Anonym (Jean) skrev 2015-07-22 00:41:24 följande:
Det är en fruktansvärt elak sak att säga till någon annan, vare sig man tycker sig "mena väl" eller ej. Absolut inte något en normalfuntad person gör. Nu har jag läst alla TS inlägg och bedömer det uteslutet att hennes mamma har några goda avsikter överhuvudtaget. Å andra sidan finner jag det intressant att du, TS, fortfarande ställer frågan "är detta ok?" fast jag misstänker att du redan vet.
Det verkar dock vara mer "droppen som fick bägaren att rinna över" för dig, med tanke på allt annat du skriver att hon gjort sedan du var liten.
Du verkar vara en normalt känslomässig, empatisk person som sedan bardomen och ända till denna dag fått utstå känslomässig misshandel av stora mått (herregud, att inte ens få sova ifred är ju snudd på tortyr!). Det låter onekligen som att hon besitter någon form av personlighetsstörning, vilken är svår att veta när hon vägrar söka hjälp, men helt klart är hon ju en otroligt manipulativ människa. Hennes beteende (och din pappas) har normaliserats för dig genom åren.
I relationer mellan vanliga människor (utan diagnos) är det normalt att man rannsakar sig själv efter t.ex. ett gräl eller när man får kritik. Den självrannsakan saknar dock värde totalt för en normal människa i en relation med en manipulativ person. Vill du veta vilka dåliga sidor du verkligen har så sök svaren någon annanstans; förstå att en manipulativ människa enbart pekar ut dåliga sidor hos andra (riktiga eller påhittade) för att tjäna sina egna syften.
Din pappa har också svikit dig ända sedan barndomen, ser du inte det? Varför stanna i en relation för att rädda honom, när han aldrig har ställt upp för dig, sitt eget barn? Ser du inte hur sjukt hans beteende är? Han medverkar ju till den psykiska misshandeln av dig.
Jag förstår om du inte vill satsa på mer psykologhjälp; man får ha tur nog att hitta en man funkar ihop med. Men du kan läsa på själv och bygga på din kunskap, för att sedan välja hur du vill gå vidare med dina föräldrar. Steg ett är att identifiera problemet (din mamma, och till viss del din pappa) och isolera det (=inte skjuta över ansvaret på dig själv). Steg två är att läsa på om olika störningar, och hur du som närstående hanterar dem. Har ett boktips som förvisso är på engelska (har själv läst den pga problem med en släkting), och lite annan läsning nedan. Hoppas verkligen du lyckas hjälpa dig själv i detta, för det är INTE ditt fel att din mamma och pappa är så här.
detkänsligabarnet.se/2013/har-du-en-narcissis.../
boktipset:
smile.amazon.com/In-Sheeps-Clothing-Understan...
www.adlibris.com/se/bok/att-atererovra-sitt-l...Ditt svar är verkligen vettigt och du har tänkt till innan du svarar vilket jag uppskattar. Jag ska läsa det flera gånger så att det sjunker in. Jag ska läsa dina böcker. Dom kanske hjälper.
Jag har också tänkt att pappa svek mig genom att låta henne komma in på mitt rum och skrika på mig i 20 minuter fem gånger per kväll/natt och allt annat hon hade för sig när hon tog ut sin ilska på mig och tryckte ner mig- sitt barn som man ska lyfta och få det att tro att det kan göra vad som helst, bli vad som helst! Tro mig, jag känner mig sviken pga det och diverse annat som han har låtit fortgå men samtidigt så vet jag att pappa har ett gott hjärta och att det inte har varit lätt för honom heller för han har fått lika mycket skit öst över sig som jag. Det GÅR inte att stoppa henne eller få tyst på henne. Mina morföräldrar och hennes syskon berättar att det har varit hennes way or the highway ändå sen hon var liten och alla bara har gett sig för att det blir outhärdligt om inte hon får sin vilja igenom eller om man säger emot henne. Så egentligen är det mina morföräldrar jag ska skylla på för dom uppfostrade henne och klarade inte av henne tydligen.
Det där med att rannsaka sig själv efter ett gräl gjorde jag i så många år innan jag insåg att det inte är så stora fel på mig utan att det är hon som är sjuk men fortfarande så finns det lite tvivel inom mig när hon går loss på hur dum och fel jag är. Tänk om det är sant som hon säger? Tänk om ingen gillar mig? Tänk om alla andra tycker att jag skryter eller är en bitch? Tänk om det är sant att jag aldrig kan bli något eller ens ta hand om mig själv? Tänk om jag är så dålig som hon säger att andra tycker att jag är? Tänk om alla faktiskt snackar skit bakom ryggen på mig? Tänk om jag är empatilös, kall och hård? Tänk om det är sant att ingen kan tycka om mig och än mindre älska mig? Tänk om det är sant att jag skulle ha blivit världens sämsta förälder? Det blir många tänk om som finns där nånstans i bakhuvudet.
