"vi som snart försökt hela jävla 2013 med första ungen"

Hoppar också på här, känner igen mig i det ni skriver.. Det gör fysiskt ont i kroppen att längta något så enormt! Det gör ont att se bebisar och jag vill typ skjuta ner alla gravida jag ser (inte på riktigt såklart, men bitter blir man ju efter ett tag).

Här har maken också problem att komma vid ÄL, det blir så krystat att det liksom inte är roligt längre, det som ska vara den bästa delen med att göra barn... :/ 

Ja men att karlarna har prestationsproblem verkar ju inte alls vara ovanligt. Här är vi mer så att lusten avtar något enormt efter några dagar. Man börjar så bra och sexar ordentligt någon vecka före ÄL, på ÄL också och sen tar det tvärstopp. Då tar vi knappt i varandra på ett par dagar, ibland hinner t o m mensen komma innan och då väntar vi tills den är slut. Så det blir liksom 1½ vecka intensivsex (krystat på slutet) och sen 2 veckor av ingenting. Och det är ju så för mig också, jag har verkligen ingen lust. Jag vill bara göra det för att bli gravid. Ibland känner jag bara "men måste vi ha det så jävla skönt då? Kan du inte bara stoppa in den, göra din grej och så sover vi sen?" Men han har alltid varit sådär att det ska vara smek och förspel och skönt för mig också och jag ska komma och hela faderullan, och det är jag väl iofs tacksam för, men det är inte alltid man orkar sparka igång kroppen, ibland vill man bara ha det överstökat....

Äntligen en tråd som passar mig perfekt. Är på försök 14 och är totalt deprimerad. Fyra kvinnor i min närmsta krets har nu fått barn eller blivit gravida under året. Börjar bara kännas hopplöst. Bestämde mig att jag skulle ringa barnmorskan för att få hjälp nästa gång jag får min mens. Nu sitter jag på bm +8 och bara negativa test. Har varit med om att mensen hoppat över en månad tidigare och vill verkligen inte det en gång till. Den där känslan av att det är något riktigt fel på mig vill inte släppa.

Stress stress stress!

Det är ganska skönt att man inte är ensam iallafall.

Håller tummarna för oss allihopa!

Är bara tvungen att skriva av mig lite på ett ställe där någon kanske förstå hur jag känner mig... Fick idag veta att en nära vän med en ettåring som blev till på första försöket nu har ett syskon på gång. Hon har dessutom tvingats göra abort mellan dessa graviditeter. Jag missunnnar dem verkligen inte barnen och aborten var såklart en hemsk upplevelse som jag önskar att hon sluppit gå igenom, men det känns så orättvist! Jag kan helt enkelt inte glädjas fullt ut. Känner mig som en egoistisk skit som inte blir genuint glad för hennes skull...Dessutom har en annan vän som började försöka samtidigt som vi BF i veckan. Längtar så jag går sönder!

Åh! Styrkekramar till er allihopa! Vi ska fixa det här tjejer.. det kommer bli våran tur också!