Anonym (just fått veta) skrev 2012-06-21 11:52:10 följande:
Även om jag inte önskar min värsta fiende detta helvete känns det skönt att se att jag inte är ensam. Har, tack och lov, inte den fd älskarinnan i närheten och eftersom min man bytt jobb kommer han inte att åka till staden där hon bor längre. En tröst är faktiskt att han bytte jobb ett par månader innan allt kom fram och det gör att jag faktiskt känner att han bestämde sig för att satsa på oss innan jag fick veta. Tvivlar på att han skulle ha bytt bort det jobb han hade som, om han valt att lämna mig, hade gett honom möjlighet att vara med henne den vecka han inte hade barnen.
Förstår att det kan vara otroligt jobbigt att se henne och träffa henne ibland. Samtidigt kan jag tänka att jag skulle vilja att hon fick se oss och se att han faktiskt valt mig för att han vill ha mig. Trots allt är det ju så att när förälskelsen började ge med sig räckte hon inte riktigt till. Den elaka sidan av mig skulle vilja upplysa henne om att hon inte dög i slutändan, medan den snälla sidan av mig faktiskt kan tycka lite synd om henne. Visserligen gjorde hon valet att ta kontakt med en gift man med barn och en gravid fru, vilket känns ganska omoraliskt och grymt, men han sa samtidigt till henne att han skulle lämna mig och att han ville leva med henne. Ibland trodde han nog att han menade vad han sa, men ibland ljög han ganska friskt för att hon inte skulle hoppa av relationen. Kan tänka mig att hon inte mår så bra nu, hon heller.
Det här är lite för likt min situation för att inte vara samma. Kan det vara det tro? Det är ju några nätta detaljer som inte stämmer dock...
Jag tycker du ska fråga M när han senast hörde av sig och sa att han ville vara med mig. Det var nämligen i natt. Du behöver näppeligen tycka synd om mig, jag var dum nog att gå på vad han sa, däremot tycker jag synd om dig och barnen som hamnade i den här röran. Du var inte gravid när vi träffades första gångerna. Det blev du först ett halvår senare. I går kväll fick jag en rapport om att han "berättat 95% av sanningen för dig, men att du inte skulle klara att höra att han skulle lämna dig och därför drog ut lite på det". Det han inte hade berättat om var bland annat en abort i februari i år och ett väldigt tidigt missfall i april förra året (samma vecka som när ni var på fjällsemester, skoj värre!) Jag, J, är lite för less på den här ändlösa charaden och bad honom dra åt helvete i natt. Det menade jag och jag är
inte på något sätt ett hot mot er relation längre. Men sanningen har han faktiskt inte berättat för dig...
Vi slutade aldrig höras/ses när allt uppdagades (det blev bara något glesare mellan smsen, men kring 10 per dag klarade han av ändå) och anledningen till att han ville försöka igen med dig var att jag gjorde slut och började träffa någon annan. Efter ett par dagar började det dock krypa i honom och han hörde av sig igen. Han klarade inte att fortsätta med dig och hade inga känslor, sa han. Vi såg senast förrförra veckan, i Stockholm. Bodde på samma hotell som vi började att ses på. De senaste 1,5 åren har vi ju setts ungefär varannan vecka hemma hos mig eller på hotell i min stad. Men det vet du ju, du hittade ju grå katthår, jag fick läsa smsen.
Sådärja. Några fler fakta på bordet. Inte i närheten av allt, men lite till som möjligtvis kan få dig att göra en mer rättvis bedömning av honom. Väljer du ändå att fortsätta med honom önskar jag er allt gott, jag är uppriktigt ledsen över att jag behandlat dig som jag gjort; även om jag anser att det är han som lovat dig saker han inte kunnat hålla. Det var på något sätt tvunget att sluta så här, med en stor krasch och katastrof - annars hade vi aldrig fått ett slut på det. Det har varit stora känslor och passion, men i slutändan är det inte det man bygger ett förhållande på - det vet vi ju allihop.
Nu blev det långt - och om det nu inte är du som är A och han M, så kanske ni andra i alla fall fått er en tankeställare. Det är så enkelt att ljuga om man väl har börjat... Och tro mig när jag säger att jag aldrig, aldrig kommer att dela en man med någon annan igen. Passion... Det är överskattat! Lycka till med att bygga upp era förhållanden igen allihop - jag tror att det är fullt möjligt. Men man ska nog se till att få veta allt som faktiskt hänt innan man påbörjar arbetet.
//J.
