Vi har försökt få barn över ett år och nu fått beskedet att min sambo saknar spermier. Det känns hopplöst och jag överväger att lämna honom och gå vidare. Det känns ångestfyllt att dumpa honom nu men vi kommer inte kunna skaffa biologiska barn tillsammans vilket är viktigt för mig.
Fast en mamma som inte är delar gener med sitt barn är biologisk. Varför är det bara så i så fall?
Man kan kalla vad som helst för vad som helst, men vissa saker ÄR bara. En man som inte delar gener med sitt barn ÄR inte dess biologiska far. Precis som adopterade barn inte är föräldrarnas biologiska. Utan värdering ÄR det bara så. Han är däremot dess pappa såklart. Juridiskt, socialt, känslomässigt, ja på det sätt som egentligen är det viktiga.
Ungefär lika självklart som att man kanske inte älskar sitt genetiska barn. Dvs är man lite känslomässigt störd kanske man inte gör det.
Det ÄR inte alls självklart att båda kommer att älska barnet som de fått via t ex donerad sperma. Det handlar om känslor, och känner man verkligen att de gemensamma arvsanlagen är viktiga och avgörande ska man ta det på allvar och inte "chansa" liksom. Däremot är det oftast vits att konfrontera de känslorna, försöka förstå varför man känner som man gör o s v. Efter det kan de kanske ändras, men det är inte givet.
Om hon burit barnet är hon biologisk förälder, då de delat blodomlopp och näring och hela den biten, barnet utvecklas i henne och påverkas direkt av hur hon lever, vad hon äter, eventuella sjukdomar o s v. Är barnet adopterat t ex däremot är hon inte barnets biologiska förälder.
Fast en mamma som inte är delar gener med sitt barn är biologisk. Varför är det bara så i så fall?
Man behöver inte vara känslomässigt störd för att inte se sig kunna älska ett icke-genetisk/biologiskt barn, biologin är trots allt fortfarande en stark kraft, och känner man så ska man givetvis avstå från att få barn på det sättet.
Ungefär lika självklart som att man kanske inte älskar sitt genetiska barn. Dvs är man lite känslomässigt störd kanske man inte gör det.
Kommer att tänka på filmen "Hans och Hennes" som just handlade om detta ämne.
Fast en mamma som inte är delar gener med sitt barn är biologisk. Varför är det bara så i så fall?
Tycker det är jättesvårt. Innan jag gick barn så var det inte viktig för mig så jag hade aldrig lämnat för en så sak. Men om barn är något man inte vill vara utan är situationen annorlunda. Jag är skälv skeptisk till adoption av flera anledningar och samma med insemination. Även om den svenska varianten med känd donator känns rätt ok om man jämför att åka till Danmark tex. Tycker alla barn har rätt att veta var och från vem de kommer. Men du verkar ha bestämt dig för att stanna så jag önskar lycka till och hoppas du får barn på något vis som fungerar för er.
Svårt men...ingen kan väl egentligen sitta här och säga att si eller så hade jag gjort? Jag har ingen aning om vad jag hade gjort faktiskt.