Har jag ett tragiskt liv?

Jag vill ha ett liv utan ångest varje dag och det har jag nu. När jag jobbar har jag ångest varje dag

Har du testat audioterapin jag tipsade om? Det är övningar man gör hemma själv, ingen press på att du måste göra saker uta. Ge det en chans, har hjälpt mig otroligt mycket, man får mycket hälsosammare perspektiv, man lär sig släppa saker och mår bättre. 

Jag hamnade i en tvåårig depression och började programmera på fritiden. Upptäckte att jag gillade det, så istället för att leta nytt jobb med min första utbildning (humaniora) vilket jag också hade kunnat göra men inte ville eftersom de jobben varit en plåga för mig så bestämde jag mig för att sadla om och läsa en till treårig utbildning, systemutveckling.

Nu jobbar jag som programmerare. Det var lätt att få jobb. Alla jag läste med hade jobb innan utbildningen var slut. Det är ofta stressigt men inte ett ångestfyllt helvete att gå till jobbet varje dag. Det smidiga är att ingen annan, inte ens andra programmerare, kan uppskatta hur lång tid en uppgift kommer att ta. Så man behöver inte stressa ihjäl sig i ett socialt sammanhang, man pinnar på med sin uppgift tills man är färdig. Det kanske tar 2-3 timmar eller 2-3 dagar, vem vet. Sen får man en ny uppgift.

 

Man kan försvinna i en timme om man behöver det. Folk tror att du är på möte eller snackar med en annan avdelning. På nästan alla ställen jobbar man flex, vi jobbar 40 timmar men "måste" bara vara på kontoret mellan 9 och 3, i övrigt väljer man själv när man lägger timmarna så att man skrapar ihop sina 40, och man kan ta lunch lite hur man vill. 

Jag har inga problem med att sitta med hörlurar på kontoret 8 timmar om dagen och knacka kod. Inget udda med det heller, alla runt omkring mig gör samma sak. De flesta man jobbar med är också påtagligt lugna och trevliga människor. 

Just programmering är verkligen inte för alla, har jag märkt, men har man social fobi tycker jag man ska överväga några av de här lite obskyra "pyssliga" bristyrkena. Apotekare? Tandtekniker? Ett där man kan sitta själv och tramsa hela dagen. Det sociala kan man kompartmentalisera till fritiden, på sina egna villkor, utan stress. 

Just programmering är verkligen inte för alla, har jag märkt, men har man social fobi tycker jag man ska överväga några av de här lite obskyra "pyssliga" bristyrkena. Apotekare? Tandtekniker? Ett där man kan sitta själv och tramsa hela dagen. Det sociala kan man kompartmentalisera till fritiden, på sina egna villkor, utan stress. 

Vad bra att du har hittat något att skylla på, så att du slipper rannsaka dig själv och se ditt eget ansvar i det.

Jag hade social fobi i 10 år. Kämpade järnet och gjorde något åt det. Är inte 100% fri från det, men så gott som, och har t.o.m. doktorerat.

Du väljer dina gränser, inte den sociala fobin. Om du får ett liv utan allt det där, så beror det på att du har valt bort det. Visst skulle du få kämpa mer än andra, och det är orättvist, men det går. Det du gör nu är motsatsen. Det göder din fobi att undvika det du får ångest av. Din sociala fobi kommer att nå rekordnivåer om du fortsätter såhär, och jag lovar att du kommer att ångra dig när du sitter som gammal tant och ser tillbaka på ditt liv. Är det inte värt att kämpa för, istället för att ge upp?

Det spelar ingen roll, för har du utbildning inom ett bristyrke så kommer de inte rata dig för att du har lite gap i CV:t. De har inte råd att vara kräsna men det har du. Dessutom vill IT-företag väldigt gärna anställa tjejer. Du kommer få jobb, sen gäller det att visa framfötterna.

Jag sa helt enkelt att jag inte hade trivts med mina tidigare jobb och tog en break för att ta reda på vad jag ville göra, och nu har jag hittat det och det råkar vara exakt det ni håller på med på det här företaget, vilket sammanträffande. 

Och som jag skrev ovan så hade jag jobbat i ett år under skoltiden, så jag började inte helt från scratch.