Vi har försökt få barn över ett år och nu fått beskedet att min sambo saknar spermier. Det känns hopplöst och jag överväger att lämna honom och gå vidare. Det känns ångestfyllt att dumpa honom nu men vi kommer inte kunna skaffa biologiska barn tillsammans vilket är viktigt för mig.
här skiljer jag mig nog från mängden, jag hade ett förhållande i sju år men jag ville inget hellre än att få barn där runt det sjunde året. Jag tog frågan med honom, sa att jag ville ha barn, han var inte infertil (vad vi vet?) men han sa blankt - Nej, aldrig.
Jag gick på p-piller men sju månader senare var jag gravid, visade sig att p-piller har ett bästföredatum *ops* aldrig tänkt på de.. Jag tvekade om jag skulle berätta eller bara göra abort, eftersom jag visste att han inte ville.
Lite skämtsamt en kväll sa jag - tänk om jag är gravid - då vet jag att du är en lögnare, då kan du dra.. :O
Aningen chockad blev jag, tre veckor senare blev det missfall och sen tog det två månader innan gjorde jag slut och flytta till egen lägenhet..
Två månader efter det träffa jag en ny och sa direkt, jag vill ha barn, gärna tre, helsyskon, och gärna nu, så fort som möjligt.. Han funderade på det och vi dejtade ett tag, efter att vi hade dejtat i nio månader så flytta vi ihop, nu har vi barn och planerar nr 2.. Snart varit tillsammans i fem år..
Nu handlade detta visserligen om vilja (alltså att skilja på att din karl inte har haft något val), men livet är kort och gör vad som känns bäst för dig, för i slutänden är det vad som är bäst för honom med..
Hej TS,
Jag tycker inte du behöver skämmas över dina tankar och känslor. Att ha svårigheter att skaffa barn väcker stora och existentiella frågor och kan framkalla en hel del "fula" och ej socialt acceptabla känslor och tankar. Har man inte varit där själv tycker jag dock inte man bör uttala sig överhuvudtaget...
IVF är ingen särskilt rolig behandling och det är trots allt kvinnan som går igenom den, dvs det är du som måste utsätta dig för behandling trots att det inte är dig det är "fel på". Dessutom är det ju naturligtvis så att med två fullt friska parter som har regelbundet samlag så är ju självklart chanserna betydligt större eller kanske snarare fler (och betydligt trevligare ;) ) än vid enstaka IVF-behandlingar. Vid ev behov av ICSI som ngn lite lättvindigt slängde sig med så är chanserna ännu lite mindre, dvs det finns en riskfaktor till i o m att man då måste sticka hål på ägget och det är inte alla ägg som klarar det. Anyway, tråden handlar inte om sannolikheter vid IVF, den informationen är ju ytterst individuell för er som par och den kommer du få av läkare, men det jag reagerar på är att många tror att det "är bara att göra IVF". Det är inte så bara! Utan kan vara rätt tufft både fysiskt och psykiskt och relationen kan ta stryk.
I den första chocken över att något är fel och att det inte kommer gå så lätt tror jag heller inte det är särskilt märkligt att man inte är så sugen på spermadonation. Alla hoppar inte högt av glädje av tanken på att få ett barn med sperma från en främling som man inte har en aning om vem det är. Tro det eller ej men många lägger vikt vid att barnet utseendemässigt är likt en själv/pappan och att man vet vem pappa är. Långt ifrån alla män är heller sugna på detta som någon skrev ovan. För egen del, tycker jag faktiskt äggdonation eller spermadonation är mer att likställa med adoption än ett biologiskt barn, fast som ett något bättre alternativ då man kan se till att barnet (nåja ägget) har de bästa förutsättningarna att utvecklas redan från befruktningsstadiet.
Alla är inte heller intresserade av adoption utan vill faktiskt ha ett eget biologiskt barn. Sen kan folk sitta här och säga att det är egoistiskt om dom vill. Dom som dömer hårdast tenderar dock oftast att ha egna biologiska barn. Och uttalandena brukar alltid vara i linje med "Jag hade HELT KLART adopterat om jag inte hade kunnat få lilla Kalle/Lisa". Ja, just det. De har inte heller valt att adoptera i första hand....
Jag tycker inte heller du ska fatta några förhastade beslut när du nu ev är lite chockad och ledsen över ett tungt besked men dina känslor och tankar är fullkomligt förståeliga under omständigheterna och du lär knappast vara varken den första eller sista som lämnar en relation pga att det inte blir några barn (av vilken anledning det än må vara).
IVF är ingen särskilt rolig behandling och det är trots allt kvinnan som går igenom den, dvs det är du som måste utsätta dig för behandling trots att det inte är dig det är "fel på". Dessutom är det ju naturligtvis så att med två fullt friska parter som har regelbundet samlag så är ju självklart chanserna betydligt större eller kanske snarare fler (och betydligt trevligare ;) ) än vid enstaka IVF-behandlingar. Vid ev behov av ICSI som ngn lite lättvindigt slängde sig med så är chanserna ännu lite mindre, dvs det finns en riskfaktor till i o m att man då måste sticka hål på ägget och det är inte alla ägg som klarar det. Anyway, tråden handlar inte om sannolikheter vid IVF, den informationen är ju ytterst individuell för er som par och den kommer du få av läkare, men det jag reagerar på är att många tror att det "är bara att göra IVF". Det är inte så bara! Utan kan vara rätt tufft både fysiskt och psykiskt och relationen kan ta stryk.
Det är väl trevligt med släktskap och yadda yadda genom historien. Men hade du visat dig ha problem med barnskaffandet och behövt hjälp... de flesta tar hellre ett barn och i det här fallet är t.om möjligt att få hennes biologiska barn. Nä. Jag har jäkligt svårt att förstå hur man ens kan tänka tanken på att lämna när man inte kan garantera med ny partner att det fungerar och det där med att lämna sin kärlek som man vill ha barn med för det. Mina släktingar är mina släktingar vilken metod de än kom till sina föräldrar med. Ägg&spermiedonation är inte alltid något det talas om så det kan vara något dina släktingar använt och du har ingen aning.
Hej kära TS!
Jag ber dig att tänka igenom ordentligt innan du fattar ett beslut.
Jag blev gravid lätt med min sambo och vi fick ett barn. Cancern knackade på och sambon genomgick tuff behandling svävandes mellan liv och död. Dags för syskon men det tog sig aldrig; visade att cellgifterna gjort sambon nästintill steril.
Jag ville verkligen ha barn och nu kändes det som att allting som varit så lätt blev så svårt med min sambos nedsatthet... vi beslöt oss för att testa IVF och nu är vi gravida.
Jag skäms nästan som tillät mig att ens tänka tanken på att lämna min sambo. Kärleken till honom är ju den största och vi kommer ta oss över vilket berg som än byggs upp.
Vill även säga att dem genom PESA kan få tag i spermier via testiklarna TS. Utvecklingen har gått framåt och är detta mannen i ditt liv så bör du inte ge upp er kärlek.
Lycka till