Vi som kom ut ur garderoben när vi var vuxna

Har suttit och läst igenom hela tråden och vill bara ge dig en stor kram Ts! Så glad för din skull och hoppas verkligen att du får ett härligt 2013 med en massa spännande upplevelser

Är så ledsen, så olycklig.... Är så kär i en kvinna...har vetat i många år att jag kan bli kär i kvinnor. Men är gift sedan flera år och älskar min man så jag har inte tänkt på kvinnor på länge, har liksom inte varit aktuellt eftersom jag och min man har ett bra liv tillsammans. Men så är hon där en dag, HON, som får hela min värld i gungning. Hon som får mig att bli alldeles knäsvag, hon som jag längtar efter så det gör ont, hon som förändrar allt... Jag är så förälskad. Men det finns två STORA problem. Hon tänder inte på tjejer och jag är gift och har tre barn. Men det förändrar ju inte mina känslor tyvärr. Vill bara skrika ut min smärta, skrika skrika skrika. Jag vill ju ha henne, det känns så rätt. Detta får mig nu att tvivla på mitt äktenskap. Jag älskar min man men jag kan inte minnas att jag någonsin tyckt om att ha sex, inte med honom inte med någon. Jag blir kär i män och jag blev jättekär i min man när vi träffades men ändå, jag vill inte à sex.

Jag är inte alls i samma sitaution och saknar helt förståelse, men jag tror det är viktigt att fler kommer ut i vuxen ålder och jag hoppas du får en härlig relation nu som vuxen, som fungerar på alla plan. 

(Jag är nästan säker på att min mamma skulle föredra ett liv med kvinnor och jag skulle bli glad snarare än förvånad om hon "kom ut". Hon har inte levt med en man på väldigt länge och gör det klart och tydligt att hon väldigt mycket hellre vill vara själv än att behöva dras med en man igen. Jag hoppas för hennes skull att hon snart hittar en troligtvis kvinnlig partner) 

lite ot men vill bara berätta om lite nyheter från qx gaygala.. Äntligen har kungahuset visat sitt stöd med att skicka Viktoria till gaygalan för att dela ut priset för årets HOMO som blev Jonas Gardell..

Är i precis samma situation som du, kom ut som homosexuell för några månader sen, går igenom en skilsmässa nu och älskar faktiskt mitt nya liv. Har aldrig varit så lugn och stabil som jag är nu. Har idag fått veta att jag kommer få en lägenhet och mycket kommer att vända från och med nu. Barnen har tagit detta mycket bra och så vitt jag vet så är det ingen som tråkar dem pga. min läggning. Det beror kanske mest på att jag alltid har normaliserat homosexualitet inför mina barn.  

Allt detta började i höstas när jag träffade kvinnan i mitt liv, blev störtförälskad, hals över huvud i den här kvinnan och det fanns ingen återvändo liksom. När jag insåg vad det var som jag missat hela mitt liv så var jag fast liksom.

All styrka till dig, hoppas du liksom jag känner att ditt val är det bästa du någonsin gjort

kram 

Åh era liv är som hämtade från mitt! Jag går också igenom skilsmässa nu. Jag blir nyfiken på hur gamla ni är och hur gamla era barn är. Ni behöver ju inte skriva exakt, men jag är ca 40 och mina barn är i tonåren.

Jag kom ut som 36åring med 2 barn, varav en tonåring, men det var en process som hade tagit nästan 10 år att ta det steget. Mycket för att jag slogs med mina egna fördomar och rädslor. Jag ville inte vara annorlunda, ville inte bryta upp familjen, ville inte att mina barn skulle fara illa på något sätt, ville inte ha alla dessa känslor som höll på att ta över helt.
Jag har verkligen älskat mina män,( även om sexet inte funkat riktigt) och det har skapat förvirring. Trodde först att jag kunde välja att leva straight, och vara lycklig med det. Har känt ett behov av att sätta mig i ett fack, är jag kanske bisexuell, eller har jag varit latent flata hela tiden, eller är detta bara förvirring osv. Idag känns det bara oviktigt. Jag slutade att attraheras av männen för många år sedan, och idag lever jag helt och hållet lesbiskt. Ser inte åt männen längre. Jag älskar min kvinna fullständigt, och det känns fantastiskt. Och det känns så befriande att slippa leva på en lögn om vem man är.
Utgången ur garderoben var jobbig som fan, en extrem identitetskris. Men nu när allt landat, så har det visat sig att rädslan var helt obefogad. Pappan till barnen ville inte ta vårdnaden ifrån mig, barnen har inte blivit mobbade i skolan, tvärtom, det är lite coolt med en lesbisk mamma, ingen mobbing på arbetsplatsen, och framför allt, familjen älskar mig precis som jag är.

Önskar dig lycka till TS, och alla andra som är på väg ut!

De första åren utanför garderoben var väldigt ambivalenta. Låg tom med män några gånger för att bevisa för mig själv att jag "kunde", men det var äckligt och gav mig jättemycket ångest.  Jag var kär i en kvinna, men visste liksom inte hur jag skulle bete mig. Hur är man som lesbisk? Vilka normer är det som gäller? Hur stöter man på en tjej? Var så vilse! Det blev inget med den kvinnan, men sen träffade jag min nuvarande partner, och där fann jag mig tillrätta. Blev jätteförälskad, och hade sex hela tiden och  överallt, gick på gayfester och prideparader, och var stolt över att gå hand i hand ute och visa hela världen vår kärlek. Ambivalensen försvann och ersattes med trygghet och glädje.
Så jag behövde nog ett etablerad förhållande för att finna min plats.

Den här tråden är precis vad jag letat efter länge och inte hittat... Jag vet inte vad jag ska göra. Eller jo jag vet vad jag vill göra, jag vill bli kär. Något jag just insett att jag aldrig varit i mina partners... Jag har haft dom här funderingarna länge, men jag Hr som många sv er levt Svensson liv med en underbar man och inte velat tänka tanken ut när den infunnit sig. Jag har sårat så många mitt liv i jakten på vem ja är. Att problemet till varför mina relationer aldrig fungerat var att jag är ju en tjej som gillar tjejer har inte slagit mig. Jag kommer från en liten håla, jag har aldrig känt gått gay par eller sett det på nära håll. Jag vet inte Hultman gör :) Hur gör man nu? Hur vet man vem som är gay? Hur ska jag börja? Jag är livrädd för jag har aldrig varit så säker på något som detta. Jag är gay. Jag tycker introt män och har aldrig gjort det. Jag dras till kvinnor och fantiserar i agens läge bara om kvinnor. Men jag kan ingenting! Alla HBT personer i ex gay galan verkar som en enda stor familj och jag vill inget hellre än att få veta hur man bli insläppt? Jag måste få leva ut detta innan jag dör. Dettaär inget ryck. Detta är något som kom fram efter en lång process. Jag är nu singel och alla tjatar på mig att dejta nån ny kille, har varit singel nästan två år nu, men jag vill ju dejta en tjej! Jag är i en period i mitt liv där barnet börjar bli äldre, jag har ingen partner och kan för första gången tänka på MIG och mina behov. Att ens komma såhär långt i processen har tagit säkert tio år, kanske ett heltliv. Jag skulle vilja lära känna någon från den andra världen och bolla tankar med. Finns det ngn som kan tänka sig att i Sthlm introducera en singelmorsa i 30 års åldern till HBT världen? :) jag tycker inte om internetdejting det är inte för mig, jag vill börja leva som den jag är... Jag är trettio nu och vill inte förneka det mer! Hur gör man nu? Kommer inte berätta om detta för sonen eller familjen än. Vill uppleva det först, ta tempen på det, känna mig hundra procent.. Just nu tänker jag inte pånnågot annat än tjejer haha. Varje fiber i mig skriker efter kvinnokroppar. Så mycket faller på plats men hur kommer man ur garderoben är man inte vet Hultman kommer in i gayvärlden undrar jag? Kram från vilsen ungvtonårsmorsa som har läst igenom alla era inlägg med växande leende. Det finns fler! Hej! :)

Det känns så skönt att läsa allt ni skriver, har kommit ut för närmaste vänner, familjen och släktingar men känner mig så ny med att komma ut ur garderoben och nu ska jag berätta för många, på fb. Försöker komma på något att skriva för att få ut det, för jag vet hur skönt det kommer bli att slippa dölja mina tankar och den jag är. Mår redan bättre av att ha förstått att jag är lesbisk. Så att berätta borde kännas lättare. Vet att jag har modet att berätta, att ta de där stegen jag har tagit i år har varit enorma och det här är ett steg framåt vidare för mig. Ska samla mod och styrka för det. Kan ta en liten stund, eller en vecka till. 

Ja är 30+ och har innan levt med en man i många år.Men när det tog slut blev jag galet kär i en tjej,det höll inte men jag har träffat fler tjejer efter det och har insett att det är det som är min grej.Men jag har en syster som är lesbisk så det var väldigt jobbig process att berätta för mina föräldrar,som inte blev överlyckliga direkt. Nu känner jag mig mest förvirrad och tycker att det är svårt att träffa tjejer,det är ju inte så att man kan ragga på Ica direkt ;) Jag tycker att den lesbiska "världen" verkar vara en ganska stängd värld som är svår att ta sig in i.

Just ja, de jag funderade över är hur man visar sitt intresse för en annan tjej på ett ytterst diskret sätt som man - vid behov - kan fnissa åt som ett missförstånd och gå vidare?

Haha TS, ja man kanske borde pröva ragga på ICA. Ser ett scenario framför mig när man går fram mellan hyllorna och spanar in andra. Tills någon knackar en på axeln och när man vänder sig om så möts man av en Securitas vakt som vacker eskorterar ut en ur affären ;)

Jag tycker detta med att "komma ut ur garderoben" är lite skumt....Jag har varit gift med en man i 10 år, alltid haft män , men för 4 månader sedan blev jag blixtkär i en kvinna. Då är jag ändå 42 år.... Jag såg det som naturligt från första stund, har aldrig skämts över att jag blivit flata, aldrig brytt mej om vad andra ska tycka heller.
Det enda som varit jobbigt är att jag sårat min ex man och mina 4 barn. Dom har även haft svårt att acceptera att det är en kvinna.

Varför skämmas över något när man älskar personen? Det är 2014 nu- att vara homosexuell är ju jättevanligt! Varför göra större av det än det är?