Du som Är feminist, se hit.

Men om övriga feminister förnekar att det existerar, så borde det ju per automatik innebära att de inte instämmer i något manshat. Att de där bloggarna faktiskt inte får särskilt mycket gehör för sina åsikter.

Eller hur?

Varför vill ändå ickefeminister gång på gång antyda att feminister generellt hatar män? Typ som i ursprungsfrågan i den här tråden.

Varför är det så viktigt att hela tiden återkomma till den falska diskussionen?

För mig är den falsk, eftersom i princip alla kvinnor jag umgås med, kallar sig feminister. Och ingen av dem har någonsin uttryckt något medhåll för något manshat. Alltså är det en falsk bild. Folk försöker pådyvla mig åsikter som jag inte har, för att plocka poäng i debatter. Det är falskt. 

Men de som upplever manshatet som besvärande får förstås tycka det. Jag har inget behov av att förneka dem deras verklighet, på samma sätt som män brukar förneka att kvinnors upplevelse är verklig. 

Jag kan bara konstatera att i min begränsade omgivning finns det inga män som känner sig hatade, hotade, förminskade eller något annat av feminister. Jodå, jag har frågat dem. De håller inte alltid med, men de har inte påverkats det minsta av något hat. Det är faktiskt bara i nätdiskussioner som jag noterar den reaktionen.

Inte heller mina manliga kollegor som själva förminskar kvinnor, känner sig förminskade i sin tur. Jag tror helt enkelt att de lägger noll vikt vid bloggare. Allra helst kvinnliga. Det spelar förstås in i om de någonsin noterar något manshat eller ej. I vardagen möter de det i alla fall inte. Den som tillbringar mycket tid vid datorn ser kanske en annan verklighet. 

Lyssna på radio som omväxling. Senast idag var det ett bra inslag i Kulturnytt i P1 om feminism i Chile. Två helt olika åsikter och perspektiv, från en författare respektive en förlagsredaktör. Båda kom till tals. Balanserat och intressant. Både likheter och skillnader med debatten här. Men inget skrikande, ingen klickjakt, inga invektiv, inga rubriker. Jag föredrar att vidga mina vyer på det viset. Och det präglar MIN syn på debatten. 

Säg gärna till om du vill diskutera det radioprogrammet.  Eller något annat. Det finns massor av bra program som tar upp feminism, könsroller, mäns svårigheter, biologism kontra konstruktivism och liknande. Kolla t ex Tendens, Filosofiska rummet, Kropp och själ eller Konflikt. Jag lovar att du slipper allt vad manshat heter. 

Säg gärna till om du vill diskutera det radioprogrammet.

Du citerar mig och sedan lägger du in mängder av en massa andra citat från Ebba Witt-Brattström, utredningar och jag vet inte allt.

Jag förstår inte om du vill att jag ska kommentera alltihop. Vad har jag med det där att göra? Bianca Ingrosso känns precis som den sortens mediepersonlighet som jag har noll koll på. Är hon någon form av auktoritet som jag borde känna till?

Känner du dig hotad av kvinnor när du befinner dig i vissa miljöer? Blir du förminskad på din arbetsplats på grund av ditt kön? Tänker du dig för innan du dejtar en kvinna? Meddelar du dina vänner vem du ska träffa, och var, så att de kan kolla att du har kommit tryggt hem? Funderar du över om din klädsel kan ge kvinnor konstiga idéer? Ser du till att alltid gå hem med en polare, så att inga kvinnor antastar er?

Det är det vardagliga kvinnohatet i praktiken som jag pratar om. Finns det ett motsvarande manshat som gör att män måste vara på sin vakt? Eller finns det mest i teorin, så som jag upplever det? Dina länkar tycks visa på det sistnämnda.Men ärligt talat orkade jag bara skumma igenom dem. 

Eh, jaha...? 

Men jag vill minnas att jag mest har försökt förmedla att feminister inte generellt hatar män...? Inte att det inte finns några feminister som säger att det finns manshatande feminister.

Det vore väl mer relevant för diskussionen ifall Bianca Ingrosso var en tongivande och inflytelserik feminist som själv uttrycker manshat. Men så verkar icke vara fallet. 

orka har inte förnekat att det finns manshatande feminister. Bara att de är i minoritet. Det är lite det här som är det märkliga i den här debatten. Att det liksom inte går in att den manshatande delen av feminister är i minoritet. Trots att det är uppenbart så fortsätter debatten från utgångspunkten att feminister är manshatande generellt.

Ja, och att man ständigt lyfter fram en massa obskyra personer som påstås vara representativa för vad JAG tycker..?

Det är fullt möjligt att somliga av dessa ilskna bloggande tjejer är representativa i någon form av subkultur som säger sig vara feministisk. Det har jag ärligt talat ingen som helst aning om. Antagligen är jag för gammal för att hänga med i det.

Men de representerar inte mig, inte min familj, inte mina vänner och inte min verklighet. Vi har knappt ens hört talas om dem, trots att vi har en feministisk medvetenhet. Därför förstår jag inte varför de ges så otroligt stor uppmärksamhet. Är de verkligen så betydelsefulla som ickefeminister vill antyda?

Men i så fall borde den vansinnigt hatiska bloggosfären av MRA- och MGTOW-män vara representativ för hur ickefeminister resonerar. Hittills har jag betraktat dem som skrikiga extremister med sekttendenser. Som en udda minoritet. Men kanske ska jag börja klumpa ihop alla som är kritiska till feminism med dem, eftersom den debattekniken uppenbarligen används i motsatt riktning. 

Måste jag citera mig själv igen?

Jag skrev klart och tydligt tidigare att inte ens de män jag talar med som själva är uttalat antifeministiska, och har en väldigt nedlåtande syn på kvinnor beträffande t ex Metoo, upplever att de utsätts för manshat. De noterar inte ens sånt. 

Som sagt var - jag diskuterar och hämtar in åsikter från väldigt spridda håll. Men ytterst lite från den mest extrema bloggvärlden. Den ger jag ärligt talat blanka tusan i. Jag prioriterar det konkreta vardagslivet högre. Du får gärna prioritera helt annorlunda, och fortsätta oroas över manshat i bloggar. Jag tänker inte hindra dig. 

Nu är det lönlöst att fortsätta. Du är enbart ute efter att tillskriva mig saker som inte stämmer. Jag diskuterar inte på de premisserna. 

Inte alla, de flesta. Vet att det inte gäller alla. Men de radikala är rätt få även om de kanske låter mycket.

Visst har män normer och att man jobbar med det ena utesluter det inte det andra. Som mamma till en pojk, dotter till en pappa och sambo så ligger det såklart i mitt intresse att man exempelvis fångar upp män som mår psykiskt dåligt tidigare och följer upp bättre. Att bryta normen så att min son ska känna att det är ok att må dåligt och att han ska söka hjälp och få bra sådan om så skulle vara fallet.

Det behöver ju inte ske på bekostnad av kvinnors lika lön eller rätt till sin kropp etc.