Vi som kom ut ur garderoben när vi var vuxna

Jag känner verkligen igen mig i det du skriver, jag är ju också kär i min kollega. Jag upplever också att hennes blickar ibland säger allt och ibland ingenting. Men de få gånger som vi träffats privat så finns blickarna där hela tiden. Jag tror att vi båda försöker hålla tillbaka så mycket vi bara kan på jobbet för att vara professionella. Vi har en nära arbetsrelation och det skulle bli omöjligt att utföra arbetet ordentligt om vi gick och var tokkära hela tiden. Nu är ju inte jag helt säker på att hon är kär i mig, men jag har en stark misstanke om det

Det kan vara så att hon som du är kär i inte är helt klar över sina känslor, hon kanske inte vill ha sådana känslor för en kvinna. Det tar olika lång tid att bearbeta sånt här.
Om du älskar din man och är lycklig i det liv som du har nu så måste du ju inte agera på känslorna som du har för den här tjejen. Hade du lämnat din man om det var en annan man du var kär i?
Men det skadar inte att funderare på vad det är som gör att du vill fortsätta leva med din man. Själv har jag ju hållit fast vid min av olika rädslor.
  

Tack!

Sitter i ett känslomässigt helvete just nu, alla omkring mig tar detta bra, men inte jag. Jag vill inte känna så här, jag vill bara vara som de flesta andra. Men jag får förlita mig på att när allt är bearbetat och jag verkligen landat i detta så kommer det bli så mycket bättre.

Jag orkade läsa allt Förstår precis hur jobbigt du har det. Även fast mina barn är några år gamla så är det ändå fruktansvärt svårt att välja en annan väg i livet.
Jag har också varit en sån som levt för andra, har inte vågat stå upp för mig själv och mina känslor oavsett vad det gällt. Det har varit viktigare för mig att göra andra lyckliga än att själv vara lycklig. Men när jag insåg att jag bara har detta liv så insåg jag också att jag inte kan leva ett helt liv utan att någonsin få uppleva äkta kärlek.

Det här är ett rent helvete! Trots att de som jag kommit ut för inklusive min man är helt okej med min läggning så är det fruktansvärt jobbigt. Kanske mest för att jag tvingas ge upp mina drömmar och för att jag för resten av mitt liv kommer bli tvungen att i olika situationer försvara mitt val av partner. Jag kommer inte få träffa mina barn varje dag, jag kanske inte ens får ha dem varje jul.
Men som en kompis till mig sa, det är bättre att barnen har en glad och lycklig mamma på deltid, än en deprimerad och bitter på heltid.
Så länge vi föräldrar klarar av att hålla fokus på barnen och ser till att de får ett så bra liv som möjligt så kommer de hantera en skilsmässa bra. Familjerådgivningen och socialtjänsten i din kommun kan hjälpa er att avgöra vad som blir bäst för ert barn om det är så att du bestämmer dig för att flytta.

Har du vänner som vet om din situation? Någon som kan stötta dig i det här?
Vet din sambo om det här? Ni kanske kan hitta en gemensam lösning som fungerar för er båda. Ni kanske kan fortsätta bo ihop som vänner i några år tills barnet är större. Eller så kanske det är bättre att ni separerar redan nu, då vet ju inte ert barn om något annat än det liv som han/hon fötts till. Kanske är de här känslorna du har nu övergående. Men om jag förstått det rätt så har du varit kär i samma tjej i 7 år.
Det är inte rätt mot din sambo eller J´s flickvän att ni träffas bakom deras ryggar. Då är det bättre att ni kommer ut med det här även fast det medför tuffa konsekvenser. Om ni fortsätter ljuga för dem så tar ni ju även deras möjlighet att få uppleva äkta kärlek i från dem.

Jag har jättedåligt samvete för att jag i så många år "ljugit" för min man. Men nu är det så här, jag kan inte påverka det som hänt. Jag var inte klar över mina känslor tidigare.  
Även fast det här är så jobbigt så försöker jag hålla fokus på mitt mål. Om några år när allt lagt sig så kommer jag att må så otroligt mycket bättre. Ett liv i lögner och kärlekstorka är inte ett vettigt liv.

Styrkekram till dig!

Din beskrivning av förhållandet med din sambo låter väldigt lik min egen. Det enda jag ångrar idag är att jag inte vågade gå på min magkänsla tidigare. Men det måste finnas en mening med det med, hoppas jag.
Jag har än så länge bara berättat för vänner och så maken förstås, familjen får veta efter nyår, vill inte förstöra julhelgen för dem och i förlängningen även barnen. Vännerna som jag berättat för tycker bara att det är underbart att jag får känna hur det är att vara kär. Ju säkrare jag blivit på min läggning, desto mindre bryr jag mig om vad andra kommer tycka om det. Jag har ju insett att jag inte vill leva olycklig längre, jag har också rätt att få känna kärlek.

Om du vill skriva till mig utanför FL så kan du maila till:    modigajag@gmail.com

En väldigt viktig sak som du måste tänka igenom är hur du skulle ställa dig till om J inte väljer dig när du väl tagit dig loss från din sambo.
Om du ska lämna din sambo så ska du göra det för att du inte trivs med er relation inte för att du har någon annan som kanske väntar på dig. Du vet inte vad J egentligen känner, du vet inte hur hennes relation med flickvännen kommer utvecklas. Det enda du vet (eller kan ta reda på) är vad du känner för din sambo och om du kan leva lycklig med honom eller inte.

När jag bestämde mig för att skiljas så gjorde jag det för att jag inte älskar min man och inte attraheras av honom, inte för att jag eventuellt har en annan relation att flytta över i.
Förälskelsen som jag har till den här tjejen är den språngbräda jag behövde för att verkligen inse att mitt äktenskap inte är det rätta för mig. Jag utgår ifrån att det inte kommer bli något med henne, det är bara för komplicerat alltihop, även fast jag innerligt hoppas att det blir nåt. 

Mina tankegångar handlade nog mest om att samla mod för att berätta. Jag tänkte liksom dig att vi båda förtjänar att uppleva kärlek och eftersom vi inte kan göra det tillsammans så är det bättre att gå skilda vägar. Jag bestämde mig för en specifik dag som jag skulle berätta på och låg sedan sömnlös på nätterna tills den dagen kom. Tårarna ville inte sluta rinna. Jag visste inte om jag verkligen gjorde rätt, oroade mig för om jag senare kommer få ångra mitt beslut. Tänk om jag inte är lesbisk, tänk om vi bara är väldigt less på varandra, tänk om vi funkar ihop om vi bara jobbar hårdare med oss själva som personer. Väldigt mycket tänk om var det.
Men jag insåg att jag tänkte mer på Henne än på hur jag ska få äktenskapet att fungera och när jag tänkte mig in i framtiden så såg jag mig tillsammans med en kvinna. Jag är fortfarande inte 100 % säker på min läggning, men eftersom jag just nu enbart attraheras av kvinnor och det är kvinnor jag tänker dejta när jag är redo för det så säger jag att jag just nu är lesbisk.  Sen att jag för första gången i mitt liv är kär och det råkar vara i en kvinna talar ju också för att det inte är män jag är intresserad av

Det första han sa var typ "Oj, det hade jag aldrig kunnat gissa, men jag respekterar din läggning". Han tyckte att han fick svar på många av våra äktenskapliga problem. Vissa dagar har han sagt att han älskar mig, andra dagar verkar han varit bitter. Så jag vet inte riktigt om han fortfarande älskar mig. Vi har ju haft det tufft i många år.

Det är aldrig försent att ta ett nytt beslut och ändra riktningen på sitt liv.

Det känns verkligen underbart att ha erkänt för mig själv att jag är lesbisk. Nu har jag kommit ut för fler vänner och alla har tagit det bra. Många säger att det märks på mig att jag mår bra. Själv känner jag mig friare och som att en stor tung vikt lyfts bort från mig. Min terapeut som i början verkade ha svårt för att acceptera min läggning har gjort en hel omvändning och säger att det nog är för att jag frigjort min skam kring homosexualiteten som jag äntligen mår bra. 
Det är så konstigt att jag för första gången i mitt liv kan säga att jag mår bra och det trots att hela mitt liv rasar och jag måste definiera om min identitet.
 

Tack ska du ha! Paraden, ja vem vet. Känner verkligen för att skrika ut till hela världen att jag är lesbisk och så jävla stolt över det

Anledningen till att det varit så svårt för mig att komma ut med detta är att det aldrig pratades om homosexualitet när jag växte upp, varken hemma eller i skolan. Om nu någon sa något om homosexuella så handlade det om fördomar om dem eller om hur vidrigt deras umgänge är. Ingen sa till mig att homosexuella känner kärlek på precis samma sätt som heterosexuella, att deras liv kunde se ut som vilket Svenssonliv som helst. 
Bilden jag haft av lesbiska har varit att de är plattbröstade, extremt fula, klär sig i flanellskjorta och spottar snus och att enda anledningen till att de är med andra som ser likadana ut är att de inte kan få någon kille att gilla dem. Men nu vet jag att det inte är så och mina barn som inte ens börjat skolan än vet att pojkar får gifta sig med pojkar och flickor med flickor om de vill det. 

Jag har också haft väldigt svårt för att lita på mina känslor och inte velat vara annorlunda och det är nog också orsaker till att jag förträngt detta så länge.

Jo jag upptäckte också att mina rädslor för att bli utstött pga detta var just bara rädslor. Alla vännerna har gratulerat mig och är jätteglada för min skull. Nu återstår bara att berätta för föräldrarna och det blir svårare, kanske för att de är av den äldre generationen. 

Du får mer än gärna ventilera dina tankar och känslor här, det är ju det jag hela tiden varit ute efter, att få höra andra som är/varit i samma situation som mig. Jag har ju känt mig så ensam med mina funderingar.

Jag förstår precis vad du menar med att det här inte är den bild du har av dig själv. Det här med att inse att jag är lesbisk är utan tvekan den värsta identitetskris jag varit med om. Bara att säga att JAG ÄR LESBISK har länge känts helt fel, jag är inte lesbisk jag är bara en tjej som är kär i en tjej. Det har varit mycket funderingar fram och tillbaka, t ex kan jag tycka att en man är snygg och sexig även om jag är lesbisk? Kan jag fortsätta vara så som jag alltid varit även efter att jag kommit ut? Vågar jag visa mina känslor öppet? Varför har jag inte sett tecknen tidigare?

Första minnet jag har av att ha känslor för en tjej är från mellanstadiet. Jag fick en ny klasskamrat och när hon klev in genom dörren sken hela klassrummet upp, hon var utan tvekan den sötaste tjej jag någonsin sett och jag kunde inte slita blicken från henne. Men eftersom ingen förklarat för mig hur det känns att vara kär och inte sagt att man kan vara kär i någon av samma kön så tänkte jag att jag nog bara väldigt gärna vill vara hennes kompis.
Några år senare såg jag en sångerska på TV och kände samma sak, jag kunde inte sluta titta på henne och den här gången började det pirra till. Såg Fucking Åmål filmen när jag var 14-15 och blev förtjust i den blonda tjejen. Men fortfarande förnekade jag dessa känslor, stoppade dem längst in i garderoben och glömde bort dem. Blev tillsammans med kille som jag sen gifte mig med. Vid 20-års ålder började jag bli attraherad av tjejer i min närhet, de jag pluggade eller jobbade med. Fantiserade om dem när jag hade sex. Men intalade mig att fantasierna bara fanns där för att liva upp ett tråkigt sexliv.
Tio år senare dök Hon upp och jag fick för första gången i mitt liv uppleva en äkta förälskelse. Den här gången kunde jag inte bortförklara eller förneka känslorna. Jag är så jävla kär och det är det bästa som hänt mig! Det finns ingen tvekan längre, jag är så lesbisk