Dela rum med frugan

Nej det var faktiskt en komplimang! Om kollegan är SDare är det stor chans att han är ett ideal som gör kvinnor genomdränkta med sin närvaro. 
Det var ett internt meddelande riktat till Kråkungen då vi har diskuterat detta i en annan tråd.

 

Ja, då förstår jag.

Tjänsteresa, fylla och hemsläp, ja jag skulle nog kunna äta upp Annies hatt (som hon inte verkar ätit själv) om det inte var något fuffens där..

Var med om en liknande sak en gång på en konferens, fast jag var i den andra mannens situation. Körde hem en kollega till hennes hotell, det var för sent att åka tillbaka till mitt hotell och jag hade druckit, så sov över i hennes säng. Jag var lite intresserad av henne men hon hade pojkvän och var tydlig med detta så inget hände mellan oss. Jag har ingen aning om hon berättade det för sin pojkvän eller ej men bara för att illustrera att situationen kan uppstå utan att det behöver betyda otrohet.

Ja, det var ju inte bara ett fel...Både fyllekörning och övernattning i kollegas säng.

Minsta lila sak? Nä, det menade jag inte heller. Precis som jag skrev i mitt första inlägg så tror jag inte att detta är en bagatell som hon bara glömt bort. Men om det inte hände nåt, och om hon inte heller öht hade för avsikt att det skulle hända nåt, så kan hon mycket väl ha gjort bedömningen att det var bättre att inte säga nåt, eftersom hon var rädd för hur ts skulle uppfatta det. Och där tänker olika människor på olika sätt har jag insett; vissa tänker att just precis för att det inte har hänt nåt finns det heller ingen anledning att riskera bråk och upprörda känslor helt i onödan, medan andra tänker att det alltid är bästa att vara öppen med allt, och om man inte är det så är det att ljuga och svika.

Oavsett vilket så var det ju som sagt inte detta som var min egentliga poäng; det jag ifrågasatte var uppmaningen att ts skulle vara förbannad när han tog upp det med frun.

Men ja - jag håller med dig om att det är ganska otydligt hur ts egentligen tänker och känner.

Och jag tänkte bara helt kallt ignorera det för att undvika att denna tråd också ballar ur... Men ja, jag läste det, och ja, jag skrattade - och så hoppas jag att ingen annan drar det vidare :)

Haha - tänkte precis det samma :)

Jag tycker inte att du verkar för svartsjuk. Det där är en sak som nog hade fått många att reagera och börja undra vad som egentligen har hänt.
Det hade jag också. Och då är jag ändå inte den svartsjuka typen.
Jag tycker du ska ta upp det här med din fru och se hur hon reagerar på det.
Om hon reagerar med att bli sur och irriterad så skulle i alla fall jag bli ännu mer fundersam.

Har bara skummat tråden.
Har egen erfarenhet av att tidigare i livet både själv ha varit otrogen och har har blivit utsatt för otrohet, i olika förhållanden.

Jag anser att det i första hand handlar om vilken typ av förhållande ni har och vad som är accepterat av er båda.
(Ungefär som t ex Kråkungen redan har skrivit?)
Är det ett traditionellt monogamt förhållande där båda har lovat, eller kan betraktas som att båda har accepterat, att det är exklusivt och monogamt så skulle jag säga att händelsen absolut inte är ok.
Det tydligaste skälet är att hon valt att hemlighålla det.

Skulle hon tycka det var ok om situationen var den omvända? Då menar jag både att TS skulle dölja och själva händelsen.
Jag anser att den enklaste och mest självklara gränsdragningen är att man inte utsätter sin partner för något som man själv inte skulle tycka var ok.

Vill du få reda på sanningen? Varför vill du få reda på sanningen? Vad önskar du ska hända efter att du fått reda på sanningen, beroende på vad som nu har hänt?
Om hon t ex har haft sex med honom, vill du att förhållandet ska vara över? Eller vill du att ni ska kunna gå vidare tillsammans? Det kan ju ha avgörande betydelse för hur du ska hantera den info du har fått och hur du ska bemöta henne?

Om du vill få redan på sanningen så är min erfarenhet att det absolut sämsta sättet är att konfrontera, särskilt i ilska.
Det leder bara till förnekelse och ju mer man argumenterar och konfronterar ju mer stärker man förnekelsen. Ju mer motparten känner sig tvingad att dölja och förneka desto mer förstärker man försvaret, desto fler argument tvingar man fram, ju djupare man går ner i detta och ju mer man "övar" motparten i motargument, desto svårare blir det för motparten att ändra sin tidigare story för att till slut berätta sanningen.
Har man sagt nej hundra gånger, och man har framfört sina hundra absolut mest trovärdiga argument, blir det ju i stort omöjligt att ändra sig till ett ja.

Min erfarenhet, från båda sidor, är att om du ska ha minsta lilla chans få reda på sanningen (om du vill få fram sanningen?) så måste du i hemlighet få fram mesta möjliga fakta innan du ber om ett svar.

I sådana här historier anser jag med fog att man aldrig, åtminstone inte från början, har någon som helst möjlighet få reda på hela sanningen om man inte själv skaffar sig vetskapen.
Tyvärr visar väl också all erfarenhet att det så småningom oftast brukar visa sig vara mycket "värre" än man från början har anledning misstänka. Om sanningen någonsin kommer fram, vilket ibland kan vara efter förvånansvärt lång tid, så brukar det ofta visa sig inte alls vara oskyldigt utan snarare tvärtom.
Men så behöver det ju alls inte vara i just ert fall.