• Anonym (ADD)

    Jag ADD, han högfungerande autist. Barn?

    Ja, vi är ett par i 30-årsålden som efter många om och men till slut har hittat oss själva, varandra, klarat av utbildningar och hittat jobb och boende vi trivs med. Jag har en historia där depressioner, sociala svårigheter och vantrivsel på skolor och arbetsplatser har utmanat mig till det yttersta men där jag nu i vuxen ålder tack vare terapi, massor med stöd och lite tur äntligen hittat rätt sätt att använda mina styrkor och hantera mina svagheter. Min sambo, och bästa vän sen 15 år, har egentligen främst haft bekymmer med det sociala och svårigheter att prioritera vardag framför specialintressen, men även hans problematik blir med åren mindre framträdande och med hjälp av rutiner funkar han idag som de flesta andra. Här dyker tanken på egna barn upp, och den impulsiva delen av mig vill genast sätta igång, och lösa eventuella problem när de dyker upp samtidigt som den grubblande perfektionistiska sidan genast förkastar det hela, inte kan vi uppfostra ett barn, i ett samhälleligt sammanhang där sociala förmågor är ett måste, interaktioner med skola, vård och andra föräldrar? Hur kommer vi påverkas av ett barn i vår uppstyrda och strukturerade vardag? Och hur kommer ett barn påverkas av att växa upp med "knepiga" föräldrar där mamma kanske inte alltid vågar gå på föräldramöte, där hen kanske växer om pappa i social mognad redan före högstadiet? Hur kommer jag hantera ljudbilden som ett spädbarn innebär, jag som är rädd för dammsugaren, microns pling och tvättmaskinens pipande. Och hur stora är sambons empatiska förmågor egentligen? Många frågor, få svar.

    Någon där ute med erfarenhet, antingen som förälder med funktionshinder, eller barn till förälder med funktionshinder?

  • Svar på tråden Jag ADD, han högfungerande autist. Barn?
  • Anonym (Finns stöd att få.)

    Hej TS. Min syster har nyligen fått en alldeles underbar liten flicka. Min syster har add plus att hon fick någon form av syrebrist i födelsen som förvärrat det hela. Hennes sambo har aldrig visat några papper på diagnos då han inte blivit utredd och inte vill bli det. Jag skulle säga att han lider av Asperger elr någon annan autistisk diagnos. Men med mycket stöd ifrån mormor och familjeboendet (som det heter) kommer 1gång i veckan och kan hjälpa till med lite tvätt och städ ifall det behövs. Och det är självvalt av min syster. Dem är 28 år.

    Skaffa barn. Det får både dig och din sambo att växa och mogna.

  • Anonym (Talsvårigheter)
    Anonym (Finns stöd att få.) skrev 2015-08-04 02:40:45 följande:

    Hej TS. Min syster har nyligen fått en alldeles underbar liten flicka. Min syster har add plus att hon fick någon form av syrebrist i födelsen som förvärrat det hela. Hennes sambo har aldrig visat några papper på diagnos då han inte blivit utredd och inte vill bli det. Jag skulle säga att han lider av Asperger elr någon annan autistisk diagnos. Men med mycket stöd ifrån mormor och familjeboendet (som det heter) kommer 1gång i veckan och kan hjälpa till med lite tvätt och städ ifall det behövs. Och det är självvalt av min syster. Dem är 28 år.

    Skaffa barn. Det får både dig och din sambo att växa och mogna.


    Att få syrebrist vid födseln är inte genetiskt överförbart och de svårigheterna din syster har pga det får inte barnet. Hon själv enbart.

    Visste inte att var och annan nu för tiden har så allvarliga diagnoser.

    Tycker ni att en förälder som stammar och HAR besvär av sin stammning (som i att bla skämmas bland folk, vågar ej prata mm) ska skaffa barn, hen är dock helt utan diagnoser. Gått och fått hjälp men inget hjälper riktigt.
  • Anonym (mupp?)

    Jag har både asperger och adhd, blev inte diagnostiserad förrän i vuxen ålder, har två bonusbarn och mitt första egna på väg.

    Jag tvivlade STARKT på att jag skulle klara av att ha barn, men fick det bevisat för mig iom bonus att jag klarar det utmärkt,så jag tog steget och valde att själv bli "mamma på riktigt", trots avrådan från "moralkärringar" som alltid vet bäst.

    Om ni känner att barn skulle göra er lyckliga så tycker jag att ni ska köra hårt och inte låta någon annan bestämma över ert liv, lämna det åt era barn

  • Anonym (adhd)

    Jag har även dyslexi med. Men klarar av högre utbildning. Allt handlar om stöd stöttning och förståelse!

  • Anonym (a)
    Anonym (adhd) skrev 2015-08-04 08:25:07 följande:

    Jag har även dyslexi med. Men klarar av högre utbildning. Allt handlar om stöd stöttning och förståelse!



    Håller med. Och då underlättar det att föräldrarna har kunskap, tålamod och andra resurser. Vår kronprinsessa och många andra har gjort ett utmärkt arbete med sin dyslexi. Dessvärre minskar chansen att få rätt hjälp - oavsett problematik - med "fel" föräldrar. Tråkigt som det är minskar chansen att barnet får rätt stöd rätt stöd när föräldrarna själva har problematik som försvårar för dem, vare sig det är bokstavsdiagnoser, social eller psykiatrisk problematik eller lågbegåvning (som är tämligen vanligt det också även bland folk som inte gått i särskolor).
  • Anonym (Sofie)

    Precis vad jag faktiskt menade. Det krävs attman som förälder är på och har förmågan att hjälpa sina barn och se till att de får den stöttning de behöver.


    Anonym (a) skrev 2015-08-04 10:14:21 följande:

    Håller med. Och då underlättar det att föräldrarna har kunskap, tålamod och andra resurser. Vår kronprinsessa och många andra har gjort ett utmärkt arbete med sin dyslexi. Dessvärre minskar chansen att få rätt hjälp - oavsett problematik - med "fel" föräldrar. Tråkigt som det är minskar chansen att barnet får rätt stöd rätt stöd när föräldrarna själva har problematik som försvårar för dem, vare sig det är bokstavsdiagnoser, social eller psykiatrisk problematik eller lågbegåvning (som är tämligen vanligt det också även bland folk som inte gått i särskolor).


  • Anonym (adhd)

    När jag studerade till lärare så sa många utav mina lärare att DU kommer bli den bästa läraren. För jag har förståelse och erfarenhet. Jag fick min diagnos som vuxen! Jag fick barn som 19. Gick inte ens ut 9an då mina lärare sa att jag va dum i huvudet och knarkade!

    Jag hoppa av mådde skit hamna i sjukskriven träsket med självmordstankar och DÅ va min adhd vidrig att leva med!

    Men på något sätt lyckades jag som ensam mamma plugga upp ALLT, ta körkort och komma in på universitet. Nu har jag tröttnat på lärarutbildningen för det är SKIT i skolorna och dagens föräldrar samt lärare fokuserar på resultat istället för förståelse.. men men har kommit in på geovetenskap och ska plugga det istället, trots att jag har dyslexi och adhd.. Visst jag har fått skriva om MÅNGA tentor och haft svårigheter att lyssna på föreläsningar.. men OJ vilka resultat jag får utte på praktik och bland många andra! Men det är svårt att förklara där folk lägger mer fokus på det man inte kan osv.. om jag VARJE dag talar om för någon att den har stor näsa kommer den tro att den har stor näsa, även om den vore näslös..

  • Anonym (svårt)

    Längtar ni båda efter barn eller funderar ni på barn bara för att "det ska vara så"? Om ni inte känner att det är vad ni verkligen vill tror jag det blir svårt för er att klara av utmaningen som det innebär. Hur ser det ut med stöd från omgivningen, har ni någon som skulle vara beredd att stötta er i föräldraskapet?

  • Anonym (E)
    Nonym skrev 2015-08-03 22:03:09 följande:

    Att ha en diagnos behöver inte vara en svårighet, man kan lika väl välja att se det som en tillgång, något som gör en annorlunda och unik och mycket mycket bättre på vissa saker än alla andra.

    Är kanske däri det verkliga problemet ligger, folks ovilja att se allt det bra hos de med diagnoser, de som avviker från normen, utan väljer att spä på utanförskapet genom att tom tycka att de ska förvägras att göra det vi människor är skapta att göra, fortplanta oss.


    Men nej. TS säger ju själv att hon har problem! Som sagt, det är väl bara att skaffa barn om man känner för det. Vem ska hindra TS? Men att låtsas att det är en tillgång är att ta i från tårna. Att vara rädd för att gå på föräldramöten, hur är det det en tillgång exakt? Eller att lida av depressioner.. Eller att snöa in sig på saker såpass att man inte ser sin omgivning..
  • Anonym (E)
    Anonym (adhd) skrev 2015-08-04 10:38:05 följande:

    När jag studerade till lärare så sa många utav mina lärare att DU kommer bli den bästa läraren. För jag har förståelse och erfarenhet. Jag fick min diagnos som vuxen! Jag fick barn som 19. Gick inte ens ut 9an då mina lärare sa att jag va dum i huvudet och knarkade!

    Jag hoppa av mådde skit hamna i sjukskriven träsket med självmordstankar och DÅ va min adhd vidrig att leva med!

    Men på något sätt lyckades jag som ensam mamma plugga upp ALLT, ta körkort och komma in på universitet. Nu har jag tröttnat på lärarutbildningen för det är SKIT i skolorna och dagens föräldrar samt lärare fokuserar på resultat istället för förståelse.. men men har kommit in på geovetenskap och ska plugga det istället, trots att jag har dyslexi och adhd.. Visst jag har fått skriva om MÅNGA tentor och haft svårigheter att lyssna på föreläsningar.. men OJ vilka resultat jag får utte på praktik och bland många andra! Men det är svårt att förklara där folk lägger mer fokus på det man inte kan osv.. om jag VARJE dag talar om för någon att den har stor näsa kommer den tro att den har stor näsa, även om den vore näslös..


    Ok det är jättebra att det gått bra för dig. Själv känner jag en kille som har adhd och hans liv är rent ut sagt skit pga det. Han har ingen vardag för han klarar inte av att hålla rutiner, han kan inte behålla ett jobb, han har ingen självcensur, han är djupt deprimerad över detta dessutom. Han klarar inte ens av att ha sitt barn hos sig mer än en dag hit och dit eftersom han glömmer bort att laga mat och lägga henne på kvällarna.

    Det finns alltså många varianter. Några går det bra för och andra inte. Vem vet hur det går för TS.
Svar på tråden Jag ADD, han högfungerande autist. Barn?