Rätt eller fel att stanna i ett förhållande pga barnen?

I de allra flesta fall så tror jag ärligt talat inte att det går i långa loppet.

Barn känner av stämningar t.om bättre än oss vuxna så lever man i ett förhållande där det är mycket bråk, tjafs och irritation även bakom kulisserna så nog känner barnen av det.
Sedan tror jag inte heller att det är möjligt alla gånger- eller ens de flesta gånger att bara bråka när barnen inte är närvarande, att låta bli att snäsa och att gå runt med ett påklistrat leende.
Inte om man lever i ett riktigt dåligt förhållande vill säga.

Självklart är det möjligt, men inte lätt.
Frågan är om man vill leva en stor del av sitt vuxna liv med ett påklistrat leende? Det är naturligtvis nedbrytande för vem som helst.
Jag tycker att detr är varje människas rätt att vara så lycklig som hon kan, men det är ett förbannat hyckleri att låtsas att man splittrar en familj för barnens skull. Därmed inte sagt att det är fel att separera, men det är INTE det bästa för barnen.

Jag tycker att det är ett förbannat hyckleri att stanna i ett förhållande för att man är rätt för det okända och sen påstå att det är för barnens skull. Det är inte kul att vara vuxen och ha två föräldrar som slösat bort livet på varandra när de kunde ha haft det så mycket bättre på annat håll. Att låta sina barn växa upp med föräldrar som inte älskar varandra och sen skylla det hela på att man tänkte på barnen är i mina ögon långt ifrån det bästa för barnen.

Jag håller inte alls med dig

Jag är nämligen övertygad om att det ibland är det absolut bästa man kan göra för barnens skull att separera om man lever i ett förhållande som inte fungerar.
För varför ska barnen behöva tvingas bära föräldrarnas ilska?
Då tycker jag istället att det är mer hyckleri att låtsas som ingenting och fortsätta att leva i ett riktigt dåligt förhållande och göra det endast för barnens skull.
Barnen genomskådar det och jag tror inte att de alla gånger uppskattar att mor och far höll ihop bara för deras skull.

Jag tycker man ska kämpa så mycket man bara kan, inte sitta och bara vänta och hoppas på att det ska bli bättre. Har man försökt med "allt" så ja, vad ska man göra.
Däremot behöver ju båda två arbeta för att det ska fungera, och sina värderingar bör man tala igenom innan man skaffar barn.

Feeeeeeeeeeeeeeeeeel!

Kanske finns något enstaka undantagsfall. Typ ett på miljonen.

Håller med!

När man har gjort allt för att få äktenskapet/relationen att fungera och det ändå inte fungerar så kan man inte göra mer men man har i vartfall försökt.

Mycket bra skrivet. Hur är det att växa upp i ett sånt hem där alla konflikter och allt missnöje hålls undan från barnen, där föräldrarna ska spela lyckliga inför sina barn och inte visa sina äkta känslor. Varför skulle barn må bra av det? Barn är inte dumma, de läser av att man inte trivs, precis som vi vuxna lär oss läsa av folk vi känner väl.

Det är alltid bättre att visa sina barn att ens eget välmående är prio ett, att man inte går på knäna känslomässigt bara för att. Alltid. Annars visar man dem att det är bättre att kuva sig, vilket ALDRIG är bra. Kärnfamiljen som norm är oerhört överskattad!

Jag tror t.om att det kan vara skadligt att aldrig visa irritation inför barnen. Att vara arg, ledsen, glad etc är ju en del av livet och så länge det inte går till överdrifter så tror jag att det kan vara bra att barn ser att mamma och pappa kan bli ovänner_men_att de blir sams igen och att allt blir bra.

Faran när man aldrig s.a.s blir sams efteråt så som det är i dåliga förhållanden är att barnen ständigt går och pejlar läget. De känner av stämningarna och vi kan inte lura våra barn att tro att vi är lyckliga om vi inte är det. Det är de för smarta för de småliven