Dela rum med frugan

Har bara skummat tråden.
Har egen erfarenhet av att tidigare i livet både själv ha varit otrogen och har har blivit utsatt för otrohet, i olika förhållanden.

Jag anser att det i första hand handlar om vilken typ av förhållande ni har och vad som är accepterat av er båda.
(Ungefär som t ex Kråkungen redan har skrivit?)
Är det ett traditionellt monogamt förhållande där båda har lovat, eller kan betraktas som att båda har accepterat, att det är exklusivt och monogamt så skulle jag säga att händelsen absolut inte är ok.
Det tydligaste skälet är att hon valt att hemlighålla det.

Skulle hon tycka det var ok om situationen var den omvända? Då menar jag både att TS skulle dölja och själva händelsen.
Jag anser att den enklaste och mest självklara gränsdragningen är att man inte utsätter sin partner för något som man själv inte skulle tycka var ok.

Vill du få reda på sanningen? Varför vill du få reda på sanningen? Vad önskar du ska hända efter att du fått reda på sanningen, beroende på vad som nu har hänt?
Om hon t ex har haft sex med honom, vill du att förhållandet ska vara över? Eller vill du att ni ska kunna gå vidare tillsammans? Det kan ju ha avgörande betydelse för hur du ska hantera den info du har fått och hur du ska bemöta henne?

Om du vill få redan på sanningen så är min erfarenhet att det absolut sämsta sättet är att konfrontera, särskilt i ilska.
Det leder bara till förnekelse och ju mer man argumenterar och konfronterar ju mer stärker man förnekelsen. Ju mer motparten känner sig tvingad att dölja och förneka desto mer förstärker man försvaret, desto fler argument tvingar man fram, ju djupare man går ner i detta och ju mer man "övar" motparten i motargument, desto svårare blir det för motparten att ändra sin tidigare story för att till slut berätta sanningen.
Har man sagt nej hundra gånger, och man har framfört sina hundra absolut mest trovärdiga argument, blir det ju i stort omöjligt att ändra sig till ett ja.

Min erfarenhet, från båda sidor, är att om du ska ha minsta lilla chans få reda på sanningen (om du vill få fram sanningen?) så måste du i hemlighet få fram mesta möjliga fakta innan du ber om ett svar.

I sådana här historier anser jag med fog att man aldrig, åtminstone inte från början, har någon som helst möjlighet få reda på hela sanningen om man inte själv skaffar sig vetskapen.
Tyvärr visar väl också all erfarenhet att det så småningom oftast brukar visa sig vara mycket "värre" än man från början har anledning misstänka. Om sanningen någonsin kommer fram, vilket ibland kan vara efter förvånansvärt lång tid, så brukar det ofta visa sig inte alls vara oskyldigt utan snarare tvärtom.
Men så behöver det ju alls inte vara i just ert fall.

Var med om en liknande sak en gång på en konferens, fast jag var i den andra mannens situation. Körde hem en kollega till hennes hotell, det var för sent att åka tillbaka till mitt hotell och jag hade druckit, så sov över i hennes säng. Jag var lite intresserad av henne men hon hade pojkvän och var tydlig med detta så inget hände mellan oss. Jag har ingen aning om hon berättade det för sin pojkvän eller ej men bara för att illustrera att situationen kan uppstå utan att det behöver betyda otrohet.

Om du vill få redan på sanningen så är min erfarenhet att det absolut sämsta sättet är att konfrontera, särskilt i ilska.
Det leder bara till förnekelse och ju mer man argumenterar och konfronterar ju mer stärker man förnekelsen. Ju mer motparten känner sig tvingad att dölja och förneka desto mer förstärker man försvaret, desto fler argument tvingar man fram, ju djupare man går ner i detta och ju mer man "övar" motparten i motargument, desto svårare blir det för motparten att ändra sin tidigare story för att till slut berätta sanningen.
Har man sagt nej hundra gånger, och man har framfört sina hundra absolut mest trovärdiga argument, blir det ju i stort omöjligt att ändra sig till ett ja.

Min erfarenhet, från båda sidor, är att om du ska ha minsta lilla chans få reda på sanningen (om du vill få fram sanningen?) så måste du i hemlighet få fram mesta möjliga fakta innan du ber om ett svar.

I sådana här historier anser jag med fog att man aldrig, åtminstone inte från början, har någon som helst möjlighet få reda på hela sanningen om man inte själv skaffar sig vetskapen.
Tyvärr visar väl också all erfarenhet att det så småningom oftast brukar visa sig vara mycket "värre" än man från början har anledning misstänka. Om sanningen någonsin kommer fram, vilket ibland kan vara efter förvånansvärt lång tid, så brukar det ofta visa sig inte alls vara oskyldigt utan snarare tvärtom.

Har bara skummat tråden.
Har egen erfarenhet av att tidigare i livet både själv ha varit otrogen och har har blivit utsatt för otrohet, i olika förhållanden.

Jag anser att det i första hand handlar om vilken typ av förhållande ni har och vad som är accepterat av er båda.
(Ungefär som t ex Kråkungen redan har skrivit?)
Är det ett traditionellt monogamt förhållande där båda har lovat, eller kan betraktas som att båda har accepterat, att det är exklusivt och monogamt så skulle jag säga att händelsen absolut inte är ok.
Det tydligaste skälet är att hon valt att hemlighålla det.

Skulle hon tycka det var ok om situationen var den omvända? Då menar jag både att TS skulle dölja och själva händelsen.
Jag anser att den enklaste och mest självklara gränsdragningen är att man inte utsätter sin partner för något som man själv inte skulle tycka var ok.

Vill du få reda på sanningen? Varför vill du få reda på sanningen? Vad önskar du ska hända efter att du fått reda på sanningen, beroende på vad som nu har hänt?
Om hon t ex har haft sex med honom, vill du att förhållandet ska vara över? Eller vill du att ni ska kunna gå vidare tillsammans? Det kan ju ha avgörande betydelse för hur du ska hantera den info du har fått och hur du ska bemöta henne?

Om du vill få redan på sanningen så är min erfarenhet att det absolut sämsta sättet är att konfrontera, särskilt i ilska.
Det leder bara till förnekelse och ju mer man argumenterar och konfronterar ju mer stärker man förnekelsen. Ju mer motparten känner sig tvingad att dölja och förneka desto mer förstärker man försvaret, desto fler argument tvingar man fram, ju djupare man går ner i detta och ju mer man "övar" motparten i motargument, desto svårare blir det för motparten att ändra sin tidigare story för att till slut berätta sanningen.
Har man sagt nej hundra gånger, och man har framfört sina hundra absolut mest trovärdiga argument, blir det ju i stort omöjligt att ändra sig till ett ja.

Min erfarenhet, från båda sidor, är att om du ska ha minsta lilla chans få reda på sanningen (om du vill få fram sanningen?) så måste du i hemlighet få fram mesta möjliga fakta innan du ber om ett svar.

I sådana här historier anser jag med fog att man aldrig, åtminstone inte från början, har någon som helst möjlighet få reda på hela sanningen om man inte själv skaffar sig vetskapen.
Tyvärr visar väl också all erfarenhet att det så småningom oftast brukar visa sig vara mycket "värre" än man från början har anledning misstänka. Om sanningen någonsin kommer fram, vilket ibland kan vara efter förvånansvärt lång tid, så brukar det ofta visa sig inte alls vara oskyldigt utan snarare tvärtom.
Men så behöver det ju alls inte vara i just ert fall.

Trådar som dessa gör att jag faktiskt undrar vad för slags folk det är som skriver på FL då ni tydligen inte klarar, eller tror andra klarar, att sova i samma rum som någon av motsatt kön utan att det behöver bli sex. Man kan tro att ni är fjortisar hela bunten men tyvärr är ni både vuxna och mogna att veta bättre.