Vi som kom ut ur garderoben när vi var vuxna

www.familjeliv.se/Forum-3-144/m32314253.html En gamal tråd med samma tema.

Jag är i exakt samma situation. Mår skit just nu med massor av sorg, skuld och skamkänslor. Har man och barn och vet inte hur jag ska ta mig ur skiten. Min man vet en del men inte allt. Orkar inte skriva mer nu.

Hej!

Är inte alls i din sits, så jag kan inte svara på du egentligen frågar om, men ovanstående kommentar berörde mig, och jag vill gärna berätta om hur det är på min arbetsplats. Vi är en ganska stor arbetsplats, 40-50 anställda, mest kvinnor i blandade åldrar. Vi har två öppet lesbiska medarbetare som bägge lever i relationer och jag har ALDRIG stött på någon negativ kommentar, några rynkade ögonbryn eller att någon undviker någon specifik situation med någon av dem. Detta gäller för såväl de yngre som de äldre (pensionsfärdiga) arbetskamraterna.  De enda gångerna jag kan komma på mig själv med att anpassa mig, eller tänka på det är när jag uttrycker mig "heteronomrativt" eller så, alltså att jag är lite extra rädd för att råka trampa på tårna (för att jag är medveten om att de tillhör en minoritet). Alla arbetsplatser och alla kvinnor är förstås olika, men jag skulle aldrig dra mig en sekund för att dela rum på en tjänsteresa eller byta om i samma omklädningsrum som någon av dessa arbetskamrater.

I övrigt: självklart måste du ta dig igenom denna tuffa förändringsperiod med skilsmässa och annat, för självklart väntar det mycket härligt i livet sedan. Du är skyldig dig själv att lyssna till vem du verkligen är, och du är dessutom skyldig din man och dina barn att vara ärlig med vem du verkligen är. Tänk vilken fin förebild du är för dina barn du är när du visar dem att det är okej att vara annorlunda, det är okej att ändra sig, det är okej våga lyssna till sig själv! Jag önskar dig ett stort lycka till på vägen! Det kommer att bli bra!

hej TS och ni andra! ville dela med mig lite, hoppas det kan stötta dig i din sits. 

Jag har alltid haft svårt för killar och män men ändå varit kär(i alla fall har jag trott det) och haft relationer med män. Den senaste varade i 8-9år och vi har två barn tillsammans som är 3 o 6år. Jag har inte tänkt att jag gillar tjejer eller dragits till tjejer, men inte varit så jätteintresserad av sex. Alltid känt mig lite obekväm, speciellt penetrerande samlag har känts nästan obehagligt ibland, speciellt om jag var underst.. Så jag har ju fattat att jag är lite annorlunda där, för mina vänner har ofta pratat lyriskt om nån snubbes stora kuk osv och allt jag kunnat tänka är blä....  Men ändå har tanken aldrig slagit mig att det är tjejer jag tänder på. Tills för ett år sen, då var jag 34 och blev så jävla kär i en kompis. Hon hade precis kommit ut då och vi hängde en hel del. Så kär hade jag aldrig varit i nån innan och jag blev helt knäckt. Fick panik! vad är det här liksom? till saken hör att jag och dåvarande sambon inte haft det bra på många år. Vi hade pratat om separation eftersom relationen var knas fast vi drog på det. När jag blev kär i den här tjejen insåg jag att jag måste lämna relationen med sambon. Och det gjorde jag, han tog det bra. Tjejen och jag fortsatte att bara vara vänner, men jag var ändå så säker. 

Vi separerade och det var en lättnad för sambon också. Jag flyttade rätt snabbt och började berätta för vänner, mamma, syrran osv. ALLA har tagit det jättebra. Folk har blivit glada, gratulerat mig tilloch med. Så himla fint bemötande. Men jag har inte heller skämts utan känner mig snarare glad och stolt över att jag äntligen förstått. Så det kanske har påverkat hur dom har sett på det hela, vad vet jag.
Såhär  i efterhand kan jag se att jag nog varit kär i några tjejer under årens lopp, men då trodde jag bara att alla kände så för sina tjejkompisar. Jag tänkte liksom inte på sex med en annan tjej utan mer närhet så det kändes liksom inte som nåt konstigt. 

I somras träffade jag en tjej via en datingsida för lesbiska och blev helt galet kär! vi träffas fortfarande, lite komplicerat är det tyvärr men ändå. Det är SÅ fantastiskt att vara med en annan tjej!!!

Jag hoppas att du ska komma till den punkten där det inte längre spelar någon roll vad andra tycker, för det är så himla befriande! jag tror att de i din omgivning kommer att bli glada för din skull. Det borde dom, annars tänker dom inte på vad som är bäst för dig!

Mina barn är ju små och har tagit det jättebra, dom gillar min tjej och verkar inte alls reagera på att vi pussas och så. Dom kanske inte vet än att det vanligaste är att vara hetero vet inte om äldre barn kanske har svårare för det, men jag tror att barn ofta känner om föräldern mår bra och då köper dom konceptet. 

STORT lycka till och KRAM rån mig! // Hanna 

 

ja herregud, inte så lätt att tänka bort den där riviga skäggstubben eller skägget... 

hade inget sex med min sambo alls från att jag blev gravid med 3åringen tills för ett år sen, då jag kände att jag ville testa igen. Jag var inte helt imponerad...  har däremot haft sex mycket med mig själv, vilket är väldigt trevligt men föredrar såklart att få dela det.

Vart står du idag, hur tänker du göra?  

åh, men det låter ju helt fantastiskt hur du känner för tjejen och att det känns ömsesidigt

starkt att vänta till efter jul och nyår tycker jag, svårt! men det är nog det bästa. Du får hålla oss uppdaterade här med hur det går!

all lycka till dig, kram!

 

Kanske du kan söka samtalsstöd? Tex RFSL har en kuratirsmottagning?

Bra där TS! fokusera på DIG och vad DU behöver och vill ha och så får din man fokusera på sig. Hans känslor och reaktioner kan du inte påverka. Och som du skriver så kanske han inte alls tar det så illa. Min sambo blev ju lättad över ett svar på varför jag inte velat vara intim med honom knappt och han kände att det inte berodde på honom. Så är det säkert för fler karlar i samma sits. 

Tänk positivt! tänk på allt det som kommer att bli bra och hur fri du kommer känna dig. Oavsett vad som händer ller inte händer med tjejen. För du behöver skilja dig från din man oavsett, för DIN skull.

Hoppas du slutat gå hos den där terapeuten!?

kram! 

men Åh va jobbigt!

en del människor har så svårt för att andra känner/tänker/gör nåt annat än de själva...  Jag tror att det är naturligt att bli osäker när någon försösker övertyga en om nånting sådär! hon blev säkert rädd för att det var ovant och visste inte vad hon skulle känna eller säga. 

Vad var det som hon menade på gjorde dig till en icke lesbisk person? 

Ja, det låter absolut som att du inte längre ska leva med din man. Oavsett!!! 

Vissa personer försökte liksom prata med mig om att jag hade ju inte varit med nån tjej(var bara kär) så hur skulle jag kunna veta? men då sa en vän såhär, som var så bra tycker jag. Att hon var ju helt säker på att hon gillade killar innan hon någonsin varit intim med en. Du vet. Lita på DIG! 
 
Jag är rätt så impulsivt lagd och blir väldigt säker på min sak, sen kan det ändras drastiskt, hehe. Men jag tror att det hjälpte mig i det här. Att agera. Plus att vi haft det dåligt länge och sen har jag folk omkring mig som är väldigt stöttande och öppna i sinnet. De jag pratade med tog det bra. Fast jag pratade bara med mina närmaste i krisen, då när jag var förvirrad och inte visste vart jag skulle ta vägen. Då pratade jag bara med dom som jag visste skulle stötta och inte ifrågasätta mig. Har du sånna vänner?