Jag ADD, han högfungerande autist. Barn?

Add och adhd är samma sak! Är hyper på insidan och adhd är hyper utåt. Ja och jag hatar vissa ljud, har svårt att hålla reda på min telefon, har råkat ta med golvmopp till ica m.m.. men jag har en fin dotter på snart 14 år med (add) eller som nu adhd. Hon är hur bra som helst i skolan och springer inte runt och super och slåss.. jag har inte haft lätt i alla lägen då "världen" inte är tillräckligt anpassad för mig. Vi med add/adhd har ingen filter, utan vi hör, ser, känner ALLT som inte ni andra gör.. så garanterat kan vi även älska ett barn lite mer än "er normala"

Ja ni kan skaffa barn och klara av det! Ni kommer hitta rätta rutiner och stöd som nii behöver SOM alla föräldrar behöver. Det är en omställning för alla att få barn med eller utan diagnos! Tror att tack vare era nya sätt att hantera ångest, stress och jobbiga situationer kommer göra er till bättre föräldrar än många andra.

Men hoppas alla som säger motsatsen här inte får några barn med diagnos för då BÖR ni inte bli mor och farföräldrar enligt er själva.

Är ni inte rädd att barnet ärver era svårigheter? Jag skulle aldrig i hela mitt liv riskera att föra över min diagnos på någon annan.

Att ha en diagnos behöver inte vara en svårighet, man kan lika väl välja att se det som en tillgång, något som gör en annorlunda och unik och mycket mycket bättre på vissa saker än alla andra.

Är kanske däri det verkliga problemet ligger, folks ovilja att se allt det bra hos de med diagnoser, de som avviker från normen, utan väljer att spä på utanförskapet genom att tom tycka att de ska förvägras att göra det vi människor är skapta att göra, fortplanta oss.

Tro mig, min diagnos är ett rent helvete 99.99% av tiden.

Tänk på att det finns en ärftlig faktor vid npf. Om både du och din man har diagnoser så är risken hög för att era barn också får det. Jag vet familjer där 3 av 3 barn i familjen har diagnos.

Jag och min man har nog båda odiagnosticerad Asperger och har fått två barn med varierande svårigheter. Den ena sannolik Asperger och den andra konstaterad autism. Denna älskade unge saknar tal, har sömnstörning och kräver förutom konstant passning även timmar av träning varje dag. Orkar ni det?

Jag älskar mina barn över allting annat men tro mig, det är jäkligt tufft att tvingas jaga på och ringa/sitta i möten med förskola, vård och habilitering när man helst av allt vill gömma sig för omvärlden. Man gör det man måste för barnet men det är på håret att man stryker med på kuppen.

Och jag blir trött på vissa "diagnosticerade" som menar att de BARA har fördelar av sin diagnos, och att de är så SPECIELLA och UNIKA... Olika npf medför definitivt fördelar, men också nackdelar. Så är det ju med alla egenskaper!

Angående att det finns usla föräldrar utan diagnos - ja, definitivt. Det finns många som tyvärr inte borde skaffa barn, men nu handlade det ju inte om det.

Till ts: Jag skulle avråda. Om barn var er högsta dröm, om det var det ni levde och brann för, skulle jag tycka annorlunda, men nu känns det lite (och det här är en spekulation) som att ni funderar över det mest för att det är det man brukar göra, och det andra gör, och att ni själva inte har någon särskilt stark drivkraft. Jag är själv frivilligt barnlös, och har jättesvårt att förhålla mig till barnnormen i samhället, men jag tror att det ofta inte blir så bra om man gör det utan att verkligen vilja. Men just med era svårigheter, som låter ganska stora, även om ni har hittat bra förhållningssätt tycker jag att det känns onödigt att gambla på det sättet.

Intressant!

Först och främst blir jag lite rädd när så många påpekar RISKEN att även barnet Får npf. Jovisst är det stor ärftlighet osv. Och möjligheten att det blir så är väldigt stor. Men herregud det låter som det är en dödlig pestsmitta som skulle föras vidare!

Jag tycker absolut ni kan skaffa barn om ni verkligen vill.

Jag blir också en som ts skriver som en tjurig tonåring När jag inte hunnit äta ordentligt eller fått sova väldigt lite.

Jag kan också tycka att det kan kännas frustrerande när rutiner och planer kastas omkull.osv osv.

Jag har ingen diagnos Och jag har tre barn.

Alla har vi våra styrkor och svagheter. Även ni och ni är dessutom väl medvetna om vilka dessa är. Det är långt ifrån alla föräldrar som är det.

Först och frmst är det modigt och starkt av TS att lyfta denna fråga för den har inga enkla svar eller egentligen något rätt eller fel svar. Jag kan dela med mig av mina erfarenheter. Jag har två fina barn som båda är dyslektiker,den ene har troligen add också. De är nu 17 och 19 år gamla. I och med deras svårigheter att läsa och skriva har skolan varit svår, för den yngre även på sätt och vis socialt jobbig med ganska mycket ensamhet. Jag själv har inga svårigheter" och har hela tiden undrat varifrån detta kommit. Som många föräldrar så vill man att deras barn ska få alla chanser i världen och jag har lärt dem att kämpa för det de vill uppnå och att inget kommer gratis. Men Gud vad de har kämpat. Betygen är gansk mediokra, tårar och kamp har varit en del av vardagen. Men jag har aldrig gett upp och sagt att de inte behöver, tvärt om. Barn med diagnoser måste kämpa ännu mer än de som inte har dem. Det är en sorg att se att det på betyget inte spelar roll hur mycket man ansträngt sig och att världen inte alltid är så öppen för dem som inte lär sig alla koder och mina barns fall, får tillgång till språket som leder till de bästa utbildningarna osv. Att ha en social funktionsnedsättning är mycket svårare att hantera än dyslexi för att barnen ofta känner att de är annorlunda. In på gymnasiet kom de ganska lätt. Men för min äldsta som kämpat in i kaklet är de eftertraktade utbildningarna omöjliga att komma in på. Na ja. Som förälder har man ambitioner att ens barn ska bli något stort och framför allt lyckligt. Alla förälda4 oroar sig alltid för sina barn. Men jag känner nog att jag har kämpat mer med mina under skolåren än vad föräldrar gör generellt. Jag förstår dina tankar TS. Vill man ha detta jobb och är man nånsin beredd?Men det finns verkligen inga garantier. Som förälder ansvarar du för ditt barns emotionella utveckling. Det är det absolut viktigaste arbetet du kan göra. Där grundlägger du framtiden och livet och deras lycka. jag är oerhört stolt över mina barn och det kommer du att vara över dina också, diagnos eller ej. Säger varken bu eller bä, men du har en del att tänka på. Lycka till.

Kanske inte en dödlig pestsmitta, men kanske en kraschad relation och ett barn i fosterhem?

Att vara rutinbunden är ingen hit om man ska skaffa barn. Att bli frustrerad när man måste ändra sina planer är ändå inte samma sak som att vardagen endast kan förmås att fungera överhuvudtaget om man har sina rutiner. Och kraschar helt om man inte får dem, eftersom man redan innan vandrar på sina marginaler. Att veta om sina svagheter betyder inte att man har möjlighet att kompensera för dem.

Att få ett "diagnosbarn" är en stor utmaning för vem som helst och en mardröm för en oflexibel förälder. En STOR risk ert fall med dubbel ärftlighet. Jag beklagar, men jag hoppas - för er skull - att ni inte utsätter er för det.

PS. Känner en familj med TRE autistiska barn. Fadern aspberger, modern ADHD utan flexibilitetsproblem. Fadern drog, modern slet dygnet runt i 15 år. Lite bättre nu när barnen är tonåringar. DS