Pojkvän med borderline

Jag har förstått att det är så det ligger till.

Det har lugnat sig lite nu på morgonen.

Känns som att han söker efter att jag ska berätta hur mycket han betyder för mig.

Så jag har försökt att förklara hur jag känner.

Förutom alla konstiga svängningar så är han verkligen den finaste personen jag känner och det verkar han ha svårt att ta in.

Det sista jag vill är ju att lämna.

Försöker som du säger att hålla fast vid allt jag sagt tidigare och bara låta honom lyssna.

Men visst är det svårt att inte vika sig när han i princip tycker jag är fel i huvudet som älskar honom.

Om du hade sökt samtalshjälp för egen del hade den förhoppningsvis sett ut så här: Gränsdragning och motivation till gränsdragning I förhållandet, eftersom det är där du befinner dig. Vad tänker du om det? Alltså att söka hjälp för att inte haka på att bekräfta och övertyga, inte ständigt lyssna, ta in och förstå hela tiden? Så länge du håller på och ska vara hans medicin och plåster och göder hans störning så upprätthåller du också de här mönstren för er båda. Sök hjälp att ignorera så ökar dessutom chanserna att han tar emot professionell hjälp. Förmodligen kommer fokus i ditt eget samtalsstöd snart glida in på att du är livrädd att stå själv. Förväntat är att du kommer formulera att du "trots allt mår bättre" av det här grejandet med en annan människas mående än det att vara själv och att just den här mannen ändå är så fantastisk. Med en bra terapeut möts du inte av suckar och "vissa vill ha det dåligt", utan du får riktig hjälp och omtanke. Kanske skulle du vara hjälpt av att både blicka bakåt och förstå mönster lite djupare och hur de påverkar dig idag, men även arbeta aktivt med mer handlingsinriktad terapi att hitta ett sunt motstånd.

Söker man hjälp på varsitt håll brukar endera av två saker hända:

-Båda blir bättre och man finner ut om man passar ihop och varken ja eller nej blir så dramatiskt, särskilt när man har ett så kort förhållande som detta.

-Man kommer i "otakt" i sin tillfriskning och ena avslutar förhållandet. Den som är friskast klarar det bäst, oavsett vem som går först.

Du är som vanligt så klok Pyssel.

Om du hade sökt samtalshjälp för egen del hade den förhoppningsvis sett ut så här: Gränsdragning och motivation till gränsdragning I förhållandet, eftersom det är där du befinner dig. Vad tänker du om det? Alltså att söka hjälp för att inte haka på att bekräfta och övertyga, inte ständigt lyssna, ta in och förstå hela tiden? Så länge du håller på och ska vara hans medicin och plåster och göder hans störning så upprätthåller du också de här mönstren för er båda. Sök hjälp att ignorera så ökar dessutom chanserna att han tar emot professionell hjälp. Förmodligen kommer fokus i ditt eget samtalsstöd snart glida in på att du är livrädd att stå själv. Förväntat är att du kommer formulera att du "trots allt mår bättre" av det här grejandet med en annan människas mående än det att vara själv och att just den här mannen ändå är så fantastisk. Med en bra terapeut möts du inte av suckar och "vissa vill ha det dåligt", utan du får riktig hjälp och omtanke. Kanske skulle du vara hjälpt av att både blicka bakåt och förstå mönster lite djupare och hur de påverkar dig idag, men även arbeta aktivt med mer handlingsinriktad terapi att hitta ett sunt motstånd.

Söker man hjälp på varsitt håll brukar endera av två saker hända:

-Båda blir bättre och man finner ut om man passar ihop och varken ja eller nej blir så dramatiskt, särskilt när man har ett så kort förhållande som detta.

-Man kommer i "otakt" i sin tillfriskning och ena avslutar förhållandet. Den som är friskast klarar det bäst, oavsett vem som går först.

Men för guds skull måste du ju fatta att han är sådan här och att det vore fruktansvärt olämpligt att flytta ihop med honom ur barnens perspektiv. De skulle bli lika osäkra på sitt eget värde som du är, pga en person som byter skepnad hela tiden.

Jaa och det är det jag jobbar på, gränsdragning alltså.

Jag är väldigt tacksam för att du tar dig tid att skriva och hjälpa.

Tacksam för er alla som verkligen har brytt sig sen jag startade den här tråden.

Egentligen är jag inte så rädd för att vara ensam.

Jag har alltid klarat mig själv. Innan jag var tillsammans med mitt ex så var jag den som stötte bort allt och alla.

Det handlar nu om att jag älskar den här personen.

Jag vill inte vara utan honom och han känner ju likadant.

Jag har ändå fått bekräftat att det kan bli bra om båda jobbar på sig själva.

Det är den förhoppningen jag har att vi ska kunna jobba ihop på det här.

Sen är den här tråden skitbra att ventilera i!

Det betyder inte att jag mår skit hela tiden, men det är fantastiskt att man kan öppna upp sig här utan att nån vet något om mig.

Fortsätt ventilera men sök egen hjälp också. Och viktigast när det fortsätter så här: Blanda ALDRIG in dina barn i detta ännu mer, som t.ex ett samboskap. Du har MKT kloka barnperspektiv här ovan. Helt nödvändiga faktiskt.