ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka

Nja, nu skrev jag ju "oftast" och frågade sedan TS vad det var hon såg. Jag har inte hävdat att det alltid är sanningen.

TS, du har skrivit att du vill ha hjälp för att jobba med hennes utveckling, men behöver du egentligen hjälp redan nu för att hon skall utvecklas?
Vad i utvecklingen är det du tycker behöver jobbas med, där du saknar redskap? Är det att tex härma dina rörelser? (det har mitt barn aldrig gjort), är det talet? (min väns barn jollrade aldrig, utan lät bara "skrikande" fram till ca 1 års ålder), grovmotorik?...?
Vad saknar du?

Ellie: har läst att tidig träning hjälper till massor för att fungera så normalt som möjligt längre fram i livet. Vad riktigt jag ska träna vet jag inte.

Helst av allt vill jag att hon ska vara ' frisk' och att någon skulle kunna bedöma det redan nu så jag fick ro i själen

Att du kallar henne "inte frisk" behöver inte betyda att hon inte är det.

Hon uppvisar inga tydliga tecken på att inte vara frisk utan beter sig som barn i den åldern gör mest.

Jag: på vilket sätt syntes den avvikande blicken på foto? Om du förstår hur jag menar? Gick igenom lite foton nu men kan nog inte direkt tycka blicken ser konstig ut på bild. Lite kanske, men jag vet inte???

Chilla lite. Min son, med en skvätt Aspergers (enbart diagnostiserad av sin mamma än så länge), har några tydliga tecken på aspergers, men saknar totalt andra typiska drag. Han är 8 år, och jag har ännu inte sett behov av diagnosställande eller speciell aspergershjälp. Ett par drag, plus andra orsaker, har gjort att jag satt honom i lekterapi hos en barnpsykolog en gång i veckan. Det är ett bra extra stöd för honom (också eftersom hans pappa är lite säregen, så får inte mycket hjälp där), och detta ger gott resultat, är roligt och utvecklande för honom, och ger mig någon att bolla med. Men, detta är inget som revolutionerat min sons eller mitt liv, bara lite bra stöd, och det räcker. Jag tror inte att en ställd diagnos skulle tillföra sonen eller mig något. Jag ser vad och när lite stöd behövs, och gör då en extra insats och pratar med psykologen om just detta. Min son hade f.ö. väldig ögonkontakt med alla omkring från första början. Han ögonflörtade med kända och okända helt ohämmat från späd ålder. Men ändå, han har några tydliga aspergersdrag. Avvakta och se vad som händer, se hur ditt barn är, och om det verkligen behöver något speciellt stöd. Och, ingen kommer med ett trollspö och tar bort det avvikande, du måste ändå se det individuella behovet som eventuellt finns. Eller kanske inte finns.

Låter som en helt normal 7 månaders baby faktiskt, hon är väldigt liten än så oroa dig inte över såna här saker än och är det så att hon har det så finns det inget att göra åt saken nu ändå, du bemöter inte henne annorlunda eller tar hand om henne på ett annat sätt även om hon nu har autism.
Finns inga utredningar man kan göra på så små barn och alla barn i den åldern är så olika så du kan inte veta än hur det ligger till och då är det bara dumt att oroa sig nu, ta den sorgen när den kommer.

Sen undrar jag vad är det du inte orkar med? De sakerna du har räknat upp låter inte som att det är något som är jätte jobbiga, eller har jag missat något?

Jag har själv fyra barn som har Asperger och vet du de har super härliga liv så en autism diagnos behöver inte vara något jätte hemsk men ändå som sagt ta inte ut sorgen i förskott, bara dumt och tar energi i från dig i onödan

Man kan inte säga att en 7 månaders kan ha autism, inte ens nån med special utbildning kan se det än.
Det bästa du kan göra är att försöka relaxa och försöka träna ditt barn till att ha ögonkontakt.
Har ni förresten kollat upp synen på henne? Är vanligt att barn som har dålig syn har svårt att hålla fokus när de tittar.

Vet du ts, jag känner inte en mamma och inte jag själv heller som under den första bebistiden INTE oroat sig för att det är ngt "fel" med barnet!! Det hör liksom till att bebisar blir som slappa o medvetslösa ibland när de sover, andas med avbrott så att man tror att de dör, flackar med blicken, har svårt att fokusera blicken, skelar, låter konstigt, rycker o krampar i olika delar av kroppen, är sena att lyfta huvudet, sitta osv  ..... och så visar det sig i 99 fall av hundra (troligen) att allt är väldigt normalt. Det ingår liksom i föräldraskapet att oroa sig - och barnen själva spär på vår oro! Att oroa sig ingår i det nedärvda omsorgssystem vi bär med oss och som akriveras då vi får barn .... fundera på hur du blev mammad av din mamma, kanske sådde hon orosfrön i dig när det gäller din egen utveckling?