• Eveyn

    Pappas fru tror att hon är inbjuden!

    Min pappa är omgift sedan en massa år med en kvinna som alltid ogillat hans barn, mig, min syster och bror. Pappa flyttade till hennes stad när jag var omkring 15 år och därefter glesades vår kontakt ut. De var ofta "upptagna" de helger vi skulle komma, och när vi kom så var nya frun otrevlig och snorkig mot oss. Vi var aldrig medbjudna på resor och annat som de gjorde. Hon var alltid noga med att poängtera att vi inte tillhörde hennes familj.

    Nu i vuxen ålder har jag mycket sparsam kontakt med både pappa och hans nya fru. Pappa och frun har ofta varit upprörda över det, tyckt att vi är bortskämda, att vi borde hälsa på dem och uppföra oss. De vill utåt hålla bilden av den lyckliga familjen och att pappa och frun är så förträffliga. På trettonhelgen har de alltid en bjudning dit vi förväntas komma, och d¨å också förväntas spela med i charaden om att vi är en familj. Hela tillställningen är väldigt obehaglig, men vi syskon brukar åka dit, hålla god min och sen ses vi knappt mer under resten av året. Eftersom alla vi syskon har det rätt bra i livet med fina jobb och bra karriärer har det blivit lite mer intressant för pappas fru att ha oss i familjen, så hon kan glida lite på vår framgång. Men vi är mindre än måttlig intresserade tillbaka. 

    I år fyller i alla fall jag och syrran (tvillingar) jämnt och har planerat att hyra ett stort hus i Sydfrankrike och bjuda familjen dit i två veckor i sommar. Det blir min, syrrans och brorsans familjer och mamma och mammas man. Mammas man har alltid gillat oss och sett oss som sin familj, vi alla syskon har en egen relation med honom oavsett mamma, och jag skulle helt klart umgås med honom även om han och mamma inte skulle vara gifta. 

    Jag och syrran pratade lite om det här under pappas trettondgagsgrej, inte högt till alla, utan mellan oss. Men pappa hörde och började fråga om det. Så vi nämnde att vi skulle hyra hus och bjuda in till våran födelsedag. Jamen så kul, säger pappa då! Det tackar vi väl ja till direkt!! Och så vänder han sig till sin fru som står strax bredvid och berättar att de är bjudna till vår födelsedag i Sydfrankrike i sommar! Att viska hyra stort hus och allt.

    Jag och syrran blev helt stumma först, stirrade på varann. Jag kunde inte tro att det var sant. Hur kunde de tro att de var inbjudna? Att vi skulle vilja fira vår födelsedag med hans fru som alltid behandlat oss som skit. Som knappt ens brukar gratulera oss på födelsedagen, knappt svarar på tilltal när vi ses. Men nu passar det?

    Fan, nu måste vi komma på nåt sätt att säga att pappa och frun inte är medbjudna. Kanske pappa, men absolut inte frun. Det skulle bli så otrevligt om de kom, jag kan inte tänka mig ett värre scenario. Ska hon gå där och vara snorkig mot oss och mamma i två veckor på vår resa? Och att vi skulle bjuda henne på boende och allt? Jag står ut med henne max två timmar åt gången, max några gånger per år. Två veckor är helt otänkbart. Hjälp!

  • Svar på tråden Pappas fru tror att hon är inbjuden!
  • Namnbricka

    1 bestäm dig vilken relation du och din far ska ha. Kolla av med honom.

    2 bekänn hur du känner för häxan

    3 skicka en vinklad inbjudan till din far

    4 lev ditt liv

  • Anonym (Fy)
    Anonym (Tom) skrev 2018-01-14 17:45:14 följande:

    Men, bara för att dina barn beter sig illa mot din man pga att de är avundsjuka (har de själva berättat det för dig?) så behöver det ju inte gälla alla vars förälder träffat en ny. Likaväl som att det finns barn som dina som är avundsjuka och elaka så finns det vuxna som beter sig illa. TS och hennes syskon år vuxna och du tycker att de beter sig dåligt, varför tycker du då att det är så omöjligt att tänka sig att pappan och hans kvinna kan ha betett sig felaktigt? Det är ju inte helt ovanligt att personer som inleder förhållanden med någon som har barn sedan förr försöker skuffa gökungarna ur boet.

    Och hur förklarar du då att ts och hennes syskon har en så god relation till mammans man? De borde ju ha varit mer avundsjuka på honom då han inledde ett förhållande med den förälder de bodde hos och som lagt ner mest engagemang för dem.

    Har du också flyttat från dina barn för att bli vh-förälder eftersom de behandlar din man så illa? Och är du helt säker på att han inte gjort något alls som kunnat väcka deras aversion? Kanske är det du som är blåögd för att du prioriterar din man framför barnen och därför inte vill se hans fel och brister.


    Nä mina barn är inte elaka, och de gillar min man, deras beteende är alltså ja vad ska man säga uppkäftiga och lyssnar inte alltid. Men samma mot mig, så ingen skillnad. Där missuppfattar du tyvärr.

    Inte omöjligt och det har jag ju faktiskt skrivit, men fortfarande det finns fortfarande två sidor av en pannkaka, mig inbillar ingen något annat.

    Det förklarar jag med att de bodde hos henne (det här har jag ju faktiskt redan skrivit) och att hon fortfarande kunde ge dem uppmärksamhet, att de inte kände sig övergivna. Såklart annorlunda att flytta till annan ort när man har barn, men inte alls ovanligt. Hade ts och syskon flyttat med pappan hade historien varit annan. Mamman var alltså kvar, ingen tog henne. Pappan drog, någon tog honom. - Därav avundsjukan. Okej? Ibland förklarar jag uruselt..

    "Så illa"? Har aldrig sagt, så illa. Nej med illa betyder bortemellan respektlöst agerande. Så jag ska skilja mig från min man för att mina barn är uppkäftiga? Då måste jag välja sida? Blåögd där isåfall. Vad han gjort mot mina barn? Älskat och uppfostrat. Därför tycker jag att han förtjänar mer respekt av mina barn ibland. Men inga skäl till skilsmässa (herregud ), jag lovar. Heller ingen avundsjuka, de avgudar honom. Så vet inte riktigt vad du är ute efter.

    Bor där jag alltid gjort, umgänge som innan. Heltid.
  • Anonym (Tom)
    Anonym (Fy) skrev 2018-01-14 21:30:11 följande:

    Nä mina barn är inte elaka, och de gillar min man, deras beteende är alltså ja vad ska man säga uppkäftiga och lyssnar inte alltid. Men samma mot mig, så ingen skillnad. Där missuppfattar du tyvärr.

    Inte omöjligt och det har jag ju faktiskt skrivit, men fortfarande det finns fortfarande två sidor av en pannkaka, mig inbillar ingen något annat.

    Det förklarar jag med att de bodde hos henne (det här har jag ju faktiskt redan skrivit) och att hon fortfarande kunde ge dem uppmärksamhet, att de inte kände sig övergivna. Såklart annorlunda att flytta till annan ort när man har barn, men inte alls ovanligt. Hade ts och syskon flyttat med pappan hade historien varit annan. Mamman var alltså kvar, ingen tog henne. Pappan drog, någon tog honom. - Därav avundsjukan. Okej? Ibland förklarar jag uruselt..

    "Så illa"? Har aldrig sagt, så illa. Nej med illa betyder bortemellan respektlöst agerande. Så jag ska skilja mig från min man för att mina barn är uppkäftiga? Då måste jag välja sida? Blåögd där isåfall. Vad han gjort mot mina barn? Älskat och uppfostrat. Därför tycker jag att han förtjänar mer respekt av mina barn ibland. Men inga skäl till skilsmässa (herregud ), jag lovar. Heller ingen avundsjuka, de avgudar honom. Så vet inte riktigt vad du är ute efter.

    Bor där jag alltid gjort, umgänge som innan. Heltid.


    Det är ju du själv som skriver att bonusbarn är avundsjuka och elaka. Det måste ju även gälla din mans bonusbarn om det nu är så med TS och hennes syskon för någonstans har du väl fått den kunskap du förmedlar ifrån. Du är ju själv det gyllene undantaget som inte skyller din barndom på "sånt fjant".

    Du beskriver dina barn som elaka/respektlösa mot din man så varför ser du inte till att uppfostra dem så att de sköter sig bättre? Självklart ska du inte skall skilja dig från din man, det är ju dina barn som skall lära sig att veta hut, eller hur? Din man har ju inte gjort något fel (även om det ju finns två sidor av pannkakan och vi ju inte får höra dina barns version utan bara den sida du väljer att framställa) så då vore det väl bättre att du gjorde som TS pappa och valde bort dem!
  • Anonym (Fy)
    Anonym (Tom) skrev 2018-01-14 21:59:40 följande:

    Det är ju du själv som skriver att bonusbarn är avundsjuka och elaka. Det måste ju även gälla din mans bonusbarn om det nu är så med TS och hennes syskon för någonstans har du väl fått den kunskap du förmedlar ifrån. Du är ju själv det gyllene undantaget som inte skyller din barndom på "sånt fjant".

    Du beskriver dina barn som elaka/respektlösa mot din man så varför ser du inte till att uppfostra dem så att de sköter sig bättre? Självklart ska du inte skall skilja dig från din man, det är ju dina barn som skall lära sig att veta hut, eller hur? Din man har ju inte gjort något fel (även om det ju finns två sidor av pannkakan och vi ju inte får höra dina barns version utan bara den sida du väljer att framställa) så då vore det väl bättre att du gjorde som TS pappa och valde bort dem!


    Haha ja såklart det är min mans fel att mina barn är uppkäftiga

    Ja eller hur jag tvingar min man att flytta så jag kan flytta efter honom sen, vad skönt slippa storstan

    Sånt fjant, där tog du orden perfekt och ägde det finfint
  • Anonym (Tom)
    Anonym (Fy) skrev 2018-01-15 05:46:57 följande:

    Haha ja såklart det är min mans fel att mina barn är uppkäftiga

    Ja eller hur jag tvingar min man att flytta så jag kan flytta efter honom sen, vad skönt slippa storstan

    Sånt fjant, där tog du orden perfekt och ägde det finfint


    Det var ju du som skrev sånt fjant så det är väl därför du tyckte att uttrycket passade.

    Du väljer att framställa din man som att han inte gjort något fel gentemot dina barn och tycker att vi därmed skall tro att han inte varit medvetet elak mot dina barn utan att det bara är de som är dumma. Samtidigt vägrar du lita på TS ord utan maler på om "två sidor av pannkakan". Då måste det ju gälla er också och dina barn kanske förtvivlat försöker få till en bra relation medan din man är ett as. Men du vill att vi skall tro på din sida av historien.

    Är det inte lite konstigt att du reagerar så starkt, du som har sådan kunskap om pannkakors dubbla sidor? Eller känns det lite jobbigt att någon väljer att misstro din historia på samma sätt som du misstänkliggör TS?
  • molly50
    Anonym (Fy) skrev 2018-01-14 21:30:11 följande:
    Det förklarar jag med att de bodde hos henne (det här har jag ju faktiskt redan skrivit) och att hon fortfarande kunde ge dem uppmärksamhet, att de inte kände sig övergivna. Såklart annorlunda att flytta till annan ort när man har barn, men inte alls ovanligt. Hade ts och syskon flyttat med pappan hade historien varit annan. Mamman var alltså kvar, ingen tog henne. Pappan drog, någon tog honom. - Därav avundsjukan. Okej? Ibland förklarar jag uruselt..
    Fast det här bevisar väl inte att det ligger avundsjuka bakom.
    Den här pappan slutade ge TS och hennes syskon uppmärksamhet i samma stund som han träffade sin nya fru.
    Och han har heller inte sagt ifrån när nya frun har betett sig illa mot hans barn.
    Så han är egentligen den som är det största problemet här.
    Om det skulle ta slut mellan mig och min man, och jag träffade en ny, så skulle jag aldrig acceptera att han betedde sig illa mot mina barn.
    Då skulle han åka ut på öronen.
    Dessutom så verkar inte TS och hennes syskon vara de enda som reagerar på pappans och hans frus beteende utan även TS och hennes nya man och TS och syskonens familjer.
    Är de också avundsjuka då,menar du?
    Carpe Diem
  • Anonym (Evyyn)

    Nu är det gjort.

    Jag och syrran komponerade ett mail i lördags med innebörden att det blev missförstånd när pappa och hans fru trodde att de var inbjudna till resan i sommar. Vi har bara tänkt bjuda de närmaste och vi känner inte att vi har den relationen till er. Vi blev ställda när ni genast tog för givet att ni var inbjudna och ber om ursäkt för att vi inte sa något direkt och att vi pratade om resan så att ni hörde.

    Jag vill bara poängtera att pappas trettondagsbjudning inte är en intim middag med några få personer, utan ett stort mingel med buffé och de bjuder både familj och vänner (pappas och fruns) så det är mycket folk. Man sitter eller står i små grupper och pratar med olika och eftersom jag och syskonen nästan bara känner varandra + pappa med fru så stod vi och pratade med varandra, och inte direkt så nån skulle höra. Men pappa passerade och snappade upp resan och tog genast för sig så att han blev inbjuden. Även frun blev upplivad av tanken på resan och de började sinsemellan diskutera att de var fria att åka de veckorna (de vet ju när syrran och jag fyller). 

    Pappa mailade tillbaka nästan direkt och ifrågasatte att de inte var bjudna, de är minsann också familj och så gör man ju bara inte! Både han och frun hade redan hunnit göra planer för resan. Sen ringde han flera gånger under dagen. Först vågade jag inte svara, men sen tänkte jag att det var mesigt så jag svarade och vi hade en lång hetsig diskussion om allt som varit. Syrran var där också och vi pratade båda två både länge och väl med pappa och förklarade hur vi känt oss genom åren, hur pappas fru systematiskt uteslutit oss ur familjen, hur vi aldrig fått vara med på julen, att det inte finns ett enda foto på oss eller våra familjer hemma hos dem, hur de aldrig firar våra födelsedagar annars med annat än en skickad blomma, hur vi aldrig någonsin varit medbjudna på några av deras resor, hur elaka saker hans fru sagt till oss och i synnerhet till brorsan, och att han knappt träffar ens sina barnbarn.

    Till slut var pappa helt tyst. Och vi sa bara att nu kommer vi nog inte så mycket längre med det här samtalet. Att han fick fundera över vad vi sagt. Han avslutade med att han fått  mycket att tänka på och att han aldrig menat att det skulle bli såhär.

    Jag vet inte vad som kommer att bli härnäst. Men det känns så jäkla skönt att ha fått detta sagt nu. En sån himla lättnad.

    Ni som anser att skulden är vår i hur relationen med pappas och hans fru blivit. Ja, så kanske det är. Men eftersom vi är vuxna nu så tycker jag inte att vi har några skyldigheter att bjuda människor vi inte gillar (oavsett anledning) på vår resa eller födelsedagsfest. Varför pappas fru vill åka med oss som hon ogillar så har jag ingen aning om. Gratis är gott kanske?

  • molly50
    molly50 skrev 2018-01-15 09:32:50 följande:
    Fast det här bevisar väl inte att det ligger avundsjuka bakom.
    Den här pappan slutade ge TS och hennes syskon uppmärksamhet i samma stund som han träffade sin nya fru.
    Och han har heller inte sagt ifrån när nya frun har betett sig illa mot hans barn.
    Så han är egentligen den som är det största problemet här.
    Om det skulle ta slut mellan mig och min man, och jag träffade en ny, så skulle jag aldrig acceptera att han betedde sig illa mot mina barn.
    Då skulle han åka ut på öronen.
    Dessutom så verkar inte TS och hennes syskon vara de enda som reagerar på pappans och hans frus beteende utan även TS och hennes nya man och TS och syskonens familjer.
    Är de också avundsjuka då,menar du?
    *TS mamma och hennes nya man,ska det stå.
    Carpe Diem
  • Anonym (lll)
    Anonym (Evyyn) skrev 2018-01-15 09:47:29 följande:

    Nu är det gjort.

    Jag och syrran komponerade ett mail i lördags med innebörden att det blev missförstånd när pappa och hans fru trodde att de var inbjudna till resan i sommar. Vi har bara tänkt bjuda de närmaste och vi känner inte att vi har den relationen till er. Vi blev ställda när ni genast tog för givet att ni var inbjudna och ber om ursäkt för att vi inte sa något direkt och att vi pratade om resan så att ni hörde.

    Jag vill bara poängtera att pappas trettondagsbjudning inte är en intim middag med några få personer, utan ett stort mingel med buffé och de bjuder både familj och vänner (pappas och fruns) så det är mycket folk. Man sitter eller står i små grupper och pratar med olika och eftersom jag och syskonen nästan bara känner varandra + pappa med fru så stod vi och pratade med varandra, och inte direkt så nån skulle höra. Men pappa passerade och snappade upp resan och tog genast för sig så att han blev inbjuden. Även frun blev upplivad av tanken på resan och de började sinsemellan diskutera att de var fria att åka de veckorna (de vet ju när syrran och jag fyller). 

    Pappa mailade tillbaka nästan direkt och ifrågasatte att de inte var bjudna, de är minsann också familj och så gör man ju bara inte! Både han och frun hade redan hunnit göra planer för resan. Sen ringde han flera gånger under dagen. Först vågade jag inte svara, men sen tänkte jag att det var mesigt så jag svarade och vi hade en lång hetsig diskussion om allt som varit. Syrran var där också och vi pratade båda två både länge och väl med pappa och förklarade hur vi känt oss genom åren, hur pappas fru systematiskt uteslutit oss ur familjen, hur vi aldrig fått vara med på julen, att det inte finns ett enda foto på oss eller våra familjer hemma hos dem, hur de aldrig firar våra födelsedagar annars med annat än en skickad blomma, hur vi aldrig någonsin varit medbjudna på några av deras resor, hur elaka saker hans fru sagt till oss och i synnerhet till brorsan, och att han knappt träffar ens sina barnbarn.

    Till slut var pappa helt tyst. Och vi sa bara att nu kommer vi nog inte så mycket längre med det här samtalet. Att han fick fundera över vad vi sagt. Han avslutade med att han fått  mycket att tänka på och att han aldrig menat att det skulle bli såhär.

    Jag vet inte vad som kommer att bli härnäst. Men det känns så jäkla skönt att ha fått detta sagt nu. En sån himla lättnad.

    Ni som anser att skulden är vår i hur relationen med pappas och hans fru blivit. Ja, så kanske det är. Men eftersom vi är vuxna nu så tycker jag inte att vi har några skyldigheter att bjuda människor vi inte gillar (oavsett anledning) på vår resa eller födelsedagsfest. Varför pappas fru vill åka med oss som hon ogillar så har jag ingen aning om. Gratis är gott kanske?


    Gud så bra! Förhoppningsvis förstod pappa äntligen. Ni hade ju exempel att ge honom.  
    Jag tycker ni har skött det här bra. Vad mer kan man göra liksom. Nu kan ni syskon gå vidare med livet, tänker på er bror också, det måste betyda mycket för honom att ni tog tag i detta.

    Om sen pappa vill arbeta på relationen får ni fundera på hur ni vill göra med det. 
  • Anonym (Evyyn)
    Ess skrev 2018-01-14 19:33:15 följande:
    Vi går inte ihop som personer, vi har inte samma värderingar och åsikter. Vi kan träffas ett par timmar och umgås, men mer intensivt som tex en heldag då börjar det bli riktigt jobbigt.
    På den tiden de kom på umgänge så kändes det som om det just landat ett rymdskepp i trädgården, och ut klev dessa underliga varelser.
    Den ena funkar det dock bättre med. Lustigt nog så är det den som var svårast i början.
    Ja, precis så känns det med pappas fru. Som att hon klivit ut från rymdskeppet, direkt från planeten otrevlig, snorkig och elak.

    Har din mans barn förlorat kontakten med sin pappa tack vare dig eller har de fått behålla det som ändå var deras familj? För i vårt fall har vi ju förlorat relationen med vår pappa, som var ganska nära och fin innan hans fru kom in i bilden. Det svider mest och det får vi såklart lasta vår pappa för. Men eftersom pappas fru styr med det mesta i hans liv och är en extremt manipulativ person så har han haft ganska små chanser att göra det han vill utan att riskera hennes otrevliga reaktioner. Han har tex nästan inga egna vänner kvar, bara gemensamma med henne och han har alltid umgåtts mycket med hennes barn och barnbarn. Inte för att han gillar dem så himla mycket tror jag, utan för att hon kräver det. Han är som en hund i koppel med henne och nu har det gått så många år så jag tror aldrig han kommer loss. Om de skulle skilja sig har han i stort sett inget eget umgänge kvar, hon har sett till att han kontroll över hela hans liv.
Svar på tråden Pappas fru tror att hon är inbjuden!