Sitter här med 38 dagar kvar till BF, sjukskriven på heltid och spöregn utanför fönstret. Hur får man tiden att gå fortare tills förlossningen? Vad behöver man förbereda hemma? Vad ska man packa i bb-väskan? Kommer jag dö av smärtan eller kan jag ta det med en klackspark, har inställningen stor betydelse inför förlossningen?
TUSEN FUNDERINGAR, men inga svar! Här kan vi snacka av oss om allt och inget!
Javisst är det skönt att få röra sig lite iaf. Om inte annat så för att få lite frisk luft. Det håller jag med om, ska bli skönt att kunna röra sig mer och samtidigt ha bebis här.
Det är svårt när man har så dålig koll på vad som ska hända, vad som är tecken och inte på att det är på g. Det ilar där nere och trycker lite när hon rör sig mycket. Ansträngt ont i ryggen. Kommit lite mer sådana flytningar. Har svårt att gå så mycket pga detta. Jag ska ha den 24:e. Bm sa att det kan komma tidigare när man vänder och att jag skulle avvakta :). Kände du något när din bebis fixerade sig?
Någon bebis som tittat ut än? Själv har jag 11 dagar kvar till bf och jag kan fortfarande inte förstå att JAG ska få barn? Det ligger ett barn i min mage som kan komma när som helst? Jag känner både händer, knän, armbågar och fötter trycka ut genom magen men jag kan ändå inte fatta det?
Någon bebis som tittat ut än? Själv har jag 11 dagar kvar till bf och jag kan fortfarande inte förstå att JAG ska få barn? Det ligger ett barn i min mage som kan komma när som helst? Jag känner både händer, knän, armbågar och fötter trycka ut genom magen men jag kan ändå inte fatta det?
Någon bebis som tittat ut än? Själv har jag 11 dagar kvar till bf och jag kan fortfarande inte förstå att JAG ska få barn? Det ligger ett barn i min mage som kan komma när som helst? Jag känner både händer, knän, armbågar och fötter trycka ut genom magen men jag kan ändå inte fatta det?
Jag kände likadant. Min son föddes för en vecka sedan, och det var den sjukaste känslan någonsin när de la honom på mitt bröst. Först förstås lättnad för att jag klarade det, han kom ut och vi dog inte, men framför allt: det är ett barn! Det där knöliga paketet av kroppsdelar som petade mig i revbenen och urinblåsan i månader var en bebis, och nu har jag ett barn! Så overkligt.
Jag känner samma sak! Har 9 dagar kvar (bara lite mer än en vecka!) och kan inte fatta det! Jag tror att min sambo förstår det mer än jag. Och då pratar jag ändå med bebisen flera gånger om dagen, och jag känner allt den gör. Ändå kan jag inte ta in att det ska komma en liten person som ska bo med oss! En person som vi har skapat, som har växt i mig sen januari! Det är helt sjukt ju! Jag vill ju ha ut den, dels för att jag är trött på att vara gravid och dels för att jag vill träffa den, men det känns så overkligt alltihop. Spännande och overkligt.
Känner också att det är mer verkligt för mannen oavsett om det är jag som har bebisen i mig! :o
Men tänk, snart ligger vi där med våra små på bröstet.
Men asså hur förbereder man sig mentalt? Går det ens?