Vi som kom ut ur garderoben när vi var vuxna

Anonym (Nykomling) Trådstartaren

Äldre 7 Nov 09:15
306 svar

Citera Återställ Anmäl

Vi som kom ut ur garderoben när vi var vuxna

Anonym (flata sen 1 år..) skrev 2012-11-06 12:59:57 följande:
Låter bra med bästa vännen, stöd är så viktigt. Får ändå en liten känsla av att du tänker att det inte är helt normalt att vara lesbisk och att du har nån sorts skyldighet att berätta och förklara för andra?

Du har ingen skyldighet att vara öppen med vem du vill älska, leva med eller ha sex med. Bara för att man avviker från normen är man inget som folk har rätt att tycka och uttala sig om hur de vill. Tyvärr verkar folk tro det.

Berätta för de DU vill, när det känns bra för DIG. Vänta med föräldrarna tills du känner dig redo. Kanske lättare att först säga : jag har blivit kär i någon annan. Och efter en tid berätta att: jag har ett förhållande med Lina(eller vad hon heter..) än att säga: jag har kommit på att jag är lesbisk.

Jag tycker inte det är konstigt med homo- eller bisexualitet. Men det känns som att en stor del av samhället tycker det är onormalt, äckligt och skamligt. Det är ju enklare att leva ett heteroförhållande eftersom samhället är anpassat för kärnfamiljer. Jag vill inte att folk ska tycka att min kärlek är äcklig. Jag vill inte behöva rädd för taskiga kommentarer eller hot om jag visar min kärlek öppet. Det kanske är därför jag känner att jag behöver få andra att förstå att det är precis samma kärlek som i "normala" förhållanden.

Sen har ju jag haft mycket fördomar om homosexuella som inte alls passar in på mig, och säkert inte på särskilt många andra homosexuella heller. De fördomarna har gjort det svårt för mig att verkligen tro att mina känslor är äkta och inte nån konstig inbillning.

Jag har också alltid framstått som en enorm killtjusare, jag slänger gärna ur mig kommentarer om jag ser en snygg manskropp. Vilket nog får andra att tveka till att jag skulle vara lesbisk. Men jag har alltid hållit tillbaka kommentarerna när jag sett en snygg tjej. Jag är väldigt öppen av mig och berättar gärna för andra om jag är kär eller om jag tycker nån är snygg. Så jag vill ju kunna säga att jag gillar tjejer lika naturligt som att säga att jag gillar killar (om jag nu hade gjort det). Män kan vara snygga och sexiga, men jag vill inte ha sex eller leva med dem.
Anonym (Nykomling) Trådstartaren

Äldre 9 Nov 09:53

#42

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Heja dig!) skrev 2012-11-07 21:34:53 följande:
Vet du... Att läsa den här tråden är som att läsa en spännande roman. Innerst inne vet vi alla att i ett kapitel längre fram så kommer du att vara skild och på den spännande tröskeln in till ditt nya liv med en möjlig, ny relation (med en kvinna!) runt hörnet. Det är en spännande historia att följa!

Det spelar ingen roll vad någon kompis eller mossig (helt oacceptabelt för övrigt) terapeut tror: du vet ju att du inte tänder sexuellt på din man, du har alltid dragit dig för kontakt med det manliga könsorganet, du är förälskad i en kvinna och du fantiserar sexuellt om andra kvinnor. Ja... Andra får väl kalla det vad de vill, men helt klart är väl att du behöver undersöka hur det känns att ha intima relationer med andra kvinnor och att det verkar fel mot både dig och maken att fortsätta leva ihop. Om sedan någon annan är obekväm med att kalla dig för lesbisk eller att kombinera detta med bilden som HON hade av dig sedan tidigare, så... har väl inte det så stor betydelse egentligen.

Gå på det som DU känner! Och åter igen: heja dig!
Härlig pepp talk! Tack snälla

Jag tror att jag är så stark och så rätt vad det är så drunknar jag i tvivel. Men innerst inne tror jag att dessa tvivel egentligen är andras tvivel. Jag vet också att om jag inte behövde tänka på några som helst konsekvenser av mitt handlande så skulle jag vid första bästa tillfälle kyssa Henne.

Jag vill verkligen berätta för min man, jag står inte ut med att känna mig så här falsk. Han planerar för en framtid med mig och jag kan bara inte sluta tänka på Henne.
Varför får jag inte ur mig detta?
Anonym (Nykomling) Trådstartaren

Äldre 11 Nov 20:08

#44

Citera Återställ Anmäl

Anonym (lyckligt slut) skrev 2012-11-11 13:54:03 följande:
Hej TS!

Hoppas allt funkar ok för dig just nu. Tänkte bara på en sak som slår mig när jag läser dina inlägg: jag har valt att inte fokusera så mycket på vilken sexuell läggning jag har och sätta en etikett på det. Om folk frågar mig säger jag bara att jag just nu lever med en kvinna/har en flickvän eller dylikt. Det hjälpte i alla fall mig att inte grubbla så mycket kring ord och etiketter, bara gör det som du känner att du måste och se vart det leder. T.ex. börja med att skilja dig från din man om det är det du känner att du behöver göra, inte med baktanken att du måste göra det för att träffa en kvinna utan för att förhållandet inte funkar. Du kanske inte ens behöver berätta för honom att du tror att du hellre vill ha en kvinna, utan tills vidare bara att förhållandet inte funkar. När eller om du sen träffar en kvinna så kan du berätta det för honom då precis som du säkert skulle ha berättat om du träffar en ny man. När du sen är skild, gå på dina känslor när dom dyker upp och se vart det leder, vare sig det är en kvinna eller en ny man du träffar, och om du träffar en kvinna och är upp över öronen kär och bara inte kan leva utan henne, då vet du att det är en kvinna du vill ha, och då kan du också berätta för andra vem du har träffat om du inte vill komma utan tidigare.
Lite tips som funkade för mig, hoppas du kan ha nytta av något :)
Åter igen lycka till, jag hejar på dig!
Tack för ditt inlägg. Du har en poäng i det du skriver. Varför sätta stämpel på sig själv? Ett tag var jag inne på att inte sätta stämpel på mig själv, att bara säga att jag håller hjärtat öppet för den rätta oavsett kön. Men jag känner mig lesbisk och jag tror att jag måste sätta den stämpeln på mig själv för min egen skull. För att jag lättare ska kunna acceptera min läggning. Men jag utesluter inte att jag en dag kan ändra läggning.

Jag vill berätta för min man att jag är kär i en kvinna. Vet inte riktigt varför, kanske för att skilsmässan inte ska slå så hårt mot hans redan låga självkänsla. Det känns också som att ju fler jag vågar berätta för desto mer accepterar jag min läggning.

Jag vet att skilsmässa är det enda rätta, men jag har så svårt för att genomföra det. Jag är rädd för alla känslor som jag ska bli tvungen att ta mig igenom.
Anonym (Nykomling) Trådstartaren

Äldre 15 Nov 16:15

#45

Citera Återställ Anmäl

Måste bara skriva det här. Var till min terapeut idag, jag berättade åter igen hur jag känner för den här tjejen. Vi pratade om mina fördomar och normaliserade allt. När jag sa till henne att jag haft svårt att se mig själv som lesbisk eftersom jag är kvinnlig så sa hon att väldigt få lesbiska är manliga. Jag fattar inte vad som tagit åt henne, tidigare har hon ju sagt att hon inte trodde jag var lesbisk eftersom jag inte ser ut som en sån.
Men kanske är det det att jag nu är säker på min läggning. Hon har väl kanske försökt hålla sig i bakgrunden för att inte störa min process, vad vet jag. Terapeuter är ett konstigt släkte Det känns i alla fall väldigt skönt att hon tror på mig nu.

Just nu samlar jag mod till att berätta för min man. Det här tar tid, men snart måste jag få ur mig detta. Jag vill börja planera för mitt nya liv och jag vill inte längre ljuga för min man.

Finns det några fler där ute som är i samma sits?
Anonym (Nykomling) Trådstartaren

Äldre 15 Nov 20:44

#47

Citera Återställ Anmäl

Anonym (en till) skrev 2012-11-15 17:14:46 följande:
Jag skulle vilja prata med dig, jag är i en liknande sits, men jag vill inte outa mig här på nätet, då värden är mindre än man tror även om man är anonym. Har du någon privat mail eller liknande?
Vad roligt! Skriv till: lets_go_now@yahoo.se
Anonym (Nykomling) Trådstartaren

Äldre 16 Nov 09:28

#49

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Transsexuell) skrev 2012-11-15 21:37:39 följande:
Jag är själv i 30-års åldern med ett par barn och i samband med ett uppbrott med en tjej så insåg jag att jag inte är kille innerst inne. Jag var förvirrad och nerstämd som man kan vara efter ett uppbrott. Satt vid datorn och kollade på youtube. Såg denna video:

Och plötsligt så insåg jag något jag förträngt i hela mitt liv. Som förklarade alla egenheter som skilt mig från alla andra killar.

Man kan inte leva ett helt liv i lögn. Men det är otroligt svårt att komma ut...
Välkommen till gänget!
Hur långt har du kommit i din process? Har du vågat komma ut till någon än? Eller har du precis börjat erkänna detta för dig själv.

Jag har hållit på i 1,5 år nu, velat fram och tillbaka, varit säker bara för att i nästa stund hitta på ytterligare "förklaringar" till att jag är attraherad av tjejer.
Alla drömmar där jag har förhållanden med tjejer har fått mig att se den äkta kärleken, den som får mig att vara den jag alltid trodde jag skulle vara i ett förhållande. När jag insåg att jag måste välja mellan att fortsätta låtsas och gå miste om kärleken eller skilja mig och få en chans att bli ett med hela mig så blev inte valet så svårt. Det svåra är, som du också skriver, att våga ta steget ut.
Anonym (Nykomling) Trådstartaren

Äldre 20 Nov 16:58

#53

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Transsexuell) skrev 2012-11-20 02:30:08 följande:
Jo, Jesslyn är min stora idol även om hon nog skulle hata att bli sedd som det idag då hon försöker leva ett vanligt liv med sin pojkvän. Men hon är så stark och har sån inre driv att man blir grymt avundsjuk. ^^
Såg också filmen. Vilken förvandling! Hon är ju riktigt snygg som kvinna, jag hade aldrig gissat att hon varit man tidigare.
Det måste vara otroligt befriande att få leva enligt sitt sanna jag och följa sitt hjärta oavsett vilken läggning man har. Jag längtar verkligen efter att få vara öppen med vem jag är. Jag hoppas att du hittar rätt hjälp så att du kan få förverkliga dig själv. Håller tummarna för dig.
Anonym (Nykomling) Trådstartaren

Äldre 20 Nov 20:06

#56

Citera Återställ Anmäl

pontus1992 skrev 2012-11-20 18:32:57 följande:
jag tror att de flesta tror att man blir sedd på ett annat sätt som hbt än som heterosexuell och det är tyvärr lite hbt rörelsen och rfsl:s fel jag tror att de ibland vill känna sig lite som offerlamm och överdriver diskrimineringen av hbt personer. Som någon chef på det där företaget som berätta tidigare om de två flatorna på hennes arbetsplats de flesta skiter nog fullständigt i vem eller vilka vi blir kära i. Tyvärr finns det ju några som gör det men de är egentligen bara att ignorera. Jag jobbar inom hotellbranschen vilket är en rätt stor bransch för homosexuella speciellt då bögar vi är 4 st på hotellet jag jobbar och ingen av oss känner oss diskriminerade eller behandlade på annat sätt än de andra.. Som förra helgen va vi 4 killar bara jag som bög som var hos en kollega och tog några öl och det var inget konstigt med att vi alla klädde av oss nakna och basta tillsammans då var det nog min "rädsla" för att de skulle bli rädda eller nåt för mig.. jag satt med handduk i början fast heterokillarna tog av sig allt.
Känns skönt att läsa det du skriver
Jag börjar tro att mycket av min rädsla för hur andra ska uppfatta mig hänger på att jag haft mycket fördomar om homosexuella tidigare. Nu blir jag ju tvungen att granska mig själv genom dem fördomarna. Det har varit svårt för mig att acceptera min läggning dels pga att jag inte känner igen mig i fördomarna men mest för att jag inte vill vara annorlunda. Men nu har jag erkänt för mig själv och två vänner och jag hoppas att jag även kan berätta för min man snart.
Det ska bli så skönt att äntligen få vara den jag i hjärtat är
Anonym (Nykomling) Trådstartaren

Äldre 21 Nov 09:30

#58

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Transsexuell) skrev 2012-11-20 23:24:23 följande:
Åh, så det är inte bara jag som har levt ett liv med fördomar om något som jag själv var och det har varit en del i att man inte velat erkänna något för sig själv. o.O

Lycka till med att berätta för maken. :) Livet är kort nog som det är utan att vi lever som de vi är.
När du skriver att du också haft fördomar så börjar jag fundera på om det är vanligt hos oss som förnekar oss själva.
Jag var homofob ett tag också, tills någon sa att homofoba ofta själva är osäkra på sin läggning. Då började jag istället säga att lesbiska är ok, bara de inte kladdar på mig, fast det egentligen var just det jag ville att de skulle göra

Ja vi har bara detta liv, och det var när jag insåg att jag skulle gå hela livet och ljuga för mig själv och gå miste om den äkta kärleken som jag förstod att jag måste börja leva som den jag är. Hädan efter kommer jag följa mitt hjärta i allt, för jag tror verkligen att hjärtat leder oss rätt.

Jag är livrädd för att berätta för maken, för det är då allt det här blir verkligt. Då blir det skilsmässa, delad vårdnad och dålig ekonomi. Men någonstans i mig känner jag att det kommer vara värt det om jag får vara den jag är och hitta kärleken.
Anonym (Nykomling) Trådstartaren

Äldre 10 Dec 15:42

#59

Citera Återställ Anmäl

Nu är det gjort! Maken är informerad om att jag vill skiljas och att jag vill göra det pga att jag är lesbisk. Han tog det väldigt bra, så jag har oroat mig i onödan. Det här med min läggning är på väg att bli verklighet, och det känns jättekonstigt, eller kanske bara väldigt ovant.
När jag berättar om mina känslor för de som vet om min läggning så känns det nästan som att jag pratar om mig själv som en tredje person, jag kan inte riktigt ta till mig att det är just mina känslor jag pratar om.

Du som också kommit ut ur garderoben, upplevde du också att det kändes overkligt och ovant att uttrycka de känslor som du bara haft i ditt huvud under så lång tid?
Vacklade du också mellan att vara helt säker på läggningen till att vara totalt osäker?
Hur lång tid tog det innan du kunde identifiera dig med din läggning fullt ut?

«
‹
Sida 3 av 5
1
2
3
4
5
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Vi som kom ut ur garderoben när vi var vuxna

Vi som kom ut ur garderoben när vi var vuxna

INNEHÅLL