Vad tycker du? Ska man stanna så länge som möjligt i ett dåligt förhållande pga att man har barn tillsammans? Så att barnen får uppleva en riktig mamma-pappa-barn-uppväxt? Eller är det bättre att gå separata vägar och må bättre som förälder? Möjligtvis få sämre inkomst och vara ensamstående?
Den här frågan är inte relevant till mig och min familj utan någonting som jag satt och disskuterade med en vännina tidigare idag.
Men tror du verkligen att det är det bästa för barnen att man biter ihop och tar sig i kragen genom att stanna i ett dåligt förhållande. Mina föräldrar gjorde just det, men barn är inte dumma, gissa vilket dåligt samvete vi barn hade över att våra föräldrar inte levde det liv de förtjänade pga oss. Och ja, mina föräldrar skötte det egentligen jättebra, inga bråk, aldrig ett ont ord om den andra osv, men det hjälper ganska lite, man kan inte spela teater hur länge som helst.
Nu i efterhand har jag inte dåligt samvete längre, jag förstår att de egentligen gjorde det för sin egen skull, det är jag övertygad om att de flesta som skyller på barnen gör, om än omedvetet.