersom barnen uppfostrade honom: en ettåring som inte har fått mat sedan frukosten är inte lätt att tas med framåt sena eftermiddagen.

Vi är också helt ojämställda vad det gäller inköp av kläder, underkläder och ytterkläder. Jag fixar allt där och hans uppgift är att ge mig dåligt samvete för att jag köper ytterkläder som är nya och av bra kvalitet (alltid till halva priset ett år i förväg).

Han är i alla fall en underbar pappa som alltid funderar kring hur barnen mår och vill vara med och se att de har det bra hela tiden.

Dock vaknar han aldrig på natten om det är något. Han litar omedvetet på att jag tar hand om allt på natten. Det var 6 år sedan jag sov en hel natt.

Vi skulle vara mer jämlika om jag lät bli att fixa kläder och lät bli att hjälpa barnen om natten. Men jag gillar att fixa kläder och jag tar hand om barnen i sömnen nästan utan att tänka.

Är man två om att skaffa barn ska man vara två att ta hand om det. Ett barn behöver fler trygga punkter än en.

När det kommer till övriga göromål kring huset tycker jag att man iaf ska se till att ha ett hum om hur allt ska skötas, men sen får paret dela sysslorna som det passar dem bäst. Huvudsaken är att arbetsbördan fördelas jämnt och att man visar varandra uppskattning. DET är jämlikhet för mig.