Rätt eller fel att stanna i ett förhållande pga barnen?

Jag önskade varje dag under min uppväxt att mina föräldrar skulle skilja sig - men nehej, de var tvungna att fortsätta leva tillsammans. Bråk mest varje dag och inte uppfattade jag det som att de tyckte så mycket om varandra. Hårda ord och kyligt. Jag är helt övertygad om att framför allt min mamma skulle varit en lyckligare kvinna, om hon vågat ta steget till att bryta upp. Det framkom också under hennes sista månader i livet, även om hon också försonades med att man gör vissa val i livet, men det gnagde i henne.

Jag tycker nog att man bör göra ett försök att lappa ihop förhållandet när det börjar knaka, det finns ju trots allt en anledning till att man valde att skaffa familj ihop. Men om det inte går så är det bättre att gå skilda vägar och få en fungerande skilda-relation, där man kommer överens om umgänge och annat.

Barn kanske inte kan sätta fingret på vad det är som inte funkar, men att det är något som är knas är de oftast mycket mer medvetna om än vad föräldrarna inbillar sig.

fel.

Det här förstår jag inte alls... Har barn inget behov av att se att vuxna är kärleksfulla mot varandra? Att de kramas och pussas? Om man inte ser det i en nära relation som barn är jag tämligen övertygad om att man som vuxen har ett avståndstagande mot andra människor och att man får det svårt med nära relationer. Jag tror, trots min uppväxt med bråkande föräldrar, att barn inte mår dåligt av att se att man kan vara oense och osams, så länge man också ser att man kan vara vänner och kramas.

Gäller det även barn som växer upp i hem med bara en förälder, att de blir avståndstagande mot andra människor alltså? De får ju inte heller se pussar och kramar.

Nej, då ser de ju bara en person i förhållandet men de ser kanske sin förälder vara kärleksfull mot andra? Det finns väl också många som berättar om att de har svårt att leva i förhållanden för att de inte "blivit lärda hur det går till".
Sedan är det väl också sällan att någon lever ensam resten av livet för att de skiljer sig från en partner (även om det också såklart förekommer).
Lever man i ett förhållande så är det vanligt att man visar att man tycker om varandra om man nu förhoppningsvis gör det.

Det finns mängder med exempel på folk som berättar hur deras föräldrars kärlekslöshet drabbade dom på det vis att de själva fick svårt med förhållanden och relationer i vuxen ålder.

Sedan finns det såklart, alltid undantag.

Jo. Du underskattar verkligen barn. De snappar upp allt. Sinnesstämningar, etc. Om barnets lycka ska innebära att de vuxna ska undertrycka sig själva och sina känslor så är det dött lopp.

Väldigt fel.

Är det ett helt kärlekslöst förhållande, där båda eller en av de plågar sig själv för att orka stanna kvar, bara för barnens skull, så är det så himla snett och fel som det någonsin kan bli.
ALDRIG att jag vill utsätta vårt kommande barn för det. Barn förstår mer än man tror...
Det behöver inte vara skrik och bråk, utan även en outhärdlig tystnad, blickar mot varandra från varsin sida om köksbordet eller syrliga, korta kommentarer med frost i tonen och isande blick, för att i nästa sekund, anstränga sig så de låter skitnödiga.
Det lär påverka barnet emotionellt!

Jag som själv är uppvuxen i en familj där mina färäldrar stannade för vår skull kan säga att NEJ, det är INTE värt det. Mår inte föräldrarna bra så mår heller inte barnen bra. Barnen märker och känner av stämningen så otroligt snabbt och lätt. Vem vill växa upp i en familj som inte är lycklig? Då är det bättre med två familjer, två ställen att bo på och två LYCKLIGA föräldrar!

Eller vad säger ni?

Absolut. Bara att på prov se sina föräldrar lysa upp utan den andres närvaro är oerhört skönt och det skulle jag hellre se, än de som brottas till varje pris för att hålla kärnfamiljen intakt.

Vet denna tråden va aktuell för väldigt längesen men har en liten följdfråga. Vid vilken ålder på barnen är de "snällast" att lämna sin partner (och börja med varannan vecka) ? Har en på 2.5 år och en på 3 månader. Deras pappa är bästa kompisen verkligen men jag e så trött på vårt förhållande. Vi har varit tillsammans i 8 år. Vi är bara 24 år så känns så tråkigt om man inte hittar något bättre förhållande och "nöjer" sig redan vid denna ålder.

Sen har jag väldigt dåligt med pengar då jag är mammaledig nu, och är bara timanställd där jag jobbar. Så klarar mig knappas ekonomiskt om vi går isär. I nuläge har vi gemensam ekonomi.

Någon som har något klokt svar på hur jag kanske ska göra?

Mvh

Det är inte lätt med boende och om man har dåligt med pengar och behöver två boenden istället för ett så är det ju ännu svårare.

Bara du vet hur läget är där du bor. Du kan försöka tänka på alla möjliga möjligheter. Dvs. flytta ihop med kompisar eller släkt, t.ex. Och ni borde ju försöka bo så nära varandra som möjligt, då barnen är så små. Växelvist boende är svårt när barnen är så små. Också därför vore det bra om ni bor så nära varandra som möjligt. Då kan man få det att funka tills de är tillräckligt stora för växelvist.