Vi har försökt få barn över ett år och nu fått beskedet att min sambo saknar spermier. Det känns hopplöst och jag överväger att lämna honom och gå vidare. Det känns ångestfyllt att dumpa honom nu men vi kommer inte kunna skaffa biologiska barn tillsammans vilket är viktigt för mig.
Jag (kvinna) blev lämnad av min sambo för att jag inte kan få barn. Kändes så himla konstigt.. Han sa att han älskade mig och egentligen ville leva med mig, men för honom var det viktigare än något annat att få barn. Kändes som att det bara var en avelskossa han ville ha, och när jag inte dög blev jag lämnad..
Lämnar man någon för att denne inte kan få barn så är det rätt tydligt att man inte älskar personen. Att lämna någon man älskar för något man kanske ändå inte får... ett barn som inte ens finns än är väldigt kallt. Hörde jag en man säga att han lämnat en kvinna för det så skulle jag inte vilja ha honom som far till mina barn. Vilket människovärde visar det? Då skulle det yttra sig även vid andra tillfällen i andra sammanhang. Vi har fått missfall, varit barnlösa, gjort IVF:er, fått missfall igen, och slutligen adopterat. Jag skulle dö för min son nu! Ingen kan komma och säga att han inte är min riktiga son (om än ej biologiskt). Men innan han fanns i vårt liv var min man det viktigaste i världen för mig! Jag ville hellre ha honom än ingen alls. Idag älskar jag båda över allt annat! Min man stod bredvid mig under de svåra åren. Han är mitt allt. Kan inte se mitt liv utan honom ELLER sonen. Men innan sonen kom så var det ju mannen som var mitt allt. För hade vi vi lämnat varandra (fanns ingen som kunde peka på en av oss som den skyldige till barnlösheten) hade det ju inte ens varit säkert att vi fått barn på varsitt håll heller. Hade absolut inte varit säkert att vi hittar ännu en som vi älskar så mycket som vi gör varandra. Att leta en ny partner och då nöja sig med någon bara för att den kan göra mig på smällen skulle kännas väldigt billigt och kärlekslöst. Att som partner veta att det är ens livliga spermier man vill ha skulle vara kränkande. Är man inte för gammal så finns det många vägar att gå: IVF, äggdonation, adoption... Men om man inte älskar sin man ska man givetvis lämna honom. För ingen av er är lyckliga om 10 år ändå, med eller utan barn.
Håller verkligen inte med. En sketen IVF är INGENTING i jämförelse med att vara ofrivilligt barnlös. Möjligen är det jobbigt psykologiskt, men det är ju ännu jobbigare att längta efter barn.
TS: Tycker era odds att lyckas få barn verkar goda. Tycker också att du resonerar rätt kallt.
Jag har, i mitt arbete, träffat många infertila par och de flesta har sett det som ett gemensamt problem, inte som den enes fel ....
Om man ser det som ett gemensamt problem kan man också söka lösningar tillsammans. Om man vill ha gemensamma barn finns donation av ägg/sperma, adoption, gemensamma strategier för att leva utan barn eller med andras barn att fundera kring! Vill mannen inte alls ha barn på alternativt sätt, DÅ kanske man skall fundera över sitt val att ev gå vidare ......
IVF är ingen särskilt rolig behandling och det är trots allt kvinnan som går igenom den, dvs det är du som måste utsätta dig för behandling trots att det inte är dig det är "fel på". Dessutom är det ju naturligtvis så att med två fullt friska parter som har regelbundet samlag så är ju självklart chanserna betydligt större eller kanske snarare fler (och betydligt trevligare ;) ) än vid enstaka IVF-behandlingar. Vid ev behov av ICSI som ngn lite lättvindigt slängde sig med så är chanserna ännu lite mindre, dvs det finns en riskfaktor till i o m att man då måste sticka hål på ägget och det är inte alla ägg som klarar det. Anyway, tråden handlar inte om sannolikheter vid IVF, den informationen är ju ytterst individuell för er som par och den kommer du få av läkare, men det jag reagerar på är att många tror att det "är bara att göra IVF". Det är inte så bara! Utan kan vara rätt tufft både fysiskt och psykiskt och relationen kan ta stryk.
I den första chocken över att något är fel och att det inte kommer gå så lätt tror jag heller inte det är särskilt märkligt att man inte är så sugen på spermadonation. Alla hoppar inte högt av glädje av tanken på att få ett barn med sperma från en främling som man inte har en aning om vem det är.
