Finns det nån som inte gillar sitt bonusbarn?

Jag har problem med mitt ena bonusbarn, har 2. Den äldre (snart 7 år) går mig på nerverna hela tiden. Jag stör mig på henne hela tiden. Det är nyligen jag har börjar känna såhär och det började när hon blev så jävla uppkäftig och ska bråka om allt utan anledning. Hon är egentligen den lugna av dom men ändå går hon mig på nerverna och jag känner inget band till henne längre. Vet inte heller hur jag ska prata med min sambo om det. Mina känslor för henne har svalnar så att säga, kan nästan inte säga att jag älskar henne längre.. ibland så, men det är sällan. Jag känner mig som en usel person och framförallt en usel bonus förälder.

Ja jag har ju själv barn och vill ha en erfaren partner helst med barn. Tyvärr insåg jag att jag inte gillar mitt styvbarn. Tycker heller inte att familjen är splittrad, styvbarnet är hos oss varannan helg tack och lov. Jag visar ju inte styvbarnet eller någon annan att han inte är omtyckt av mig, jag är en normal människa och förälder som visar respekt.

Du däremot kan ändra din mentala inställning och sluta vara en dömande skit. Har du inte det här problemet som vi andra har så fattar jag inte ens varför du ska hit och lämna dryga kommentarer. Ingen av oss som inte gillar vårat styvbarn är onda människor

Finns det fler än jag som inte gillar sitt bonusbarn? Berätta hur det är för er!

Vår styvpappa gillade aldrig oss. Jag blev utkastad, syrran flyttade frivilligt, och lillbrorsan trakasserades år efter år.

Mina fd styvungar... skona mig!

Den yngsta var väl eg inget större fel på, det var en snäll pojke. När systrarna inte var med.

Mellanungen, jag avskyr henne. På riktigt. Det hon gjorde förlåter jag aldrig. (Hon gjorde det senare, i vuxen ålder.)

Den äldsta... sitter själv i samma båt nu. Men struliga styvungar och en äldre man som styvfar åt sina småknattar.

Jag själv har två numera vuxna barn och även barnbarn, och lever med en barnlös man. 

Aldrig mer att jag skulle utsätta mig för styvlivet. Då lever jag hellre själv.

Jag har valt att leva ensam sen separationen för flera år sedan medans mitt ex träffat en ny kvinna gift sig och fått fler barn. Något jag är glad över då mitt barn fått syskon. 

Med det sagt så vet jag inte hur det är att leva i en familj med bonusbarn men kan tänka mig att det är stundtals jobbigt. Men vill ändå ge perspektiv från barnets håll. 

Mitt barn har levt med sin bonusmamma i många år och han var så liten när de flyttade ihop att han inte minns något annan. De har aldrig haft en nära relation. Barnet har alltid bott varannan vecka och de senaste åren så pratar numer tonåringen och "bonusmamman" inte ens med varandra mer än ett hej och hej då. 

Det är otroligt sorgligt och säkerligen jobbigt inte bara för mitt barn utan även för henne. Men jag tycker att man som vuxen har ett ansvar att inte så tydligt visa att man inte är en del av familjen genom att inte ens försöka föra ett samtal vid middagsbordet. 

Där har man jobbet gemensam så det är en helt annan sak. Sedan har man inte lika mycket gemensamt med alla där heller, så vissa hälsar man mest på och kanske kommenterar vädret och någon annan pratar man mycket med. Det är inget som är speciellt ovanligt att inte alla pratar lika mycket med alla.

Jag har/hade helt enkelt inget gemensamt att prata om med totalcurlade nästan vuxna människor. Inte nu som vuxna heller, hur mår du, och vackert väder är inget man kan sitta och upprepa en hel kväll.

Sen är de inte syskon, de är halvsyskon som inte bott tillsammans. Det skiljer så mycket i ålder att umgänget avslutades efter andra barnet, och vi har tätt mellan dem så de var bara små under sista umgänges perioden.