Vad tycker du? Ska man stanna så länge som möjligt i ett dåligt förhållande pga att man har barn tillsammans? Så att barnen får uppleva en riktig mamma-pappa-barn-uppväxt? Eller är det bättre att gå separata vägar och må bättre som förälder? Möjligtvis få sämre inkomst och vara ensamstående?
Den här frågan är inte relevant till mig och min familj utan någonting som jag satt och disskuterade med en vännina tidigare idag.
Jag växte själv upp i en familj där mina föräldrar höll ihop för barnens skull. med den erfarenheten i ryggen skulle jag aldrig göra så själv eller råda någon annan att göra så. Naturligtvis ska man göra allt som går, men till slut är det dags att inse att det är bäst att gå skilda vägar.
Det är inte kul för ett barn att komma in i ett rum där det helt plötsligt blir tyst och skamset, tillbringa semestrar med påklistrade leenden och hemsk tystnad, föräldrar som mer och mer tillbringar nätterna i var sitt rum, ständig spänning och en ständig känsla av att hur man än gör så väljer man sida.
Nej, har man barn så får man göra vad man kan för att det ska funka, men sen får man banne mig inse när det inte gör det.
Har du ett enda exempel på ett fall där föräldrarna hållt ihop för "barnens skull" och barnen mått bra av det? Låter bra i teorin, fungerar nog sämre i verkligheten.
I mina ögon är det ganska egoistiskt att stanna i ett sånt förhållande och sen ha mage att skulla på att man gör det för barnens skull.
Lite OT, men hur kan du vara så tvärsäker på att kärnfamiljen är det bästa alternativet? Som sagt har jag hört det till leda men aldrig fått några bra argument på varför det skulle vara så.
Ja, dessutom blir jag så less på det där martyrskapet. Ingen mår bra av att någon annan offrar allt för en och sen mår dåligt av det själv. Martyrer är något av det värsta jag vet, att själv göra så att man mår dåligt och dessutom lasta någon annan för det. I det här fallet är det ju dessutom sina egna barn man lastar, sånt gör mig ledsen.
För att det är en tung börda för barn att veta att deras föräldrar inte är så lyckliga som de skulle kunna vara och lever i ett kärlekslöst förhållande och sen dessutom säger att det är för barnens skull. Då blir det automatiskt barnens fel att de inte lever det liv de skulle kunna göra med någon de älskar eller lyckligt ensamstående.
I samma stund som du säger att du stannar för barnens skull lägger du skulden på barnen för allt som man som förälder då missar.