ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka

Du måste inse att det är du som har ett problem, inte din dotter. Skaffa riktigt hjälp. Du kanske har en psykos, vem vet.

Förstår: Tack för ditt svar. Vinklingen på att jag även med diagnos inte vet hur livet ser ut för henne om 20 år var intressant.

Nogoogle4u: det är fruktansvärt jobbigt och jag förstör för både dottern, mig själv och övriga i min omgivning. Och även för mina stora barn. De vet inget om mina tankar men blir ju ändå påverkade indirekt.

Jag är redan uppfångad av bvc och psyk men får bara piller och en klapp på huvudet med orden 'ingen kan avgöra ännu om hon är autistisk'... det hjälper inte..

Detta lilla sladdbarn var något som jag och maken skaffade i rent egoistiskt syfte. Och det var jag som drev på. Och nu känns det som jag satt ett barn till världen som kommer få ett tufft liv. Det kommer påverka de stora barnens liv negativt då livet kommer bli helt förändrat. De är vana ett mkt aktivt liv med stort socialt nätverk. Ofta mycket gäster hemma, ofta bortresta och många många impulsideer. Typ hitta på kl 11 på morgonen en lördag att åka iväg till en annan stad och bo på hotell osv.

Jo visst har jag problem. Absolut.

men dottern uppvisar ju också ett avvikande beteende

Man riktigt hör när du skriver hur du gräver ner dig i ett hål av dåligt samvete. Har du en kontaktperson på psyk? Tänker att du kanske inte har kraften att envisas med en samtalsbehandling och inte bara piller så kanske din man kan hjälpa dig där. Vad tror du om det. Det är ju inte hjälp med att ställa diagnos du behöver utan att styra dina tankar i väntan på att tösen blir äldre. Det borde psyk hålla med om.

Men hur kan du vara säker på att du är i stånd att bedöma det? Du mår inte bra och övertolkar och läser in saker som passar in i din föreställning. 

Är hon överstimulerad? Håller du ofta på med att söka hennes blick? 

Jag var också orolig när min dotter var liten. Letade fel och grät vissa dagar för att jag trodde hon hade något allvarligt fel. Mitt beteende kan till viss del förklaras med saker som hänt tidigare.

MEN, jag insåg att det var hos mig problemet låg, att jag inte ville förstöra tiden med dottern genom att oroa mig. Så jag fick KBT behandling, och det hjälpte. Min dotter är idag en frisk 2- åring och jag mår bra!

Sök hjälp!

Till er som säger att TS ska slappna av och inte googla och leta fel så kan jag bara säga att så enkelt är det inte!

Håller helt med dig, det är inte så lätt detta. För den som inte har upplevt det.

Det livet du beskriver är ju något som även många med autism klarar av. Det är inte säkert att en diagnos får så mycket negativ inverkan på ert liv i övrigt, eller ens på barnets liv.

Min gudson har en form av autism, men är mycket välfungerande trots det, och han klarar förändringar och impuls-handlingar... det räcker med ca 30 min förvarning.
Det som varit svårt är motivationen att göra saker som upplevs som onödigt, tex sitta och plugga glosor. Där krävs extra resurs och hjälp att trots bristande intresse för något se till att utföra en uppgift. Detta är ju inget som spelat någon roll innan ca 10 års ålder.

Som sagt, även om det skulle ställas någon diagnos på din dotter kan hennes liv bli underbart och i det närmsta problemfritt.

Som det är nu kan du inte säga att hennes beteende är avvikande nog för att det skall röra sig om autism, även om du märker vissa avvikande drag. Hade man kunnat titta på sådant i denna ålder och sätta diagnos så hade man ju kunnat göra det professionellt även med din dotter. Det du ser säger inget om hennes "friskhet".

Just nu är det väl bristen/ointreesset av ögonkontakt som känns som det största bekymret. Samt att hon aldrig sträckt armarna mot mig för att visa att hon vill komma. Att hon inte jollrar.

Att peka och vinka och klappa händerna är hon kanske fortfarande liten för?

Det hon inte gör rent konkret, som att sträcka sig mot mig, är ju enkelt att veta att det gör hon verkligen inte.

ögonkontakten är ju mer 'svårmätad' och bristen förstoras kanske pga mitt mående endel.

Jag kan ju se att hon inte är mycket för ögonkontakt. Tittar mycket kort i ögonen både på mig andra familjemedlemmar och vänner bekanta och okända. Jämför jag med de bebisar jag känner som är jämnåldriga håller de kvar blicken bra mycket längre.

samtidigt sa en vännina att ' varför ska hon sitta och stirra i mina ögon. Jag sitter ju inte och stirrar i dina heller' och det håller jag med henne om. Men som sagt i jämförelse med andra jämnåriga så är kontakten kort.

Har bokat ett läkarbesök på psyk om två veckor. Hoppas kunna få mig något annat än mer eller nya piller

Jag tror inte min dotter sträckte sina armar mot mig för att bli upplyft förrän närmare 1 års ålder. Kan inte minnas att hon gjorde det tidigt.
Jollrade gjorde hon aldrig, men hon sade "pappa" några gånger från ca 8 månaders ålder, därefter var det mest "tjut" till 1 år när hon kunde ca 10 djurläten och ett tiotal "ord" (hon sade tex iisch för ris). Hon talar nu massor vid 2,5 års ålder och förstår 2 språk.

Angående ögonkontakten är det ju omöjligt för någon här att bedöma, men i och med att det inte går att bedöma ens för experter som studerar henne, så är det ju inte så mycket att studera just nu egentligen. Hon kan mycket väl ha en normal avvikelse som inte kommer innebära något i längden.

Hoppas du får vad du behöver på psyk!