Knasiga saker man trodde på när man var liten.

Trodde när jag var liten att man hade ett visst antal ord lagrade. När man sa ett ord så förbrukade man det ur sitt lager. Sa jag till exempel hej, så hade jag kanske bara 999 hej kvar att säga.

När jag var liten var jag helt övertygad om att det skulle hoppa in lejon genom fönstret och ta mig när jag sov. Det spelade ingen roll hur mycket min mamma försökte förklara att det inte finns vilda lejon i Sverige och att vi dessutom bodde på tredje våningen så det skulle vara ganska svårt att hoppa in genom fönstret

Det finns ju en rolig historia som handlar om norrmän som har toppluva istället för hjälm. Dom släpper ju ner en hjälm och en mössa för ett berg. Och hjälmen sprack men det gjorde inte mössan. Så därför så har dom mössa på sig när dom cyklar.

Själv funderade jag jätte mycket på detta. Norrmännen har rätt tänkte jag.
För om man har mössa och ramlar och spräcker huvudet så stannar ju hjärnan och allt blod och hår inne i mössan. Och det är bara att stoppa tillbaka allt igen.
Men har man hjälm så funkar det inte. Den har ju stora hål och är öppen vid öronen så då rinner ju allt ut i gräset. och man kan inte använde det igen. Och det är då man dör.

Jag trodde att man hade olika fack i magen för olika sorters mat.

Jag trodde att det bodde en massa små tomtenissar bakom alla garderober i vår lägenhet, var väl runt 6 år när jag började tro det och kanske 11-12 när jag förstod hur det låg till egentligen. Jag hade under alla dom åren stoppat in legobitar, små lappar och andra saker bakom garderoben. Ni vet där nere där listen går, så jag undrar hur mycket som inte låg där bakom när vi flyttade egentligen.

Jag trodde även att jag kunde trolla, jag var helt övertygad om att jag hade övernaturliga krafter, jag "ville" bara inte visa dom för allmänheten utan trollade helst själv

Hm, sen trodde man ju på tomten och lite annat som de äldre lurade i en

Jag fick för mig när jag var runt fyra år att alla skulle kalla mig för Masara, (mitt riktiga namn är Heidi). Alla på dagis, min mamma och alla jag kände var tvugna att kalla mig detta namn för det var så jag hette hade jag tydligen bestämt. Så höll jag på typ konstant i ett år.
Tills en dag då mamma sa att hon undrade vart hennes lilla Heidi hade tagit vägen och att hon var så ledsen för att hon var borta, då sa jag: men mamma jag är ju här!

Det är knepigt hur man kan vara när man är liten :)

Jag trodde att alla småfåglar ute i naturen var mina. Jag blev alltid så förvånad när alla fåglar flög sin väg när jag kom. "Det var ju bara jag?"

Större fåglar som skator, kråkor, trastar etc var alla andras.

Behöver jag tillägga att jag är ensambarn.

Trodde på allvar att min pappa kunde styra rödljuset så att det blev grönt.
När vi stått och väntat ett tag vid rödljuset så sa han, bliii gröööönt, bliiiii gröööönt! Och så blev det ju grönt, underbart!!!!

Trodde även att den blåa skuggade randen som finns (fanns?) på framrutan högst upp, varnade att poliser var i närheten så att man kunde sakta ner, då fanns det ingen risk med att vi körde lite för fort