ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka

Lavish: jag förväntar mig inget socialt geni. Men som sagt har bvc bekräftat det jag tyckte att hon är kort i ögonkontakt så det inte bara i mitt huvud tyvärr.

Jag förstår inte riktigt vad det var du såg när hon öppnade ögonen ordentligt. Om man googlar lite (som du ju gjort) borde du också sett att barn med autism oftast har helt normal ögonkontakt fram tills ca 2 månaders ålder. Innan dess kan man alltså inte se någon skillnad, så vad såg du?

Ellie: jag har tyckt hon varit ganska frånvarande och kort i blicken från start. Kanske är det så alla nyfödingar är, men hon har aldrig riktigt utvecklats i ögonkontakten. Och sen magkänslan.

Hon är inte svår att få kontakt med, men tittar bort direkt. Förutom på lite avstånd då hon kan kika rätt länge. Ex om hon ligger i vagnen eller är i gåstolen

Förstår du inte att ett 7 månaders barn inte beter sig som en vuxen person?

Du sätter redan nu en diagnos på henne som det inte alls är säkert att hon har!

Jag ser ju andra jämngamla som har en bättre ögonkontakt samt att bvc håller med mig att den är kort.

Men jag hoppas ju givetvis innerligt att hon bara är sådan utan att det betyder nått

TS, jag säger verkligen detta i all välmening, men du borde söka hjälp. Din dotter kan ha autism, det kan också vara så att hon inte har det. Det här låter som en sak du snöat in på, och inte kan ta dig ur. Jag känner igen det, jag var likadan under tiden jag väntade mitt barn. Allt googlande, allt analyserande... Sluta med det, du hamnar i en ond cirkel och du ser vad du vill se till slut. Tycker inte att något av det du beskriver skulle vara ett kvitto på att din dotter har autism.
Du är skyldig din dotter att ta tag i detta. Tänk om du ödslat hennes första år, eller kanske ännu mer, till att sätta diagnoser på henne som hon inte har..? Den här tiden kommer inte tillbaks - ta vara på den!

Lite funderingar:

Har du någonsin funderat på om ögonkontaktens korthet och alla autismtendenser du tycker dig se, kan bero på något annat?

Det verkar inte som att en autismdiagnos i sig är ditt stora problem, utan snarare avsaknaden av att ännu inte ha fått den?

Små barn är fantastiska på att läsa och förstå vad mamma vill . ( Läs Jesper Juul ,

" det kompetenta barnet" om du vill, så förstår du vad jag menar)Är det så att du på någon nivå i ditt undermedvetna på grund av din förlossningsdepression inte vill ha ögonkontakten för att du vill ha diagnosen?

Ta hand om dig och var rädd om er! En förlossningsdepression är inte att leka med, men den går över!!!

Ankanpankan: jag förstår hur du menar och har själv tänkt i liknande banor fast mer åt att hon ser panik i mina ögon och därför tittar bort. Men då borde hon väl se andra i ögonen? Beteendet är inte bara mot mig utan mot alla. Möjligen tittar hon lite längre på syskonen, men om det är ren ögonkontakt är svårt att avgöra när man står bredvid

Och bara för att du googlat fram ett passande svar, så är det sant, eller?

Har både barn och barnbarn med olika autismspektrumstörningar, och jag kan iallafall med säkerhet säga att på barnbarnet såg jag det redan efter ett par veckor. Funderade länge på varför jag tyckte mig se det, tills jag fick se ett kort på hen och syskon i samma ålder, där syns den avvikande blicken helt tydlig.

Till trådskaparen, jag förstår att det är jobbigt för dig, det var det för mig med trots att jag inte hade någon förlossningsdepression. 
Men, jag tror du måste lägga ner tanken på att diagnos kommer hjälpa dig, det gör det inte!  
Alla tyckte jag var knäpp som inte gav upp tanken på att hen var autistisk och DET var faktiskt egentligen värre än tanken på att det kunde vara nåt fel på barnet. För jag kände/visste att något var fel, men det tog tid att hitta rätt och slutligen påbörja en utredning, som gav NADA. 
Ytterligare en utredning med samma resultat, men jag gav inte upp och sen vi faktiskt hamnat på rätt instans, så var svaret först exakt likadant, tills de faktiskt testat hen och kommit fram till en mycket grav ADHD. Hen fick mediciner och vi fick en återbesökstid efter 1 månad. Och DÅ såg de den autism jag sett hela tiden, när inte allt annat uppenbart som ADHDn dolde det.
MEN, jag kan ju säga att ingen trodde mig iallafall, inte mannen, inte föräldrarna, ingen och inte fick vi någon hjälp heller.
I slutändan redde jag ut det hela via andra föräldrar till autistiska forum. Ex  attention-riks.se/ .  I mitt fall insåg jag med tiden att det hela kom från mig,
det kanske det gör hos dig med. Jag tror det gjorde mig mer lyhörd för det hela,
jag kände att något inte stämde.

Ett enkelt råd som kan hjälpa dig och barnet, är nog att skapa rutiner. Rutiner för allt,
det hjälper förmodligen både dig och barnet. Och du får något annat att fokusera på
vilket säkert kommer kännas rätt skönt. Rutiner rutiner och åter rutiner, kan egentligen
inte bli för många, så du kan i princip göra rutiner för hela dagen :)
Lycka till nu, och försök slappna av och lugnt invänta eventuell utredning, med
vissheten att även om ditt barn får autism diagnos, så kommer du iallafall inte
få någon egentlig hjälp. 
Men du har iallafall försökt få ert liv att fungera, även före diagnos!

Jag: du menar att autismen kommer från mig och därför är det bara jag som ser det?

Känns fruktansvärt att höra att man ingen hjälp får. Det är ju liksom mitt hopp.

på vilket sätt var ditt barn avvikande?