Johanna minns sin förlossning som ett övergrepp: “F*ck svensk mödravård”

Sugklocka, klipp, 40-gradersfeber. Den komplicerade förlossningen ledde till ett urakut kejsarsnitt, som i sin tur gav Johanna förlossningsskador flera år efteråt. “Min största hjälp var mina hundar”, berättar Johanna i en intervju.

Johannas förlossningsskador åsamkade mardrömslika smärtor.
Johannas förlossningsskador åsamkade mardrömslika smärtor.

Johanna minns sin förlossning som ett övergrepp. Minnena av personal som håller ner henne medan hon klipps och får sugklocka – för att sedan snabbt föras in i operationssal för urakut kejsarsnitt – har satt djupa spår i henne. Det tog flera år för Johanna att läka och smärtorna har präglat hennes vardag, dag som natt.

När det var som mörkast kände hon sig isolerad och bortglömd, inte ens mödragruppen kunde ge henne det stöd hon behövde:

– De förstod inte, deras bebisar var ju lika gamla. De som var utomstående hade svårt att förstå och sätta sig in i situationen, det är så sällsynt att de inte riktigt fattade vad det var för smärta. Även min mamma kunde fråga förvånat som: "Jaså, är du fortfarande inte bra?", berättar Johanna. Har man inte varit med om en förlossningsskada så är det svårt att förstå smärtan och rehabiliteringen som behövs.

Att rida blev Johannas räddning efter flera års smärta och kamp för att bli förstådd.

– Det gjorde ont att rida, men det är en sport som nämns alldeles för lite i dessa sammanhang. Det är den enda sport som faktiskt arbetar med alla dina core-muskler på ett djupt plan. Fantastiskt bra "mamma mage-träning", och det var givande också för att få tillbaka livskraften, berättar Johanna.

Så hur gick det hela till? Det här är Johannas berättelse om att få sugklocka, bli klippt och nedhållen för att ligga still – för att sedan ändå få urakut kejsarsnitt. Det är berättelsen om skadorna och smärtorna som följde med henne i flera år efteråt, och som både gav henne vestibulit, hyperkänslighet i magen och förlossningstrauma.

Johanna skulle förlösa – med 40 graders feber

Johanna minns hela sin förlossning som ett övergrepp. Hon beskriver hur hon kände sig tvingad in i det sista att föda “naturligt”. Trots både sugklocka och ett klipp resulterade det tillslut i ett urakut kejsarsnitt, och hennes trauma från att personalen hållit ner henne är något hon bearbetat i KBT-terapi.

– Jag hade dessutom en pågående infektion i livmodern och skulle förlösas med 40 graders feber, berättar Johanna och fortsätter:

– När det verkligen inte gick att få ut min son och hans värden sjönk beslöt de om urakut kejsarsnitt. Efter kejsarsnittet var min son äntligen ute. Tack och lov mådde han prima, jag hamnade på op och uppvak.

Johanna kan minnas hur hon upplevde personalens stress, press och panik. Hon tycker att de var ovarsamma och att de agerade med våld mot henne.

– På grund av det pressade läget så hade de hållit ned mig för att tvinga på sugklocka och klipp. Ett övergrepp. Det stod tydligt i mitt förlossningsbrev att det var det sista jag ville. Denna sugklocka och klipp tillsammans med nervskadan orsakade vestibuliten – jag blev överkänslig i hela öppningen på grund av det.

Läkningen – som skulle visa sig ta flera år – lät dröja

Efter uppvaket från narkosen och det urakuta kejsarsnittet märkte Johanna snabbt att något inte stämde. Hon beskriver smärtorna som outhärdliga – så pass att hon inte heller kunde ligga ner.

– Jag hade så ont i magen att jag knappt ens kunde ligga ner. Jag kunde inte amma min son på grund av smärtan och fick pumpa de första dagarna för att mjölken inte skulle sina.

Johanna fick ligga kvar på BB i tio dagar på grund av infektionen i livmodern. Man försökte att ta reda på hur hon läkte från kejsarsnittet och varför det gick så långsamt.

Vill du beskriva den omedelbara eftervården efter din förlossning?

– Det finns mycket att önska från förlossningspersonalen den dagen, men eftervården var fantastisk. De gav mig blodtransplantation på grund av dåliga blodvärden, en "cleansing" antibiotikakur för att hämma infektionen i livmodern. De gjorde också en utredning av magen med hjälp av röntgen och ultraljud. De hittade inte svaret till varför jag hade så ont. Jag fick en massa mediciner, smärtstillande, tvingades upp att gå för att hålla igång blodcirkulationen och sjuksköterskorna tog hand om sonen åt oss.

– Jag fick en stå-rullator, jag hade så svårt att stå upp och så ont att varje steg var en kamp, men den var nödvändig för mitt läkande.

Johanna fick ligga kvar i tio dagar för att personalen skulle försäkra sig om att hennes infektion i livmodern gick ner.

– Jag var jätteorolig, jag förstod inte vad som var fel. Väl hemma satt jag och grät mycket över att ta hand om en liten bebis själv utan att knappt kunna röra mig och inte fatta varför och inte heller få hjälp.

Största sorgen är att smärtan tog över allt

– I efterhand har vi stött på personer som var på BB samtidigt som vi. “Jag såg inte dig!”, brukar de säga. Nej, det är inte så konstigt, jag hade så ont att jag knappt kunde lämna rummet.

För Johanna är den största sorgen det faktum att all fokus låg på smärtorna.

– Samtidigt som det finns en förklaring så gör det ofta ont att jag inte fick de där mysiga första dygnen med min son. När jag skulle ha suttit i soffan, myst, tittat på TV och pratat med andra mammor så låg jag inne i rummet medan min exman gick runt med en bärsjal. Jag fick inte heller den där första ögonblicket när sonen föds, de första sekunderna i livet då han ska läggas på min mage och vi ska mötas på utsidan. Allt detta togs ifrån mig och det är min största sorg. Mitt hjärta sjunker varje gång och än idag kan det göra mig gråtfärdig att jag gick miste om det ögonblicket.

Fick du någon respons från sjukvården eller fick du lida i tystnad?

– Jag led verkligen inte i tystnad, jag ringde om och om och om igen. Till sist var det en gynekolog som hjälpte mig till smärtrehabiliteringen och därigenom kom jag i kontakt med förlossningsavdelningen igen för att få svar på vad som kan ha hänt. Överläkaren träffade mig två gånger, hon var ödmjuk och tillmötesgående och förklarade vad som hänt, men kunde inte mer än be om ursäkt för det jag fick genomlida.

“Post-gravida har ingenstans att vända sig med sina förlossningsskador”

Johanna beskriver en strålande smärta och svullen mage som inte ville lägga sig efter graviditeten.

– Nervchocker, kronisk smärta och avdomningar har varit en del av min vardag, berättar hon och fortsätter:

– Vid 12 veckors-kontrollen så var min MVC-läkare bekymrad över mina smärtor och uppmanade mig att ringa om smärtan kvarstod när min son var 1 år.

Hörde du av dig?

– Det gjorde jag givetvis. Eftersom min son var för gammal så räknades jag dock inte till MVC, så fick ingen tid att träffa läkaren som uppmanat mig att höra av mig. Då ringde jag till vårdcentralen som uppmanade mig att ringa MVC. Post-gravida har ingenstans att vända sig för förlossningsskador! Fuck svensk mödravård.

Vad var det för smärtor?

– Första 6 månaderna kunde jag knappt gå. Vi pratar alltså strålande smärta hela partiet från navel till knä och av sugklocka och klipp fick jag vestibulit som gjorde det ont att ha sex. Detta i samband med att jag inte hade någon känsel i klitoris har gjort att det är först nu jag kan njuta av sex igen.

Successivt blev det bättre. Johanna beskriver att styrkan i benen och stommen sakta började komma tillbaka, men beskriver att magen fortfarande kändes som ett eldklot.

– Stod jag rakt upp och ansträngde mig så kunde jag inte känna magen, alls. Men så fort jag rörde vid den så fick jag brännande strålsmärta. Ansträngde jag magen det minsta så gjorde det fruktansvärt ont. En enda situp kunde göra mig nästantill sängliggandes. Vissa dagar hade jag svårt att stiga ur sängen dels av smärta i magen, dels eftersom core-musklerna var uttrötta bara av att ligga på en madrass en hel natt. Man anstränger ju magmusklerna även när man sover.

Mammaledigheten tog slut och det var dags att jobba

Det gick ett år och Johanna gav sig tillslut på en mamma mage-kurs.

– Alla andra var nyförlösta vaginalt och kunde göra alla övningarna. Jag grät floder efter varje tillfälle. Magen ville bara inte. Vid sista kurstillfället trappade de upp med lite tuffare övningar, som typ lyfta fötterna från marken, planka på knäna och andra riktigt lätta grejer, jag var sängliggandes i fem veckor efter det.

När det var dags att jobba efter mammaledigheten igen var Johannas smärtor så pass outhärdliga att hon fick anstränga sig för att inte bryta ihop. Trots att hon hade ett stillasittande kontorsjobb led hon av smärtorna.

– Vid lunchtid hade jag oftast så ont i magen att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till. Det var bara att bita ihop, vad ska man säga till arbetsgivaren?

Johanna testade ytterligare några olika träningsformer, framför allt pilates tyckte hon var tillräckligt snällt mot kroppen. Sakta men säkert började hon återfå känseln i magen och beskriver att hon nu kunde börja sitta upp utan att ha ont – men ansträngningarna bidrog till en strålande smärta som varade i flera dagar efter träningen.

Började i KBT-terapi för förlossningstrauma

Johannas förlossningsskador och trauma från förlossningen gjorde att hon fick gå till en KBT-terapeut för att bearbeta traumat och lära sig hantera sina smärtor i vardagen.

Vad fick du för bemötande i vården?

– Jag fick konstaterat att jag hade haft extremt otur och blev lovad att "nästa gång" så kommer det inte hända och att “nästa gång” kan jag få planerat kejsarsnitt direkt, om jag vill. Varför måste man först bli felbehandlad för att sen bli lovad "nästa gång"? Vågar jag ens en nästa gång?

Hon fortsätter.

– Jag vet inte hur många gånger som jag har försökt prata med sjukvården om mina problem och bett om att få träffa en läkare men blivit slussad till sjukgymnastiken som gett mig standardövningar för mammamage.

Muskeldelning, nervskada och brock i vänster sida av magen

Det var först två år senare som Johanna tillslut fick bekräftat att hon hade fått en nervskada.

– Men att bara få informationen gjorde att all oro släppte. Jag hade målat upp många skräckscenarion.

Johanna drabbades både av muskeldelning av magmusklerna, och det urakuta kejsarsnittet hade skapat en nervskada i magen. Dessutom hade klippet från förlossningen gett henne permanenta smärtor i underlivet.

– Efter 2 år så upphörde den akuta smärtan i magen. Nu hade jag fortfarande partier som inte hade känsel men det gjorde inte längre ont att ta på magen. Jag började gå på yoga igen och gjorde ett nytt försök att sätta mig på hästryggen.

– Jag minns första gången jag vaknade utan smärta i magen, jag grät. Det var julen 2020 och min son var 2 år 1 månad.

Johanna berättar att själva läkningen från förlossningsskadan orsakar tens-liknande smärtor. Det parti som är näst på tur att läka är mer känsligt och börjar göra mer ont. När känseln började komma tillbaka upptäckte hon att hon kanske till och med gått runt med smärtor hon inte ens varit medveten om innan.

– Det kittlas och känns som tens-elektro-pulser, berättar hon. Det bränner och vibrerar i nerverna. Men när jag väl lärde känna symptomen för nervläkning så blev jag glad efter denna “efterlängtade” smärta, för det var ett steg närmre frihet och en fungerande core.

– Jag minns när jag äntligen hade fått tillbaka känseln mitt på magen, det var exakt ett år sedan. Sakta kom också känseln tillbaka på partiet högst upp på låren och i samband med det fick jag äntligen tillbaka känseln i vulva och klitoris och min vestibulit försvann. Och successivt så fick jag känsel och kunde ta även på ärret, där smärtan hade varit värst.

Hur mår du idag?

– De senaste månaderna så har det varit en bit på vänster sida som “vaknade till liv”. Den sidan har tagit sin tid och jag misstänker att det var den nerven som var mest skadad och därför tog längst tid på sig. Men när känseln väl kommit tillbaka upptäckte jag att jag hade väldigt ont där.

– Jag har gjort en utredning för jag blev nervös, hur länge har jag haft ont där utan att veta om det? Det visar sig att jag har ett brock i magen på vänster sida och har fått tid hos kirurgen för utredning av min mage. Något som jag har kämpat med sedan dag 1!

Johanna fick hjälp – av sina hundar

Vad fick du för stöd från din omgivning – släkt och vänner?

– Min exman var min klippa och tog på sig nästan alla hushållssysslor. Men jag hade ingen annan, hela min familj bor på annan ort och även om vänner var stöttande så förstod de inte riktigt, och det gjorde att jag kände mig ensam. Det är svårt att beskriva den här sortens smärta och svårt att förstå för den som inte upplevt den. Jag har inte ont “i” magen, jag har ont “på” magen. Många gånger kunde jag klaga på ont på magen och fick direkt frågan om jag ätit något eller var sjuk, vilket till slut blev väldigt frustrerande.

Hon fortsätter.

– De som var min största hjälp var mina hundar. Den ena lärde jag att plocka upp och hämta saker. Hon var med på allt från blöjbyten mitt i natten till soffhäng, hämta leksak, plocka upp saker jag tappat. Det tog minst ett år innan jag kunde böja mig ner. Men hundarna tvingade mig ut också, gå promenad, gå, gå, gå. Få igång blodcirkulationen och bygga styrka, sakta men säkert, avslutar Johanna.