"vi som snart försökt hela jävla 2013 med första ungen"
Här får vi som inte lyckades på de tre första försöken spy lite galla, vara lite bittra, ganska ironiska och framförallt väldigt peppande. Välkommen!
Här får vi som inte lyckades på de tre första försöken spy lite galla, vara lite bittra, ganska ironiska och framförallt väldigt peppande. Välkommen!
Jahopp, nu skulle jag vilja lägga in månadens beställning tack, för denna månaden önskar jag att äl kommer på en helg så vi kan ha morgonmys, tycker de är trevligt. Jag önskar också att lusten håller i sig så vi orkar hela äl igenom. Sen skulle jag också vilja ha mycket annat att göra så jag slipper gå och känna efter och bli skengravid. Ja och så vill jag ju självklart ha belöningen runt den 13/11, ett stort fett +. Tack på förhand. Ps. Ja detta får ju gärna gälla för resten av denna fantastiska gruppen med förstås.
Jahopp, nu skulle jag vilja lägga in månadens beställning tack, för denna månaden önskar jag att äl kommer på en helg så vi kan ha morgonmys, tycker de är trevligt. Jag önskar också att lusten håller i sig så vi orkar hela äl igenom. Sen skulle jag också vilja ha mycket annat att göra så jag slipper gå och känna efter och bli skengravid. Ja och så vill jag ju självklart ha belöningen runt den 13/11, ett stort fett +. Tack på förhand. Ps. Ja detta får ju gärna gälla för resten av denna fantastiska gruppen med förstås.
Får jag gå med i tråden också? Känner att den arga och bittra tonen stämmer bra in på mig.
Jag och min man har försökt sedan februari 2012, på försök nr 18 lyckades vi, var överlyckliga i två veckor och sedan fick jag missfall.
Livet känns grymt och orättvist.
Jag blev arg när jag hörde att prinsessan M ska ha barn 9 månader efter sitt bröllop, så borde det inte få gå till. Jag blir irriterad över folk som lyckas på första försöket och ännu argare blir jag när jag hör om folk som har betydligt sämre förutsättningar än vi lyckas skaffa barn efter barn utan problem. Jag vet att alla de där tankarna är elaka och irrationella, men de smyger sig på ändå.
Välkommen! Vi dömer dig inte. Förstår hur längtan efter att få ro om, mysa och lägga känslorna på ett litet barn, ens eget barn. Blir motsatta känslor just nu! Bra attbfå det ur sitt system. Sj känns varje löpsedel om kungabebis om en påminnelse om hur jag och sambon kämpar!
Så komiskt, i början när vi började planera barn ville inte vänninorna berätta vad de skulle döpa sina kommande barn till.. Nu när de både fått barn 1 och 2, berättar de gladeligen både pojk och flicknamn medans sambon och jag är inne på försök 37.. Det är väl kul, t.o.m vännerna är inställda på att det aldrig kommer bli något så det är inte oroliga över att vi ska sno deras ofödda barns namn...
Hoppar in här jag med, fast jag inte vill behöva hänga i en sån här tråd...
Har försökt sen i julas, och har av någon anledning lagt mig till med äckliga jävla spottings ca 12-9 dagar innan bim...varje jävla månad. Inget hjälper! Fick provera men det blöder ändå. Jag har ÄL som jag ska, men bebis blir det ändå inte.
Är sjukt less och hatar min efterblivna livmoder (aka slemsäcken).
-end of rant-
Får jag gå med i tråden också? Känner att den arga och bittra tonen stämmer bra in på mig.
Jag och min man har försökt sedan februari 2012, på försök nr 18 lyckades vi, var överlyckliga i två veckor och sedan fick jag missfall.
Livet känns grymt och orättvist.
Jag blev arg när jag hörde att prinsessan M ska ha barn 9 månader efter sitt bröllop, så borde det inte få gå till. Jag blir irriterad över folk som lyckas på första försöket och ännu argare blir jag när jag hör om folk som har betydligt sämre förutsättningar än vi lyckas skaffa barn efter barn utan problem. Jag vet att alla de där tankarna är elaka och irrationella, men de smyger sig på ändå.