Vad tycker du? Ska man stanna så länge som möjligt i ett dåligt förhållande pga att man har barn tillsammans? Så att barnen får uppleva en riktig mamma-pappa-barn-uppväxt? Eller är det bättre att gå separata vägar och må bättre som förälder? Möjligtvis få sämre inkomst och vara ensamstående?
Den här frågan är inte relevant till mig och min familj utan någonting som jag satt och disskuterade med en vännina tidigare idag.
Du underskattar barns förmåga att förstå vad som pågår.
Jag tror rent generellt att folk ger upp för lätt, jag tycker man har tagit på sig ett ansvar när man skaffar barn, det handlar inte längre om de vuxnas lycka bara.
Självklart måste förhållandet man stannar i inkludera respekt och att föräldrarna ändå tycker om varann men finns det tycker jag att man ska stanna ihop för barnens skull även om de "rätta par-känslorna" inte finns. Man kan leva ihop som bästa vänner oxå. Men självklart ska man inte hålla ihop om stämningen är kass och det är bråk och tjafs jämt. Då mår alla bäst av att separera.
JAg tror att barnen inte får någon lycklig barndom enbart av att leva i en kärnfamilj. Mår föräldrarana dåligt i relationen så gör barnan det också. Själv är jag oerhört glad över att mina föräldrar skilde sig, de hanterade skillsmässan bra i avseende på oss barn och jag tror att jag hade levt under mycket disfunktionella förhållanden om de försökt att hålla ihop bara för barnens skull.