Nu sa hon det för femhundrafemtionde gången

Tror att det i princip inte går att göra sig immun mot psykisk misshandel. Tror inte ett dugg på vad min far säger om mig och till mig men ändå så hamnar jag i fullständig psykisk obalans av att umgås med honom och utsättas för hans kränkningar.

Det enda som hjälper mig att känna mig harmonisk och psykiskt välmående är att hålla honom på avstånd och inte träffa honom.

Har precis som ts hört andra säga att jag inte ska ta åt mig eller att bara låta allt rinna av mig. Precis som om jag inte redan gjorde mitt bästa för att hantera den psykiska misshandeln. Och det känns som värsta skuldbeläggningen. Precis som om det vore mitt fel som är för mesig, svag, skör. Och varför i hela fridens namn skulle jag ens "öva" mig på att bli mer "stryktålig"? Ser ingen anledning att lägga min energi på att bli en bättre spypåse och dörrmatta åt andra. Slöseri med min tid, energi och resurser. Och anser det respektlöst av andra att inte tycka att jag är värd mer än det.

Jag är på språng så jag skriver igen senare men ville bara säga till Jean som länkade om det känsliga barnet att jag kände igen mig jättemycket om att tvivla på sin egen vilja och inte ha utvecklat en inre kompass pga det jag har varit med om. Det står i avsnittet om en förälder som är psykiskt sjuk. Kände igen mig i flera av hans inlägg faktiskt. Jag kan skriva mer om det senare för det var intressant.

Tagga, det här är så himla bra som du skrev och jag tog verkligen åt mig av det, speciellt: "Och varför i hela fridens namn skulle jag ens "öva" mig på att bli mer "stryktålig"? Shit alltså, det är ju det jag har fått göra hela livet! Öva mig på att bli mer och mer och mer stryktålig. Det är ju sjukt! What the fucking fuck?! (Ursäkta franskan. ) Man säger ju inte åt någon att den ska öva sig på att bli bättre på att ta emot slag över ansiktet och sparkar i magen så varför säger man åt någon att bli bättre på att låta psykisk misshandel rinna av en?! Vad sjukt det är när jag tänker efter!

Har precis som ts hört andra säga att jag inte ska ta åt mig eller att bara låta allt rinna av mig. Precis som om jag inte redan gjorde mitt bästa för att hantera den psykiska misshandeln. Och det känns som värsta skuldbeläggningen. Precis som om det vore mitt fel som är för mesig, svag, skör. Och varför i hela fridens namn skulle jag ens "öva" mig på att bli mer "stryktålig"? Ser ingen anledning att lägga min energi på att bli en bättre spypåse och dörrmatta åt andra. Slöseri med min tid, energi och resurser. Och anser det respektlöst av andra att inte tycka att jag är värd mer än det.

Nu måste jag stiga av tåget.

Jättebra skrivet, och jag håller med fullständigt (kanske låter konstigt, men jag ska försöka förklara nedan). Jag, som inte ens har problemet med en förälder utan med en annan släkting (=svårt men inte jämförbart) har själv bara lyckats hitta sätt att delvis begränsa skadan som jag utsätts för, och bara under väldigt kort tid. Bor jag under samma tak som personen ifråga under några dagar så är det nog att orsaka psykisk stress och vånda som varar långt efter mötet är slut. Så jag håller som sagt med dig om att det allra bästa sättet att skydda sig själv är att hålla sig ifrån den som misshandlar så mycket som möjligt.

För att förtydliga så skrev jag inte till ts att inte ta åt sig eller att bara låta allt rinna av henne, det var nog hennes pappa som sagt så genom åren(?). Och jag håller med om att det är ett sätt att skuldbelägga offret.

Uppmaningen till att försöka hitta strategier att klara mötena med föräldrarna kommer på en andraplats, efter alternativ ett: att klippa helt och slippa mötena med den som misshandlar och drar ner en psykiskt. Det är bara det att "klippa helt" nog kan ses som ett ganska drastiskt alternativ innan situationen faktiskt sjunkit in för TS. Tror inte det var det hon hade på agendan när hon startade tråden. Litteraturen för närstående till personer med antisociala och manipulativa drag anger oftast att det är bäst att avstå eller minimera relationen, men en del anger strategier för att hantera mötena för den som av olika anledningar inte kan avstå eller minimera relationen. Så om det lät som att jag tyckte det var en finfin idé att fortsätta stanna kvar och bli trampad på så uttryckte jag mig klumpigt helt enkelt... Och det är möjligt att jag uttryckt mig fel nu också, då klockan är nästan ett och jag är trött - men nu trycker jag på skicka svar ändå! 

Du är bra. Glad att du läser på och att du börjar fatta hur sjukt allt är!

Glömde säga i mitt tidigare inlägg att jag reagerade på att din pojkvän brister i sitt stöd till dig. Att han öht kallar dig isprinsessan är att skuldbelägga dig, och jag misstänker att du mer eller mindre köpt det!? Och han skuldbelägger dig ytterligare genom att bagatellisera dina föräldrars beteende!

Du behöver inte konfrontera henne, TS. Behöver inte göra något statement "nuuuu bryter jag med dig!" Bara låt relationen stanna av lite.

Ring inte upp ifall du inte känner för det. Svara i telefon om du vill, men prata inte länge. Förbered ursäkter. "Jag måste lägga på luren nu, maten kokar över på spisen. Hej då, vi hörs imorgon." Därefter väljer du själv om du svarar i telefon dagen efter.

Svara nej, du kan tyvärr inte träffas just den här gången. Förbered ursäkter.

Så kan du känna efter hur du mår av att minska umgänget, utan att behöva fatta något stort beslut om att aldrig mer träffa din mamma.

Samma här.

Ett beslut som var värt sin vikt i guld för min del, jag satte tidpunkten och bestämde formen för mitt avslut och sen är det bra med det. Det roliga var att han fortsatte härja i bakgrunden och bl.a. försökte förbjuda hela sin släkt (runt 25 personer) att komma på min 30-årsfest men då äntligen hade de också fått nog av honom så resultatet var att varenda en av dem kom, bara för att visa honom att han inte bestämmer över dem!

Mmm, jag känner inte att jag får speciellt mycket stöd av honom. Av mitt ex får jag jättemycket stöd i frågan däremot. Synd att jag inte har några kärlekskänslor för honom. Bra idé. Det som komplicerar saken är ju att ibland är hon snäll som idag när hon gjorde en jättesnäll sak för mig på eget bevåg. Då känner jag mig dum som ens tänker så här om henne.

Vet inte om någon läser längre men skriver ändå.

Har bara pratat med henne en gång den senaste veckan. Hon har inte hört av sig heller.

Det jag funderade på var att när jag var yngre och "borde" ha skaffat barn så fick jag nästan panikångest, illamående, svårt att andas och en betongklump i hjärtat när barn kom på tal överhuvudtaget. Om någon sa att vi borde skaffa barn, att jag skulle bli en så bra mamma, att vi skulle bli bra föräldrar, om mannen sa att han ville ha barn, om hans föräldrar ville ha barnbarn, om någon frågade när vi ska ha barn, rent generellt när barn kom på tal bara. Varför? Jag älskar barn och alla barn dras alltid till mig och vill vara med mig. Jag har en naturlig connection med barn. Det är inte så att jag aldrig drömde om att få barn men det blev inte så bara för att jag fick ren panik när jag var tillräckligt ung för att få barn. Varför tror ni att jag påverkades med sån rädsla och panik när barn kom på tal?

Vet inte. Konstigt det där.

Hur känns det, att inte ha så tät kontakt med din mamma?

Har läst massor om narcissistiska mödrar sen någon sa att hon verkar vara det och det är klockrent. Allt stämmer in på henne! Jag berättade om det idag för pappa, att hon fick nästan alla "rätt" på ett frågeformulär om din mor är narcissist och sa att jag skulle mejla ett till honom om din partner är narcissist för att jag tyckte att nästan allt stämde där med för hans del som har levt som hennes partner. Han blev bara irriterad och sa vad spelar det för roll om hon är narcissist för hon kommer ju inte att förändras och så började han prata om något helt annat. Jahapp, så blev jag totalt nerskjuten där också. Jag borde inte vara förvånad. Mina känslor och tankar räknas ju inte nånstans och har aldrig gjort det.

Jag har inte vågat känna efter hur det känns. Just nu straffar hon mig och svarar inte om jag ringer på deras hemtelefon fast jag vet att hon är där. Ska man skratta eller gråta åt det är den stora frågan?

Men varför ringer du henne?

Njut av friden medan den varar, hon kommer snart krypande tillbaka eftersom du är hennes favoritslagpåse och människa-som-jag-känner-mig-bättre-än.

Hennes liv funkar förmodligen dåligt utan någon som tar den rollen och om hon ger hela ditt lass till din far så finns ju risken att han får nog av henne också.

Jag kallar det win-win.

Man kan svara: Mamma, börjar du bli senil? Du har tjatat om detta så länge nu så jag börjar undra... Kanske bör du flytta in på hem, jag menar, så du inte skadar dig eller går vilse eller nåt.

Eller så säger man: Mamma, vet du, detta har du tjatat om så länge och jag förstår inte varför det på något vis är DIN ensak om jag har barn eller inte. Om du vill att vi ska fortsätta träffas så får du ta och sluta och uppföra dig som folk. Annars ser jag ingen glädje i att upprätthålla relationen med dig utan då avslutar vi den.

Om du har problem med att stå upp för dig själv eller som du skriver omprogrammera dig så föreslår jag hypnosterapi eller hypnoanalys. Om du inte har Trygg Hansa som försäkringsbolag så kan du få det betalt via den pga trauma.

Jag var tvungen att ringa hem till mina föräldrar och upptäckte att hon vägrade svara fast hon satt bredvid telefonen.

Men det du skrev om att jag är hennes favoritslagpåse känns mitt i prick verkligen. Det är  ingen risk att pappa lämnar henne. Han tar vilket skit som helst och trycker ner mig och skäller på mig vid behov för att glädja henne också så det spelar ingen roll hur mycket extra skit hon öser över honom i brist på mig att skälla på.Jag tror att dina svar på tal skulle fungera på en normal person men inte på en fullblodsnarcissist tyvärr. Hon skulle dessutom vända allt mot mig och att det är jag som är den som inte kan uppföra mig och är så fruktansvärd mot henne fast hon inte har gjort något mot mig enligt henne.

Kan man få terapi för känslomässig misshandel av försäkringsbolaget? Hur bevisar man det för försäkringsbolaget?

Jag tror att man måste ha läkarintyg på att man är deprimerad eller så, jag vet faktiskt inte för jag har aldrig testat själv, men en jag känner som också sysslar med hypnos har många klienter som får det betalt via försäkringsbolaget. Det kanske står i avtalet?

Du har nog rätt i att din mamma inte alls skulle kunna ta eller förstå om du pratar med henne.

Jag får kolla upp det. Vad bra att du skrev det för jag hade ingen aning om det.

Tråkigt nog så skulle hon inte förstå nånting alls och lämpa över allt ansvar på mig om jag försökte ta upp det med henne. Det är jag som har varit ett så jobbigt och hemskt barn, enligt henne, och det är jag som har förstört vår relation om man får tro henne. Jag har inga förhoppningar alls om att någon ska kunna prata henne tillrätta för det har gått upp för mig nyligen att hon är en narcissist ut i fingerspetsarna.

Nu har jag börjat störa mig på att pappa inte skyddade mig utan att han lät och låter allt fortgå men det är tydligen "helt normalt" i en familj med en narcissist så jag ska väl inte ta det så hårt...

Man FÅR säga upp kontakten med familjemedlemmar.

Det är inte socialt accepterat och folk tycker det är lite lustigt. Vi behåller kontakten med folk som skadar oss för det är så man gör i vårt samhälle. Man väljer inte sin familj och får stå ut helt enkelt.

Har en kompis som sagt upp kontakten med sin mamma. Klart det är jobbigt. Men hon mår bättre utan. Och då va det för liknande situation som du har.

Gå och prata med en psykolog för du kommer behöva det om du ska ha styrkan.

Hur reagerar du när hon säger så. Vet hon att hon gör dig ledsen?? Jävla idiot till person din mamma verkar vara! (Blir du inte arg på mig när jag kallar din mamma idiot så har du mentalt antagligen redan klippt banden lite)

Bor du fortfarande hemma kan det ju bli lite svårt. 

Din mamma misshandlar dig psykiskt. Din pappa älskar dig och det är normalt att han inte gör något om man som du redan gjort läser om det.

Flytta hemifrån. Om du är väldigt ung så välj gumnasi på annan ort. Ett sådant där man även bor på skolan eller i närheten. Det bästa hon gjort och hon förändrades helt som person. Typ på öland finns ett kockprogram och det är internat. I blekinge finns ett jordbruksprogram som också är internat.

Om du redan går i gymnasiet så råder jag dig att ta ett extrajobb och hitta dig en billig lägenhet.

Ev kontakta soc så de kan hjälpa dig.

Du kommer bära med dig detta för resten av ditt liv. Kämpa för att ta dig ifrån din mamma som bryter ner dig.

Uppenbarligen kan du stryka en del av det jag skrivit för nu har jag läst igenom alla dina svar. Skolan är över för längesen ser jag ;)

Du kan fortfarande ha kontakt med din far utan att ha kontakt med henne. 

Hon misshandlar dig. Det är INTE okej.

Du är inte för gammal för att skaffa barn om du är 35.

"Tvungen" att ringa till sina föräldrar, efter allt som varit? Jovisst, dra den om Rödluvan också.