Psykologen om förlossningsdepression: Många är rädda att förlora vårdnaden om sitt barn

Så många som var sjätte mamma drabbas av en förlossningsdepression, men även den som är medförälder, adoptivförälder eller surrogatmamma kan drabbas.
– Många är rädda för att bli betraktade som en dålig förälder och till och med förlora vårdnaden om sitt barn, säger Elin Lampi, leg. psykolog, som skrivit en bok på ämnet.

Var sjätte mamma drabbas av förlossningsdepression. Elin Lampi är författare till boken "Förlossningsdepression: Ensam är inte stark", som uppmärksammar att de som drabbats inte är ensamma om de känslor och upplevelser de går igenom.

I artikeln finns också en köplänk till boken.

Elin Lampi är leg. psykolog och har alltid haft ett extra stort intresse för just graviditet, anknytning och föräldraskap. Under hennes arbete som psykolog i primärvården mötte hon många blivande och nyblivna föräldrar som mått dåligt, men som haft svårt att erkänna det för sin omgivning – personer som upplevt att verkligheten inte motsvarade de förväntningar man hade på föräldraskapet, och som känner skuld och skam för sina känslor.

Nu är hon aktuell med boken “Förlossningsdepression: Ensam är inte stark”, som belyser att den som drabbats av en förlossningsdepression inte är ensam om upplevelsen och sina känslor.

– Med den här boken vill jag visa på hur det också kan vara att bli förälder, bortom den omedelbara lyckan. Jag vill visa att man inte är ensam om upplevelsen, ge konkreta tips att ta till sig i vardagen och förmedla hopp. Bättre tider kommer, berättar Elin Lampi i en intervju med Familjeliv.

Var sjätte mamma drabbas av förlossningsdepression

Så många som var sjätte mamma drabbas av förlossningsdepression i Sverige. Enligt Elin Lampi kan en förlossningsdepression orsakas av både hormoner och att ens tillvaro inte blev som man tänkt sig. En jobbig förlossning, komplikationer kring barnet, svår sömnbrist, bristfälligt stöd från omgivningen, en problematisk parrelation eller att man haft tidigare depressioner är några av de punkter hon nämner som riskfaktorer.

"Många är rädda för att bli betraktade som en dålig förälder"

Men trots att allt fler förlossningsdepressioner upptäcks i och med de systematiska screeningar som numera genomförs hos MVC eller BVC sex veckor efter en förlossning, är det fortfarande många som inte behandlas för sitt mående.

– Jag tror att många vet var man kan be om hjälp, däremot vet man kanske inte hur dåligt man ska må för att göra detta. Man kanske väljer att vänta och hoppas att det ska gå över. Det är vanligt att måendet lättar lite mot eftermiddagen och att man mår ganska okej under kvällen, säger hon och fortsätter:

– Steget att erkänna att man mår dåligt, och kanske inte tycker om sitt barn är ofta stort. Många är rädda för att bli betraktade som en dålig förälder och till och med förlora vårdnaden om sitt barn. Det där med att söka hjälp skjuts upp och man försöker uthärda.

Lampi beskriver också förlossningsdepression som ett underdiagnostiserat tillstånd. Det beror både på att skammen gör att de drabbade inte ens vågar erkänna hur de egentligen mår, men kan också bero på att förlossningsdepressioner kan uppstå under hela det första året – inte bara inom en period på sex veckor efter förlossningen då screeningen genomförs.

Vad tycker du att förlossnings- och eftervården bör göra bättre eller mer av för att fånga upp nyblivna föräldrar som visar symtom på förlossningsdepression?

– Jag tror att det är viktigt att man får frågan om det egna måendet vid flera tillfällen. Och att de personer man möter inom vården även kan normalisera det svåra, utan att för den skull vifta bort det. Att tala om att det kan vara kämpigt till en början, men att man inte är utdömd som förälder för det, säger hon och tillägger:

– Känslobiten är kanske det allra svåraste att prata högt om. Om man först får höra att det kan ta tid för varma mammakänslor att dyka upp, är tröskeln lägre att berätta om de egna upplevelserna. Sedan är det oerhört viktigt att vårdpersonal vet vad de gör med den informationen, att det finns klara remissvägar, samt en bra samverkan med andra enheter.

Även en medförälder, den som adopterat eller är surrogatmamma kan drabbas av förlossningsdepression

Förlossningsdepressioner drabbar inte bara den som varit gravid och fött barn, även den som är medförälder kan drabbas. Siffror visar att ungefär var tolfte medförälder drabbas av förlossningsdepression, men kommer ofta lite senare och omnämns inte sällan som stress.

Den som adopterat ett barn kan också drabbas av förlossningsdepression, då vägen fram till att man får träffa sitt barn för första gången kan vara lång och påfrestande även vid adoption, menar Elin Lampi.

– Det är naturligt att man känner en viss tveksamhet och till och med ångrar sig lite som nybliven förälder. Det är en ny situation som inte alls bara går ut på att njuta. Har man kämpat med ofrivillig barnlöshet: både med behandlingar eller med en adoptionsprocess, så kan alla sådana här ”normala” tankar om att ångra sig bli oerhört skuldbelagda, säger hon och belyser att det är viktigt med stödåtgärder även för adoptivföräldrar inom barnhälsovården.

Förlossningsdepressioner kan även drabba de som är surrogatmödrar. De har gått igenom en hel graviditet och ska sedan lämna bort barnet efter förlossningen, vilket Lampi beskriver som en psykologisk prövning för många.

– Psykologiskt är hela denna process att betrakta som en utmaning, som kan innebära svårigheter att separera från barnet och uppkomst av förlossningsdepression. I surrogatarrangemang behöver det psykologiska stödet finnas med under hela processen, även efter att barnet har fötts och utifrån de behov som finns.

Psykologens 6 bästa tips om du misstänker att någon i din närhet lider av förlossningsdepression:

  • Det är viktigt att våga fråga hur den närstående personen mår. Det räcker sällan med en gång, man kan behöva fråga vid flera tillfällen.
  • Det är bra att erbjuda hjälp och avlastning, kanske skapa utrymme för att den drabbade får sova ut några timmar i ett sträck. Fråga hellre vad du kan hjälpa med än att komma med färdiga lösningar, den som har ångest är vila på soffan till exempel något som ofta ökar ångestupplevelsen. Det kan vara mycket bättre med en rask promenad. Vissa personer med förlossningsdepression känner stor oro för sitt barn och har svårt att lämna barnet till någon annan. Då kanske hjälpen istället kan inriktas på att underlätta i vardagen genom att till exempel handla hem mat eller bjuda på middag.
  • Påminn om dagliga rutiner, att äta för egen del är jätteviktigt och något man lätt glömmer när man mår dåligt. Ofta tappar man aptiten och om man hoppar över måltider mår man snabbt ännu sämre.
  • Tala om att det jobbiga kommer att gå över, förmedla hopp varje dag. Många tror att man är fast i depressionen för evigt.
  • Uppmana till att ta emot hjälp. Man kan vända sig till BVC eller till sin vårdcentral, ibland behöver man hjälp att ta det steget. Livet är för kort för att gå omkring och uthärda. Det är bättre att söka hjälp tidigare, det är inte mer ädelt att bita ihop på egen hand.
  • Om den du oroar dig för ger uttryck för att vilja skada sig själv eller sitt barn behöver man alltid vända sig till professionell hjälp. Det samma gäller om du inte känner igen den nyblivna förälderns beteende och personlighet. Om det förekommer snabba känslokast och vanföreställningar kan det istället handla om en förlossningspsykos, vilket behöver akut omhändertagande inom vården. Prognosen för att tillfriskna är då god.

Du hittar Elin Lampis bok här!