Jag ADD, han högfungerande autist. Barn?

Min mamma blev diagnosticerad i vuxen ålder med Asperger, min pappa har uppenbara tecken på hyperaktivitet och saknar totalt impulskontroll. Det var milt sagt katastrof för mig och min bror. Vår uppväxt var inte lätt, vi utagerade båda två och har fått jobba hårt för att återfå kontroll på våra liv i vuxen ålder.

Jag har nog ärvd mycket efter min far, hittade självklart en kille som nu i efterhand fick diagnosticerad Asperger. Vår son har nyss börjat utredning, vår dotter tar ut sin extra energi i träning.

Det är inte lätt. Det går inte att köra fasta rutiner. Det kommer bli otroligt mycket kontakt med olika myndigheter, långa samtal med främlingar om känsliga saker, ångest och stress. Ni kommer inte komma undan det om ni vill behålla barnen, och eran svårigheter kommer påverka barnen vare sig dom ärver det eller inte.

Kan ni inte fundera på en hund istället?

Ser att jag fått massor med svar, jag är ute i båten och lovar att besvara frågor så snart jag har en pålitlig uppkoppling.

Jag vill dock svara snabbt på en fråga som flera ställt. Vill vi ha barn för att vi har en stor barnlängtan eller för att man ska. Svaret är nog någon form av mellanting, vi har bägge två sen många år accepterat att vi helt enkelt inte ska skaffa barn p.g.a. våra svårigheter. Men nu när allt annat som såg omöjligt ut är på plats så tänds ändå hoppet. Vi vill ju ha barn, men är oerhört skeptiska, enligt många omkring oss lite för skeptiska.

Jodå, de finns redan, jag använder mina två i jobbet, och så har vi en gamling som numera är sambons sällskap på dagarna.

Ja men förr i tiden förstod man inte vad diagoser var! Som när jag gick i grundskolal. Man gör sina val här i livet. Vill man ha hjälp med rutiner får man en arbetsterapeut. Men säger man jag kan inte så är det klart inget funkar.. som att träna, man börjar ju inte med 200 kg i bänk o tror man tar det.

Tänk om alla var utredda för olika sjukdomar, funktionshinder och genetiskt "undersökta", samt kartlagda i sina svagheter och styrkor innan de försökte få barn?

Eftersom ni redan vet om era svagheter så vet ni också vad ni behöver för hjälp. Det är en fördel.

Förövrigt är det helt omöjligt att föreställa sig en korrekt bild över hur man blir som förälder. Man har ju inte ens lärt känna det eventuella barnet.

Tycker att en viktig sak är att ni två som blivande föräldrar har tänkt på en rad olika saker, sånt som ALLA borde tänka på innan barn. Som har ni gemensam syn på barnuppfostran? Vem ska vara föräldraledig, vem ska vabba? När tycker ni att barnet ska börja på förskola, vem ska ha kontakt med myndigheter, vill ni döpa hen, ska ni ha delad ekonomi, hur vill ni bo, vill ni leva jämställt, hur då, vad tänker ni om att ha barn, har ni liknande bilder om familjelivet, hur är ni när ni bråkar med varandra, hur löser ni konflikter, vill ni gifta er, hur kommunicerar ni, vad tänker ni om sexlivet efter att ni fått barn, hur ser ni på otrohet, har ni talat om allt och ni överrens osv..

Och tror ni att det blir som ni tänker eller kommer ni falla in i klassiska könsroller, sluta ha sex och börja bli bittra och vilja separera innan barnet är 1 år?

Tror alltså inte att ni ska tänka så mycket på diagnoser utan på vilka ni är och om ni älskar varandra, kommunicerar bra och har en sund relation?

Prata tillsammans.

Menar du att alla med diagnoser måste ha kontakt med myndigheter för att behålla sina barn?

Nej, men har båda redan diagnoser, är chansen ofantligt stor att barnet ärver det. Och då måste man ha kontakt med myndigheter/BUP. Det är ingen enkel process, och även efteråt kommer det vara behov för att samarbeta tät med skolan, vården och BUP. Har TS redan problem med det här borde dom tänka om.

Jag fick mitt första barn 2000. Henne har jag uppfostrat helt själv (och jävligt bra om jag får säga så ????).

Barn nummer 2 och 3 kom 04 och 07. De bor varannan vecka hos sin far. Vårt samarbete har mycket kvar att önska. Båda barnen har vad jag misstänker npf-diagnoser.

I år fick jag mina egna diagnoser, Asberger och ADHD.

Glömde. Har pga exet blivit utredd av socialen i två olika kommuner (innan jag fick mina diagnoser). Jag har papper på att jag är en bra mamma. Utan några som helst insatser från någon myndighet.

Varför tänkte du själv inte om utan skaffade inte bara ett barn utan två?