ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka

Jag menar inte att autism kommer från dig, men från mig kom den ( jag fick sedemera egen diagnos/er. Men jag insåg själv rätt tidigt att hen var så lik mig så att det nästan måste komma från mig. Och tänkte mer i banorna att du kanske gjorde det du också
Men hallå :)  hur många får nån egentlig hjälp efter diagnosen. De flesta får inte ens hjälp att hantera diagnosen, och då menar jag inte bara autism utan över lag. 
Men i ärlighetens namn trodde jag nog också att jag skulle få hjälp....

Hen var avvikande i det på många områden, sov exvis aldrig mer än max 1 timme i stöten de första 5 åren.

Åt aldrig som andra, hen svepte full välligflaska och åt sen en till efter nån timme och så nån till efter en timme osv  dygnet tunt. Inte ens när hen började äta mer fast föda fungerade det något vidare, utan det var fortfarande välling många ggr... per natt typ en gång i timmen. Dagtid kunde jag lättare undvika välligen genom att ge mat, men natten.....  jag behövde ju få sova lite.

reste sig på med händerna som stöd och kikade över kanten på backen på BB

det gick inte att lägga honom ner någonstans utan att stora sirenen gick igång, så jag fick bära honom, tills en av polarna kom på idén med gåstol när han var 2 månader, den blev sen hans bästa vän, men jag var ju orolig över om det kunde skada ryggen på en så liten unge. frågade läkaren på bvc, som i princip svarade med en klapp på mitt huvud och sa att så små barn går inte i gåstol. Jag föreslog att han skulle komma över och garanterat mötas av hen i dörren. Han kom aldrig

reste sig mot väggarna vid ca 4 månader och gick utmed dem

jag var i köket jag reagerade på att torktumlaren gick igång när hen var  6 månader kröp han ur sängen, där jag trodde han sov och ....ilade ut till tvättstugan där en lycklig unge kikar ut från torktumlaren, efter att jag öppnat den då

osv osv  skulle kunna skriva en hel bok om knepiga grejer. Fast mitt i eländet så var ju hen en otroligt härlig unge, glad, nyfiken men .... jobbig :)

Utgå ifrån att hon är frisk!! Skratta och var glad med henne och stäng inte in dig i en bubbla av oro!! Det finns faktiskt forskning som visar att barn med glada föräldrar blir gladare och friskare småbarn. DET kan du träna med henne; positiv kommunikation!

Hon ÄR frisk oavsett hon sen kanske får en autismdiagnos eller inte. Den bästa hjälpen du kan ge henne är egentligen att acceptera henne sån hon är. Hon är möjligen annorlunda. Och faktum är att annorlunda är bra i många avseenden, du vet väl att många av de främsta forskarna var autistiska och att det var just det här annorlunda att fokusera på EN grej var orsaken. Specialintresse heter det och är en av diagnoskriterierna vid en utredning, Eller var iallafall :)

Rekommenderar att du tittar på  dom här filmerna.  


Helt underbar film om ett autisktiskt tvillingpar och någonstans får man se hur de plötsligt börjar utvecklas massor efter sina föräldrars död. Föräldrarna skämdes och höll tjejerna inne.
När föräldrarna dog tog en av systrarna ut dem i världen och att se dem upptäcka världen den glädje de kände över det var helt ljuvligt.

Jag minns faktiskt inte riktigt, men har för mig att det något i blicken. Syskonet hade liksom ögonkontakt med fotografen, det hade inte hen på något vis. Hens blick tittade rakt ut i ingenting.

Men jag kan glädja dig med hen var den mest autistiska i familjen så fungerar hen utmärkt idag, Från att ha gått i specialklass större delen av grundskolan, gick hen på egen begäran över till normalklass när hen kände sig mogen och tog där beslutet att gå om och läsa in det hen missat i specialklassen  och gick ut skolan med utmärkta betyg

Okej. Det kanske verkligen är så att du behöver känna att du gör något för att kunna slappna av så här kommer konkreta träningstips. Jag har läst om en familj med flera autistiska barn som jobbat med sina barn från början med sån här typ av träning. Det skadar inte på något sätt att göra detta om ditt barn är normalstört, så kör på:

1) För att träna härmning eller "joint attention" så börjar *du* med att härma barnet och söka hennes uppmärksamhet. Om hon gör ett ljud så härmar du och söker ögonkontakt. Om hon slår en kloss i bordet, härma och sök kontakt. Gör detta så mycket du orkar/hinner. Det lär ditt barn att söka kontakt och att härma dig.

2)Börja med TAKK-tecken kommunikation. Köp en bok, googla på filmer och lär dig tecken. Förstärk din kommunikation med tecken. Jättebra för alla barn, särskilt de som kan förväntas ha en språkstörning.

3)Jobba med taktil beröring. Babymassage, mjuk hårborste mot huden, låt babyn uppleva olika material i lugn avslappning. Autistiska barn har ofta svårt för beröring och det gäller att träna på en nivå babyn tycker är bekväm.

4) Dra ner på yttre stimulans. Ha en lugn och förutsägbar omgivning utan höga ljud och onödigt mycket folk.

Kör på detta och ta det lugnt närmaste året.

Nyt att du har fått barn sluta oroa dig

Tydligen kunde ts se att dotternhade autism första gången hon öppnade sina ögon. Skrämmande!

En fråga till... ni som har barn eller kände barn med kort ögonkontakt. Gällde den mot alla människor?? Alltså det är ju inte bara mig dottern inte vill möta blicken på. Var på besök på jobbet i går och hon tog inte ögonkontakt med någon! Tittar på annat även när personen pratar med henne, eller tittar superkort för att sedan borra ned ansiktet i min axel. Som om hon vore blyg typ. Fast hon har ju gjort så alltid så blyghet är det väl knappast

Varför skulle det vara så hemskt om hon hade någon typ av autismstörning? Hade du älskat henne mindre då?

Nej men jag vill veta.