Det är inte hans barn... Jag gjorde ett stort misstag!

Tror ni verkligen på den här historien? :)

Till er som inte tror att historien är sann kan den tyvärr mycket väl vara det

Till ts

När jag var 15 år lyckades jag dra ur min pappa hur det egentligen låg till. Visade sig att han inte alls var pappa till min halvbror. Men jag fick inte berätta något alls. Visade sig att min brors mamma varit otrogen och blivit gravid men de valde att fortsätta tillsammans och låtsas som ingenting. Efter 5 år valde de att gå isär då det helt enkelt inte fanns någon tillit kvar. Min pappa fortsatte träffa min bror men blev mindre och mindre genom åren. Min bror har haft depressioner och mått allmänt dåligt av allt det här. En vecka innan jul för ett par år sedan hotade pappas nya fru att om inte de berättade så skulle hon göra det. Hela min brors värld rasade och han fick komma och bo hos mig ett tag tills allt lugnat sig.

Han har nu fått reda på att han har flera jämngamla syskon på sin biologiska fars sida. Han har även försökt få kontakt men utan att lyckas. Hans biologiska pappa står dock som pappa på alla papper och har vetat om honom sen dag ett.

Är det här verkligen något ni vill att dottern ska behöva gå igenom? Hon kanske stöter på halvsyskon längre fram som hon inleder en relation med? Hon kan få ärftliga sjukdomar som hon behöver veta om osv osv. Hon har även enligt barnkonventionen rätt att känna till sitt ursprung.

Tänk om tänk rätt. Kör med öppna kort från början ist så slipper ni förhoppningsvis alla dessa problem i framtiden.

Skulle kunna vara sant.. men jag är nog benägen iaf att hålla med dig. Skönt att tråden s a s dör ut..nu väntar vi på nästa tråd..*hmm*

Jag var också 15 år när jag fick veta lagom till jul att min brors (halvbror) pappa inte var min pappa. En riktig käftsmäll vill jag lova och min värld rasade samman. Det jag inte tror på i ts är att de nu är så romantiskt helt plötsligt. Jag köper det inte..

Nej du ts..ni måste göra rätt. En lögn som denna är elak.

Jag skyller inte ifrån mig . Sa redan att det var mitt fel att jag var otrogen och mitt fel också att jag ljög , förklarade dock varför detta hände och det var för att jag var olycklig (det är ingen ursäkt) men så var det bara .

Jag har berättar för min man att jag varit otrogen dock inte tre gånger , han frågade själv inte , sa också att barnet inte var hans. Min man reagerade inte , han var helt tyst sa ingenting men gick till rummet packade sina saker i en liten väska och gick ut hemifrån . Försöker ringa honom varje 30-40 min han svarar inte . Om jag nu känner honom rätt så kommer han tänka på det / lugna ner sig sen komma hem . Jag är krossad har gråtit i över en timme vill bara att han kommer hem vill att han förlåter mig men det är bara han som kan avgöra .

Jag skyller inte ifrån mig . Sa redan att det var mitt fel att jag var otrogen och mitt fel också att jag ljög , förklarade dock varför detta hände och det var för att jag var olycklig (det är ingen ursäkt) men så var det bara .

Jag har berättar för min man att jag varit otrogen dock inte tre gånger , han frågade själv inte , sa också att barnet inte var hans. Min man reagerade inte , han var helt tyst sa ingenting men gick till rummet packade sina saker i en liten väska och gick ut hemifrån . Försöker ringa honom varje 30-40 min han svarar inte . Om jag nu känner honom rätt så kommer han tänka på det / lugna ner sig sen komma hem . Jag är krossad har gråtit i över en timme vill bara att han kommer hem vill att han förlåter mig men det är bara han som kan avgöra .