Nu sa hon det för femhundrafemtionde gången

Jag tror du har missuppfattat allt och hon menar inte att barnen skulle förstöra mitt liv utan att jag skulle förstöra deras.Jag förstår inte heller varför man säger så till någon. Jag vet inte vad fan hon vill eller försöker åstadkomma men jag är säker på att hon inte gillar mig och aldrig ville ha mig. Jag tror att hon kan lida av narcissism och förmodligen borderline också. Jag är hennes största hatobjekt och har alltid varit det. Hon älskar att bråka och skrika på mig och hon har gjort det så länge jag minns. Det första minnet jag har är att hon skriker som en galning och kastar saker i väggen och då var jag väl drygt tre år. Nästan allt jag minns från min barndom är hennes skrikande, tjurande och hur hon kom in på mitt rum när jag sov och kunde stå och skrika åt mig för att sedan gå ut en stund och komma igen och fortsätta skrika. Detta kunde hända flera gånger per kväll långt in på natten. Som jag minns det så hände det flera gånger i veckan hela min barndom. Jag var kanske 6-7 år när hon började med det eller det är från och med då jag minns det men det kanske började tidigare. Jag minns hennes skrikande långt tidigare men just det där med att komma in på mitt rum och skrika på mig minns jag från 6-7 års ålder och det höll på tills jag flyttade.

Inte med tanke på vad du berättar här i tråden. Det finns ju fler anledningar. Ser det inte som så värst radikalt.

Hon verkar ju helt klart inte vara frist. Det verkar ju inte som att det i grund och botten handlar om att hon inte vill du ska skaffa barn, utan hon vill bråka om allt möjligt, så du kanske inte är så förvånad att hon inte vill att du ska skaffa barn.

Du får göra va du känner för, men ja det är klart jag förstår att det kan kännas förjävligt att hon säger så om dig. 

Jag förstår mig inte på folk oavsett det vuxna barnets ålder att man som förälder har åsikt om och när och ifall att barnet bör eller inte bör skaffa barn. Gränslöst beteende.

Men allvarligt!
Tycker hon inte ens om dig så är ju frågan varför du umgås med en människa som inte tycker om dig. Du måste inte umgås med en elak, hänsynslös och gränslös människa enbart för att hon råkade föda dig. Det kanske är där skon klämmer. Hon fick dig men passade aldrig som mamma och vantrivdes. Och självfallet är det inte ditt fel att hon mår dåligt över det och det ger henne inte rätten att psykiskt misshandla dig för det är just det hon gör genom att prata nedvärderande om dig till dig och försöka bestämma över ditt liv. Hon vill nog kanske styra dig att inte begå hennes misstag som hon kanske tvingats in i.

Men som sagt. Du är inte tvingad att igår med en människa som är så respektlös mot dig. Och en fråga. Har hon kuvat dig så du inte vågar gå emot henne?

Din mamma är inte frisk! Att umgås med en sådan människa är inget annat än deprimerande och destruktivt! Varför vara lojal mot någon som är elak, inte tycker om dig, hatar dig? Tror du behöver jobba på din självkänsla och egenvärde. Att vara någons mamma är ingen fribiljett att få bete sig hur dom helst utan konsekvenser. Hon förtjänar inte att ha dig i sitt liv, oavsett om hon är psykiskt sjuk eller inte. Hoppas din partner är snäll mot dig så att du har en positiv relation där i ska fall.

Men låt din pappa ta ansvar för ditt eget liv, o stå upp för dig själv istället!

Hur bemöter du henne när hon säger sånt där?

Varför ska någon få trampa på dig? En mor ska väl få sitt barn att må bra?

Jag har ett liv och varför ska jag då få höra att jag inte duger? Det är inte ok nånstans att säga så till någon människa.

För att se på mig själv så har jag fått kämpa för att duga för mina föräldrar. Jag gick "fel" utbildning på gymnasiet. Jag gifte mig med "fel" man. Och sen när vi nästan skilde oss "skämde" jag ut familjen. När jag och min man gick tillbaka till varandra var det fel. Jag har fel jobb. På fel ort. Det var fel att jag var överviktig. Nu är det fel att jag är för smal.

Till slut fick jag nog och bad mina föräldrar dra! Det bästa jag gjort. Idag har vi ett sporadiskt förhållande. De träffar mina barn men jag håller stenkoll så att de aldrig får höra att de inte duger.

När jag var liten fick jag aldrig höra "jag älskar dig". Det var inget som heller bevisades genom handling. Däremot fick jag allt materiellt och har aldrig saknat pengar.

Idag har jag ett jobb jag älskar. Jag har inte mycket pengar. Jag säger till mina barn hur mycket jag älskar dem och visar det så mycket jag får. "Mamma, du pussar sönder mig!" Men jag är LYCKLIG!

Så, nej, det du utsätts för ska ingen behöva tåla. Det är bara elakt och hemskt. Det är ditt liv. Och det är det du har.

Vill du inte känna dig lycklig då?

Mina föräldrar brukade säga så om (inte till) min ena syster. Och de hade alldeles rätt, även om hon inte ser det så. Efter deras död fick hon ett barn när hon var över 40 år, och det barnet får nog ingen idealisk uppväxt trots att det lever med sin mamma och pappa. Alla passar inte ha barn. Min syster är mentalt instabil (fast hon inte sökt vård och alltså inte har några diagnoser), bitter och avundsjuk, saknar långsiktigt tänkande, alltid utan pengar och sådär allmänt blåst och lever i en religiös fantasivärld (hör till Jehovas vittnen) och maken är inte mycket bättre.

Jag säger ingenting när hon vräker ur sig sånt där. Vad skulle jag svara på det liksom? Det går inte att vinna en diskussion med henne heller så det är ingen idé. Det är verkligen OMÖJLIGT att vinna en diskussion med henne eller att få henne att se något från någon annans sida.

Du anonyma Syster, det låter kanske inte som din syrra är världens bästa mamma men dina föräldrar hade iaf vett nog att inte säga det TILL HENNE och jag garanterar att jag är högst normal, vad det nu är egentligen, och har ett stabilt liv. Mer än så vill jag inte skriva för att inte outa mig men jag lever ett ordnat liv på alla sätt och vis och har inga diagnoser eller konstiga saker för mig.

Inte träffa.- Jag känner igen mig i mycket av det du skriver om ditt liv.

Många av er skriver vettiga och egentligen solklara saker om det här men förstå att det är svårt att ändra allt eller att ens ta in och förstå vad som händer och hur man ska påverka det när man har blivit psykiskt misshandlad hela sitt liv. Jag behöver säkert jobba på min självkänsla och egenvärde som någon skrev men jag vet inte hur? Jag gick hos psykolog några år men jag vet inte om det hjälpte. Jag har alltid känslan av att ingen tycker om mig- inte ens lite- och att vad jag vill och känner inte räknas i några förhållanden alls som jag har vare sig det är med familjen, kärlek eller vänskapsförhållanden.

Jag tror att en del av er misstolkar hennes sätt att säga det på, att det är tur att jag inte har barn, hon säger det inte med någon välmening och i ett lugnt och förtroligt djupt samtal (som vi aldrig har eller har haft). Hon säger det hånfullt med ilska i rösten när hon vill klämma åt mig ordentligt och få tyst på mig, när hon är ute efter att såra och dräpa mig. När hon vill få sista ordet och låta mig få veta att jag är så mycket sämre än alla andra omkring oss. Då säger hon det.