Isabelle vägde 450 gram när hon föddes: "Neonatal förberedde oss på det värsta"

Beautyinfluencern Josephine Kyllerman födde sin dotter, Isabelle, i vecka 22 – nu berättar hon om sin förlossning och om hur livet förändrades med en viskning: “Jag ser ett par fötter”.

När Isabelle föddes vägde hon 450 gram, vilket är mindre än ett smörpaket. Hon var cirka 25 centimeter lång och hade ett huvudomfång på 17 centimeter.

Ta del av Josephines berättelse om hur allting började – från värkar i vecka 22 till förlossning, endast en centimeter öppen.

• Läs mer: "Världsprematurdagen 2021 – därför ska du bry dig"

Josephine fick värkar i graviditetsvecka 22

En måndag i slutet på augusti. Josephine och hennes man hade bestämt sig för att åka på en liten semester till hans familj i Skåne. Väl där njöt de av promenader, umgänge i trädgården och den sista sommarvärmen. Under den andra dagen på semestern, på tisdagen, när Josephine precis gått in i vecka 22 började hon få magsmärtor. Men just magsmärtor är något hon är van vid, då hon har sjukdomen ulcerös kolit – en tarmsjukdom som bland andra symtom kan orsaka just magont.

– Jag har ont i magen nästintill varje dag. Min smärttröskel är väldigt hög och jag tänkte inte alls på att det kunde ha något att göra med bebis, säger Josephine till Familjeliv.

"Kände hur något flyttade sig längre ner i underlivet"

Josephine beskriver att hon kände sparkar ovanligt långt ner, och att hon då bestämde sig för att ringa till sin mamma och fråga henne om råd, eftersom hon är barnmorska. Till slut kom Josephine fram till ett beslut som hon senare skulle ångra:

– Jag kommer ihåg att jag kände sparkar väldigt långt ner som gjorde ondare än de sparkar jag känt innan, mest troligt för att de var just så långt ner. Jag ringde min mamma som är barnmorska och rådgjorde med henne, men beslöt mig för att inte åka in till förlossningen. Ett beslut jag ångrar idag.

Josephine menar att man kanske hade kunnat bromsa förlossningsförloppet om hon befunnit sig på förlossningen tidigare. Men varken hon eller hennes mamma förstod att det var värkar som gjorde att Josephine hade så ont i magen. Under ett toalettbesök på kvällen kände hon något som buktade ut i underlivet, men som hon då misstänkte var slidväggen.

– Jag kände hur något flyttade sig längre ner i underlivet, trodde dock att det var slidväggen som buktade lite på grund av att jag sprungit mycket på toaletten.

"Tänk om jag hade behövt föda längs vägen?"

Vid ytterligare ett toalettbesök klockan fyra på morgonen kände hon än en gång att något inte stod rätt till – då kunde hon känna fosterhinnan med fingrarna. Panik infann sig hos Josephine. Hon var långt hemifrån och hon var inte förberedd på att något sånt här kunde hända – hon var ju bara i vecka 22. Trots paniken beslutade hon sig för att inte berätta om situationen för sin man:

– Min man vaknade och jag vågade inte riktigt berätta vad som hade hänt om det skulle vara falskt alarm, så han förstod inte allvaret i situationen.

Josephine begav sig till förlossningen i Kristianstad, som visade sig vara den närmsta, på egen hand – ett beslut hon nu i efterhand säger att hon inte borde ha gjort. “Tänk om jag hade behövt föda längs vägen?”, frågar hon sig själv idag.

"Kommer hon att överleva utanför magen såhär tidigt?"

Väl framme på förlossningen i Kristianstad fick hon genomgå en rad olika tester och undersökningar, bland annat en där de tittade på hennes livmodertapp. Det var först då som förlossningspersonalen förstod allvaret, menar hon. Då gav läkarna henne värkavstannande dropp, något som hon fick under hela förlossningsförloppet.

– Personalen var så otroligt fina och jag kände stort förtroende för dem som hjälpte mig.

Hur gick tankarna när du var där?

– Dagarna innan hade jag fått ett sms om att vagnen som vi beställt hade kommit, men vad skulle vi göra med den? Det var det första som dök upp i mitt huvud. Hur ologiskt som helst såhär i efterhand, men jag kunde bara fokusera på den där satans vagnen. Kommer jag klara av att gå in i butiken, säga att mitt barn inte klarat sig och att jag vill lämna tillbaka den? Eller kan vi kanske ha kvar den om vi någon gång får fler barn? Kommer hon att överleva utanför magen såhär tidigt? Vad gör jag om jag tvingas föda utan min man? Hur kommer jag att må om hon inte överlever? Det kändes som att jag hade så många tankar. Allt var så surrealistiskt och jag försökte att inte ta ut något i förskott, försökte att inte visa hur rädd och ledsen jag var.

Sängliggande på obestämd tid

Vid undersökningen såg läkarna att Josephine var öppen fem centimeter och att man kunde se fosterhinnan – och bebisens huvud.

– Jag fick ligga kvar med benen i högläge i gynstolen och blev ombedd att inte röra mig, de gav mig en kortisonspruta i låret och andra mediciner för att förbereda Isabelles lungor så mycket som möjligt för världen utanför magen.

Eftersom Josephine precis gått in vecka 22, så påbörjade läkarna insatser direkt för att kunna rädda bebisen om hon skulle komma ut redan då. Men det är då ett extremt kritiskt läge, så om barnet får ligga kvar i magen i bara en eller två veckor till så gör det en stor skillnad för barnets överlevnad och framtid.

– I Sverige är den lägsta gränsen att rädda barn vecka 22+0, så vi hade tur att hon inte bestämt sig att komma tidigare. Det har med lungmognad att göra, säger Josephine.

Då förlossningen i Kristianstad inte har kapacitet att rädda barn som är födda innan vecka 28, blev Josephine akut transporterad med ambulans till Lunds Universitetssjukhus.

Väl där mötte Josephines man upp henne – nu hade hon meddelat honom om situationen. De blev inskrivna och fick bland annat lyssna på bebisens hjärta. De konstaterade även att vattnet inte gått än, så Josephine behövde vara sängliggande på obestämd tid utan undantag – hon fick inte ens gå på toaletten.

“En extrem verklighet att få slängd i ansiktet”

Dagen efter fortsatte de ta prover, göra undersökningar och ge henne kortisonsprutor för att hjälpa bebisens lungor att mogna snabbare. Då visade det sig också att Josephines livmodertapp hade dragit ihop sig – hon var nu bara öppen tre centimeter.

– De tyckte att jag började bli stabil och många pratade uppmuntrande. Jag vet att orden “du kommer kunna ligga still såhär i sju veckor minst när du är så stabil, vi har sett det förr”. Det i sin tur gjorde att jag kunde lugna ner mig lite, känna att läget var under kontroll och inte lika farligt som jag trodde.

Men dagen därpå började inte med lika positiva besked. Josephine och hennes man fick ett samtal från en läkare från intensivvården på neonatalavdelningen, som förberedde dem på det värsta:

– Det jag tog med mig från mötet var främst att oddsen var minimala att hon skulle överleva förlossningen. Som rutin förbereder de en på att barnet föds och är det inte livsdugligt så får det somna in i ens famn. Jag har nog aldrig varit så ledsen som när jag fick höra det. Det är en extrem verklighet att få slängd i ansiktet när man är som räddast och skörast, säger hon och fortsätter:

– Jag kan på ett sätt förstå det etiska dilemmat de ställs inför: kommer barnet få men för livet som sänker livskvaliteten eller kommer det att kunna leva utan svåra sjukdomar? Både jag och min man tyckte hur som helst att det var otroligt jobbigt att bli informerade om allt det här när vi befann oss i den största krisen i våra liv hittills.

“Jag var så rädd”

Under kvällen, samma dag som de fått det omvälvande samtalet, gick Josephines vatten.

– Jag var i upplösningstillstånd, jag var så rädd. Jag kunde även se att min man var fruktansvärt rädd och ledsen, det var ju inte såhär det skulle bli.

Josephine fick då mer värkavstannande dropp. Samtidigt fylldes rummet med utrustning samt tolv personer från neonatalavdelningen och förlossningen. Efter en undersökning kunde läkarna konstatera att det endast var en av de två fosterhinnorna som spruckit – den som omsluter själva fostervattnet var intakt. “Falskt alarm”, menade läkarna som än en gång beordrade Josephine att ligga still så länge som möjligt för att bromsa förlossningen.

“Jag ser ett par fötter”

Morgonen efter, på fredagen, gav läkarna besked om att hon nog kanske ändå inte behövde vara sängliggandes under några veckor framöver, eftersom hinnan var intakt. Läkarna siktade på att bebisen förhoppningsvis skulle kunna stanna kvar i magen till vecka 30.

Vid lunchtid rullades Josephine upp till ett rum på BB-avdelningen, och under eftermiddagen fick hon en konstig känsla i kroppen: “Känns inte sparkarna lite väl långt ner?”

Hon bad då om en ny undersökning. När läkaren undersökte Josephine viskade han något som fick henne att häpna: “Jag ser ett par fötter”

– Där och då kändes mitt liv som ett skämt och mitt hjärta gick i tusen bitar. Den sista fosterhinnan hade spruckit utan att jag märkte det, bebisen låg i säte och hade glidit ut med fötterna. Från den tiden fram till hennes födelse låg hon och sparkade mig rakt i muttan, för att vara rak på sak.

– Jag gjorde allt i min makt att knipa igen, säger Josephine.

"Nu är det dags att krysta"

Dagen efter vaknade hon plötsligt klockan 04:00. Då kände hon att bebisen hade glidit ner ytterligare.

– Hade jag stuckit in fingrarna så hade jag känt hennes små fötter, så pass långt ner var hon, säger Josephine.

Hon bad om ytterligare en undersökning, men det som skulle ske sen var hon inte alls beredd på.

– Det sista jag kommer ihåg är att barnmorskan berättar för mig att bebisen låg i säte och att det kommer göra väldigt ont att föda. Jag hade inte fått några smärtstillande. Hon nämnde något om att hon måste dra ut bebisen med ett finger i munnen för att få ut huvudet, som är den största kroppsdelen, men jag kan ha hört fel eftersom jag var väldigt ledsen och stressad och inte riktigt mottaglig för information just då.

Läkarna satte in värkstimulerande dropp, men som aldrig gav någon effekt.

– De berättade även att en barnmorska skulle hjälpa mig att få ut bebisen genom att trycka mig på magen, alltså agerade hon istället för förlossningsvärkar antar jag.

Josephine fick förlösa utan värkar, trots att hon endast var ett par centimeter öppen. I och med att hon fått värkavstannande dropp flera gånger under de föregående dagarna hade öppningsfasen stannat av, och till och med gått tillbaka.

När hon tittade runt omkring sig såg hon att personalen från neonatalavdelningen tagit fram all utrustning och stod redo för att ta emot hennes bebis.

– Förlossningen gick snabbt, jag tittade på klockan när jag började krysta och då var hon 06.45. Isabelle var ute 06.54. Jag hade en barnmorska som konstant hävde sig på min mage, det gjorde fruktansvärt ont, ondare än förlossningen i sig. Jag var öm i veckor efter, men hon gjorde vad som var nödvändigt för en snabb förlossning tänker jag.

Hur kändes det precis efter att hon kommit ut?

– Precis när hon kom ut kände jag mig som räddast. Lever hon? Vågar jag titta? Kommer de kunna intubera henne utan skador? Jag såg att min man fokuserade på mig och inte vågade titta på henne om det skulle ha hänt något under förlossningen. Jag förstår honom, det är inte den bilden man vill minnas av sitt nyförlösta barn om något går tokigt.

“Det var inte såhär det skulle sluta för oss”

Men Josephine och hennes man fick inte se sitt barn direkt, vilket gjorde dem förkrossade – förlossningen blev inte som de tänkt sig:

– När man tänker på en förlossning, blir man inmatad med en nyanserad bild av hur det ska vara, inte hur det kan bli. Man ska få upp bebisen till bröstet, partnern ska klippa navelsträngen, alla ler och man känner att man är en lycklig familj. Så var inte min förlossning, säger Josephine och fortsätter:

– Vi hade ingen förväntan i luften när vi gick in i förlossningssalen, bara ovisshet och förtvivlan om att något som vi inte ville skulle ske inte går att stoppa. Vi har försökt att få barn i sju år, vi var så glada när vi blev gravida. Det var inte såhär det skulle sluta för oss.

Därefter följde flera minuter av att läkare från neonatalavdelningen undersökte Isabelle.

När klockan var två minuter över sju lades Isabelle i en kuvös. Josephines man hann ta en bild på henne, för att sedan se henne rullas iväg.

En stund senare fick de nyblivna föräldrarna besked om att deras dotter var extremt vital – hon andades på helt själv och låg och sparkade och rörde sig, vilket gjorde personalen väldigt förvånade.

– Då kunde vi andas ut en aning och livet kändes äntligen lite lättare.

Ingen vet vad som orsakat den tidiga förlossningen

Läkarna har, trots att massvis med prover tagits, fortfarande inte gett något svar kring vad som kan ligga bakom Josephines tidiga förlossning. De ska ha spekulerat om att det kan ha berott på en infektion i livmodern eller att livmodern inte gav Isabelle nog med näring i magen, men inget är bekräftat.

– De skickade min moderkaka för analys, men jag känner mig skeptisk till om jag kommer få tillbaka något svar där heller. Jag började blöda redan i vecka 20 och blödde i tio dagar, så jag vet inte om det har något med saken att göra. Men barnmorskorna jag pratade med då ville inte göra någon vaginal undersökning, fråga mig inte varför.

“Hon är stabil”

Nu skulle Isabelle precis ha gått in i graviditetsvecka 34, men är nu istället lite mer än 11 veckor utanför magen.

Hur mår Isabelle nu?

– Hon mår relativt bra måste jag säga, hon är stabil. Hon är nu 40 centimeter lång, väger runt 1600 gram och har ett huvudomfång på 28 centimeter, svarar mamma Josephine.

Trots att Isabelle föddes i vecka 22 har hon sluppit de allvarligaste sjukdomarna och åkommorna som extremprematurer oftast råkar ut för. Däremot fick hon lunginflammation när hon var i graviditetsvecka vecka 28-29, men som gick över efter bara några dagar.

– Det som varit problematiskt för henne har med lungorna att göra. Eftersom hon är så tidigt född så är hon svårt lungsjuk, men det växer oftast bort ju äldre barnet blir. I vissa fall får de astma eller andra följdsjukdomar. Hon visar inga tecken till ögonsjukdomen prematuritetsretinopati, ROP, och jag hoppas att det förblir bra. Hon har ett blåsljud på hjärtat som mest troligt kommer att växa bort när hon blir större, säger Josephine.

“Svårt att mentalt ställa om och känna hoppfullhet”

På frågan hur Josephine och hennes man mår nu, svarar hon att de är trötta och oroliga för att minsta lilla ska ta deras dotter ifrån dem, trots att de fått en god prognos:

– Vi är ledsna samtidigt som vi är så tacksamma och lyckliga för att hon lever och blir starkare varje dag. Det har varit svårt att släppa det första samtalet med neo, som förberedde oss på att hon inte skulle klara sig, trots att hon har fått en god prognos, säger Josephine och fortsätter:

– Det är svårt att mentalt ställa om och känna hoppfullhet. Jag tänker dock att det kommer bli lättare med tiden och längtar verkligen till den dagen och att få se Isabelle växa upp och leva ett fantastiskt liv.

När får hon komma hem till er?

– Vi vet inte riktigt när hon får komma hem. Vi blev förflyttade från Lund till Linköpings neo-iva 20 dagar efter att hon föddes och har varit här sedan dess. Nästa steg är att hon ska bli så pass stabil att vi kan bli förflyttade till Norrköpings vanliga neo-avdelning. Sen hoppas vi att hon kan få komma hem till jul.

"Man ska våga stå på sig som förälder"

Något som Josephine önskar att hon hade fått vetskap om under graviditeten är att en väldigt tidig förlossning kan ske – det hade underlättat och givit lite mer klarhet när hon väl började få värkar, menar hon.

– Då kanske jag hade tagit ett annat beslut än att gå och lägga mig. Isabelle kanske hade legat kvar i magen och fötts senare, säger Josephine.

Hon vill också uppmana andra föräldrar i samma situation att prata om vad de varit med om med utomstående eller med någon som genomgått en liknande resa, eftersom det underlättat för henne.

Hon lyfter också vikten i att vara påläst på de medicinska delarna för att känna sig inkluderad, samt att man ska våga stå på sig som förälder, även när vårdpersonal inte håller med:

– Vi som är hos barnet mest, vi är det enda konstanta i dennes liv och känner igen barnets signaler. Under en dag jobbar vi med minst sex olika personer från personalen, varav vissa känner Isabelle medan andra aldrig träffat henne innan. Känner man att något inte stämmer även om vårdpersonalen tror sig veta vad det är och ni inte håller med, var inte rädda att säga ifrån.

Men det tips som hon uttrycker som hennes allra viktigaste, är att inte glömma att man som förälder ska hålla genom hela processen. Man ska dessutom ha orken att återgå till ett vardagsliv med ett spädbarn efteråt.

– Det är bra att ta en paus, att sitta i samma lilla sjukhusrum i tolv timmar varje dag kan göra vem som helst deppig och ledsen, säger Josephine och fortsätter:

– Vi har snart varit inlagda på sjukhuset i fyra månader, det är en lång tid att vara borta från jobb, vänner och familj eller att konstant vistas med varandra i ett litet rum. Glöm heller inte att det är okej att vara rädda, ledsna och känna att man inte har någon kontroll över situationen. Försök att ta ett steg tillbaka och se helheten när det går emot er. Ta en dag i taget.

Vill hylla den svenska neonatalsjukvården

Sist men inte minst vill Josephine uppmärksamma neonatalsjukvården i Sverige – hur fantastisk fin hon tycker att den är och att det inte alls känns lika tråkigt att betala så hög skatt nu när man verkligen vet vad stora delar går till.

– Jag vill verkligen att alla ska få upp ögonen för att detta kan hända vem som helst och att det är en extremt jobbig situation att hamna i. Även när vi får ta hem vår dotter så är inte hennes resa slut där. Hon kommer behöva följas upp av vården fram tills det hon fyller fem av vad vi fått information om nu. Jag vill heller inte att man ska gå och vara rädd och orolig om man är gravid, utan kanske att man kan se vår historia som något positivt. Det går att födas i vecka 22!