• Anonym (winkie)

    Är jag i gränslandet- flirtar kanske för mkt med kollega...

    Jag har lärt känna en av mina kollegor mer och mer sista tiden. Han är singel och lite yngre än mig, och är jätteflirtig. Jag vet inte om jag är särskilt utvald eftersom han är väldigt trevlig och glad mot alla, och sprider glädje med sina skämt och så.

    Men det känns som att han drar sig mer och mer till mig. Han sätter sig bredvid mig på möten, slår sig ner vid fikabordet om jag sitter där men inte annars...Vi hade en aw och pratade väldigt mycket häromveckan t.ex. Så mycket att jag kände att det kanske såg illa ut utifrån eftersom jag är gift och har barn. Han följde med till baren, satte sig med mig igen, kom och anslöt till mitt nya samtalsgäng när jag manövrerat bort mig själv från "oss".

    När vi sedan gick vidare satte han sig med mig igen och vi fortsatte vårt snack om allt och inget. Då kändes det mer ok eftersom det bara var han och jag och en annan kollega och hans kompisar med. Han är liksom inte obehagligt efterhängsen på något sätt utan verkar bara uppskatta mitt sällskap. Jag gillar ju honom oxå, men tänker att man måste liksom sköta det med lite stil.

    Så idag så har det fortsatt. Jag har läst på lite om flirtsignaler och han gör verkligen allt: Ler stort, skämtar, har ett öppet kroppsspråk, ser en noga i ögonen när vi pratar, lyssnar på vad man säger, är hjälpsam osv osv. Jag är såklart glad och skojar tillbaka och jag gillar uppmärksamheten. Samtidigt undrar jag lite om det kan ses som opassande av andra, t.ex min andra kollega som ser oss interagera ganska mycket. Det måste ju vara helt uppenbart att vi flirtar med varandra för honom.

    Jag vill liksom visa att jag uppskattar min flirtande kollega och ge honom självförtroende i att han är attraktiv och verkar vara en jättehärlig person. Men jag vill ju samtidigt inte att han ska tro att jag är intresserad eller få känslor för mig. Han vet ju att jag är gift.

    Vad tycker ni om situationen? Kan jag fortsätta flirta för att det är kul eller kan det ses som taskigt eller opassande?

  • Svar på tråden Är jag i gränslandet- flirtar kanske för mkt med kollega...
  • Anonym (PRATA!)
    Anonym (man) skrev 2018-12-20 11:34:03 följande:

    Och på vilket sätt menar du att det skulle lösa dina problem hemma?


    Exakt.

    TS behöver prata med sin man, en terapeut, gå på parterapi, INTE söka efter det som saknas hemma hos någon annan.

    I min värld kan det inte förändra något på hemmaplan förutom att det möjligtvis ger styrka att lämna mannen om det nu är så att hon inte älskar honom och vill leva med honom längre.
  • Anonym (winkie)
    Anonym (man) skrev 2018-12-20 11:34:03 följande:
    Och på vilket sätt menar du att det skulle lösa dina problem hemma?
    Det har jag aldrig påstått att det ska göra. Det får mig att må lite bättre för stunden i en ganska mörk tillvaro.
  • Anonym (PRATA!)
    Anonym (winkie) skrev 2018-12-20 12:28:56 följande:

    Det har jag aldrig påstått att det ska göra. Det får mig att må lite bättre för stunden i en ganska mörk tillvaro.


    Har du det så illa på hemmaplan är det ju DÄR du behöver lägga krutet.

    Reparera förhållandet om det går och du VILL, eller lämna förhållandet med bibehållen respekt.

    Vad är du rädd för? Att bli ensam? Att din man inte ska klara sig? Att barnen tappar kärnfamiljen?
  • Fjäril kär

    Du har hamnat i den klassiska kvinnofällan.

    Ja ni är två om ansvaret för äktenskapet men ni är också två som gör fel . Ditt beteende mot honom löser inga problem och han svarar med att vara lika korkad.

    Båda två måste bryta ert beteende.

    Ge honom ansvar och låt det vara hans ansvar.

    Ska han laga middag så uppmuntra till det, ta barnen med ut och säg att ni ser fram emot att få äta hans mat om ett par timmar.

    Be honom tänka på något roligt att göra till sommaren, be honom boka det. Prata ihop er hela familjen och låt han få boka det. Ta detta redan nu vad ni ska göra i sommar och prata med varandra, låt hans fantasi få vakna.

    Ha is i magen och backa undan. Visa att du har hans förtroende och tillit.

    Han måste ju få samma feedback och utrymme som du själv behöver. Teamwork.

  • Anonym (winkie)
    Anonym (Ka) skrev 2018-12-20 11:59:18 följande:
    Ja, det är ju lysande..Jämföra sin man som man varit gift med i många år, känner utan och innan, med en ny man på jobbet som man inte har några problem gemensamt... med. Det tror väl fasen att den gubben är mer spännande.

    Det kan inte vara så att..om du rannsakar dig själv kommer fram till att du är en ganska dominerande kvinna? Det låter så eftersom du säger att "sista året har han inte gjort si eller så". Innan då? Hur var han då?
    Jag tror att man som man har lätt att ta ett steg tillbaka om kvinnan i relationen är stark. Man väljer sina fajter, och hemma vill man ha lugn och ro Om han tidigare kommit med förslag som du nobbat eller ger motförslag, och han låter din vilja styra, blir det så. Liksom ingen ide att strida om oviktiga saker. Och för honom är det oviktiga saker eftersom han inte har en aning om att du har en annan tjur på lut, som du flirtar och är så sugen på
     
    Jag jämför inte min kollega med min man alls. Jag är inte intresserad av kollegan, vill inte ligga med honom, vill inte ha en relation med honom. Jag har ingen "på lut" eller är sugen på någon.

    Kanske bär jag skulden till att mitt äktenskap inte fungerar, men jag har svårt att se det själv. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin har kritiserat honom om han tagit initiativ. Helt ärligt. Jag är en drivande men inte dominerande person skulle jag vilja säga själv.

    Innan har det varit lite mer fart på honom, men han har aldrig haft samma driv som jag. Och det ska han inte behöva ha heller. Men jag tror att han blivit bekväm och tar mig för given. Succesivt har han lagt ner allt annat för att han helt enkelt har det bekvämare i soffan med en tidning än att åka iväg på fotbollsträning med korplaget.


  • Anonym (winkie)
    Fjäril kär skrev 2018-12-20 12:35:37 följande:

    Du har hamnat i den klassiska kvinnofällan.

    Ja ni är två om ansvaret för äktenskapet men ni är också två som gör fel . Ditt beteende mot honom löser inga problem och han svarar med att vara lika korkad.

    Båda två måste bryta ert beteende.

    Ge honom ansvar och låt det vara hans ansvar.

    Ska han laga middag så uppmuntra till det, ta barnen med ut och säg att ni ser fram emot att få äta hans mat om ett par timmar.

    Be honom tänka på något roligt att göra till sommaren, be honom boka det. Prata ihop er hela familjen och låt han få boka det. Ta detta redan nu vad ni ska göra i sommar och prata med varandra, låt hans fantasi få vakna.

    Ha is i magen och backa undan. Visa att du har hans förtroende och tillit.

    Han måste ju få samma feedback och utrymme som du själv behöver. Teamwork.


    Jag har gjort detta en miljard ggr känns det som.
  • Anonym (winkie)
    Anonym (PRATA!) skrev 2018-12-20 12:35:08 följande:
    Har du det så illa på hemmaplan är det ju DÄR du behöver lägga krutet.

    Reparera förhållandet om det går och du VILL, eller lämna förhållandet med bibehållen respekt.

    Vad är du rädd för? Att bli ensam? Att din man inte ska klara sig? Att barnen tappar kärnfamiljen?
    Jag har pratat och försökt, i flera år för att jag är rädd för att bli ensam, ge upp, och att barnen skall må dåligt.
  • Anonym (Laws of Attraction)
    Anonym (winkie) skrev 2018-12-20 11:15:15 följande:
    Han ger mig en smula av den uppmärksamhet jag önskar att min man gav mig
    Törs nästan lova att även om din man gav dig den uppmärksamheten skulle du inte känna av det på samma sätt i alla fall, du skulle ända sitta här och gnälla över att din man inte ger dig tillräckligt med uppmärksamhet. 
  • Anonym (winkie)
    Anonym (Laws of Attraction) skrev 2018-12-20 12:54:00 följande:
    Törs nästan lova att även om din man gav dig den uppmärksamheten skulle du inte känna av det på samma sätt i alla fall, du skulle ända sitta här och gnälla över att din man inte ger dig tillräckligt med uppmärksamhet. 
    Men varför behöver man skriva ett sånt här inlägg? Jag har problem med mitt äktenskap och vill inget hellre än att det ska bli bättre. Och vad många än tror så har jag försökt, länge och seriöst med alla medel jag kommit på.

    Jag är inte sugen på att ha en het affär, jag vill att mitt äktenskap ska fungera! Och jag är inte mer än människa när jag erkänner att det kanske var liiiiite kul att någon visar intresse för mig. Det betyder inte att jag vill knulla i konferensrummet i eftermiddag liksom....
  • Fjäril kär

    Du har hamnat i den klassiska kvinnofällan.

    Ja ni är två om ansvaret för äktenskapet men ni är också två som gör fel . Ditt beteende mot honom löser inga problem och han svarar med att vara lika korkad.

    Båda två måste bryta ert beteende.

    Ge honom ansvar och låt det vara hans ansvar.

    Ska han laga middag så uppmuntra till det, ta barnen med ut och säg att ni ser fram emot att få äta hans mat om ett par timmar.

    Be honom tänka på något roligt att göra till sommaren, be honom boka det. Prata ihop er hela familjen och låt han få boka det. Ta detta redan nu vad ni ska göra i sommar och prata med varandra, låt hans fantasi få vakna.

    Ha is i magen och backa undan. Visa att du har hans förtroende och tillit.

    Han måste ju få samma feedback och utrymme som du själv behöver. Teamwork.


    Anonym (winkie) skrev 2018-12-20 12:42:28 följande:

    Jag har pratat och försökt, i flera år för att jag är rädd för att bli ensam, ge upp, och att barnen skall må dåligt.


    Barnen mår hundra gånger sämre av en bitter och ledsen mamma och av en pappa som aldrig gör något. Idiotförklara inte dina barn.

    Du har din kollegas uppmärksamhet och du är rädd för att bli ensam? Du är bara 40 år och sitter inte precis på Glasberget..

    Varför skulle stanna kvar i bitterhet vara det bättre alternativet?
Svar på tråden Är jag i gränslandet- flirtar kanske för mkt med kollega...