Vad tycker du? Ska man stanna så länge som möjligt i ett dåligt förhållande pga att man har barn tillsammans? Så att barnen får uppleva en riktig mamma-pappa-barn-uppväxt? Eller är det bättre att gå separata vägar och må bättre som förälder? Möjligtvis få sämre inkomst och vara ensamstående?
Den här frågan är inte relevant till mig och min familj utan någonting som jag satt och disskuterade med en vännina tidigare idag.
Fel..!! Barnen märker om föräldrarna inte trivs med varandra. Bättre att gå skilda vägar.
Skilsmässan/separationen kanske blir jobbig ett tag men jag tror det är ingenting mot att leva som barn i en familj där man ser att mamma o pappa inte älskar varandra.
Pengar är en skitsak. Visst, det är jobbigt att leva under sämre förhållanden än vad man är van vid, men det går över och man kan klara av det!
Som sagt, det man inte klarar av är att leva i ett förhållande där man inte älskar den andre partnern. Ingen lär ju må bra av att leva så.
Lady Blue skrev 2009-03-06 11:17:23 följande:
Fel!
Av egen erfarenhet så mådde vi alla mycket bättre när mamma och pappa separerade! Just för att alla blev lyckliga!
Det beror helt på situationen tycker jag, behöver inte vara fel.
Generellt sett blir det oftast fel. Barn mår bäst av att ha lyckliga föräldrar.
TS:
Nej jag tycker inte att man bör stanna i ett förhållande som är dåligt bara därför att man har barn.
Man har ett ansvar för sina barn och i det ansvaret ligger att de har en trygg och stabil hemmiljö. Kan man inte ge dem det p.g.a. ständiga bråk och en dålig relation så bör man bryta upp.
Det är bättre att barnen har mamma och pappa på var sitt håll glada och positiva än två föräldrar som vantrivs och ständigt bråkar.
Det är inte barnen som ska behöva ta ansvar över föräldrarnas förhållande och de ska inte behöva känna att mamma och pappa bara håller ihop för min skull.
Varför skulle det vara bäst för barnen att leva med båda sina föräldrar? Det är ett påstående som upprepas om och om igen men jag hör aldrig några bra argument på varför det slulle vara så.
Vem är det som har bestämmt att just kärnfamiljen skulle vara det bästa sättet att leva på?
Mina föräldrar bräkade aldrig under min uppväxt vad jag vet och jag tvingades aldrig ta sida på något sätt. Ändå önskade jag alltid att de skulle skilja sig och blev lättad när de äntligen gjorde det för några år sedan. För mig var det en pina att se dem slösa bort sina liv på någon de inte längre älskade, jag fattade aldrig varför de inte insåg att de skulle ha det mycket bättre utan varann.