ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka

Vad intressant! Hur tidigt har ni kunnat utreda barn? Vi träffade BUP första gången när vår kille bara var 8 månader. Den ena psykologen avslutade mötet med att säga att det i alla fall inte rör sig om klassisk autism. Vid nästa möte var sonen 17 månader. De var tveksama men vände helt efter lekobservationen. Diagnos fick han sen en månad senare.

LillaNovak: främst är det att hon är väldigt kort i sin ögonkontakt. Hon är egentligen inte svår att få kontakt med, men tittar bara ett kort ögonblick. Typ 1-2 sek. Sedan tittar hon vidare på annat. Så även när jag kittlar henne tex då tittar hon mest åt sidan. På långt håll däremot går det mycket bättre. Tex om hon är i sin gåstol.

hon följer inte blickpekning eller vanlig pekning och tycks inte reagera på sitt namn. Hon visar inte upp leksaker el dyligt för oss. Jollrar dåligt.

ointresserad av främlingar. Jag kan hålla på länge att räkna upp saker. Detta är vad jag kommer på just nu

Jo just det hon har aldrig härmat något heller! Fast just idag härmade hon mig en gång när jagggjorde en grej med armen. Fast sen har hon inte gjort det igen

Min son hade vare sig bra ögonkontakt (glöm djupt tittande vid matning, han var fokuserad på maten) eller härmade något (rörelser, ljud etc.) som bebis. Han var helt enkelt upptagen med annat (gick vid sju månader...) Han är nu en bit över två år och har utmärkt socialt samspel både med barn och vuxna, leker lekar med ex turtagning, pratar bra för sin ålder (det exploderade vid 18 mån) och kan uttrycka både sina och andras känslor. Ögonkontakt är för lite att gå på.

Och hon är även extremt 'nyfiken' det finns inte ett ljud eller en rörelse hon missar. Alltså även om man ex busar och någon går förbi i rummet slutar hon skratta och vrider sig direkt efter ljudet

Sous: skönt att höra! Dottern är dock inte supermotorisk heller. Men hon är lite före sin ålder motoriskt. Satt stadigt utan stöd innan sex mån ex. Ålar eller kryper inte men det kan nog bero lite på att hon mkt sällan ligger på golvet. Står stadigt om hon håller sig i något

TS; du har en konstaterad förlossningsdepression. Katastroftankar kan vara en del av den sjukdommen. Själv var jag helt övertygad om att jag skulle förlora min bebis i fågelinfluensa när jag hade förlossningsdepression. Du behöver psykologhjälp för att hantera din sjukdom. När du fått det blir det antagligen lättare att hantera din oro för att din dotter skulle kunna ha autism.

Jag har två barn, det ena med en autismspektrumdiagnos han var en ljuvlig bebis, social, nyfiken och gosig. Svårigheterna började bli synliga vid 18-20 månaders ålder och vi fick en preliminär ADHD diagnos när han var fyra som senare ändrades till störning inom autismspektrat. Försök lägga din oro på hyllan tills du själv mår bra, då har din dotter hunnit växa till sig lite.

Kram

Om det skulle visa sig att hon har autism sen då?

Rut: det är väntan på diagnosen som är det jobbiga. När vi väl har diagnos och får börja jobba med henne och får lite hjälp i känslohanteringen blir det säkert också tufft men då vet vi iaf och kan ställa in oss efter det. Som det är nu får jag inte ens prata om det hemma vilket är påfrestande

Men herregud, det är en sjumånaders du har. Vad hade du räknat med, att barnet skulle bete sig som ett 25 års socialt geni nu?

Ja det är helt riktigt att ni behöver hjälp och antagligen en diagnos, men för och på dig och inte barnet. Menar inget illa mot dig, men ditt nuvarande tankesätt kommer vara destruktivt för barnet liksom för dig.