• Anonym (Vad gör man?)

    Pojkvän med borderline

    Hej!

    Söker mig hit för att få något slags råd för hur jag ska hantera min ?pojkvän?.

    Träffade en underbar kille för drygt sex månader sen genom en dejtingapp.

    Vi skrev med varann i några veckor innan vi träffades första gången.

    Vi klickade direkt, hördes dagligen dygnet runt efter våran första träff.

    Men eftersom vi bor en bor ifrån varann, jag har barn, inte han så dröjde det ca 4 veckor innan vi sågs igen. Efter den gången började vi träffas varje vecka.

    Han har varit öppen med sin psykiska ohälsa sedan start men det är de senaste två månaderna som jag har förstått hur illa det är.

    Senaste månaden har varit väldigt intensiv, han säger att han älskar mig, vill bo med mig, vill ha barn med mig för att nästa dag stöta bort mig och säger att jag bör hitta någon bättre.

    Helgen som var så såg jag på riktigt hur pass dåligt han mår, han var här på fredagen och sov över, lördag morgon hade han panik och åkte hem tidigt för att han mådde så dåligt och sa att det aldrig kommer att funka.

    Sen kom han tillbaka på eftermiddagen och sa att han bara måste vara med mig och han skulle göra allt i sin makt för att pressa bort impulserna han får att stöta bort mig.

    Han älskar mig och vill bara vara med mig.

    Senare på kvällen åkte han hem då mina barn skulle komma tillbaka från sin pappa.

    Han sa Jag älskar dig och åkte.

    I söndags började karusellen igen då han säger att vi bara bör vara vänner, han mår skit och stöter återigen bort mig.

    Är kall och vill knappt prata med mig.

    Han säger att det här blir bäst för oss båda två.

    Jag förstår på ett sätt att han är rädd, det här händer i princip varje vecka, han stöter bort mig i några dagar för att sedan komma tillbaka.

    Jag förstår att det egentligen är hans borderline som gör att han agerar så här.

    Men hur bemöter jag honom på bästa sätt?

    Jag älskar verkligen honom och jag vill verkligen inte ge upp honom då vi har det så himla bra ihop när han är ?sig själv?.

    Jag försöker att bekräfta och visa att jag finns där för honom.

  • Svar på tråden Pojkvän med borderline
  • Anonym (Eps)
    Anonym (Bps) skrev 2019-05-14 14:24:45 följande:

    Kärleken är inte falsk utan tvärtom mer äkta eftersom borderline personer har mycket kraftigare känslor!


    Jag kan förstå att personer med personlighetsstörningen ser dt så, men egentligen har de sämre kontroll över sina känslor, inte starkare känslor.
  • Anonym (Vad gör man?)

    Jag svarar alla här nu,

    Som sagt ingen vet hur mitt liv ser ut.

    Jag valde att skriva här för att se hur andra gjort i liknande situationer.

    Jag her ingen aning hur vårat förhållande kommer att gå.

    Tror alla missförstått att han inte har hjälp,

    Han går hos psykolog, sköter jobb och träning för att försöka må så bra som möjligt.

    Han är medveten om sina problem och anledningen till att han inte träffar barnen är för att han inte vill dra in dom i sitt, förens han känner sig mer stabil.

    Han är väldigt omtänksam och snäll, aldrig aggressiv.

    Han sluter sig helt enkelt när han inte mår bra.

    Mer drama än så är det inte...

  • Anonym (klyva objekt)
    Anonym (Vad gör man?) skrev 2019-05-18 11:55:33 följande:

    Mer drama än så är det inte...


    Har du funderat över varför han knappt vill veta av dig när du är med dina barn?
  • Anonym (Vad gör man?)
    Anonym (klyva objekt) skrev 2019-05-18 16:11:10 följande:

    Har du funderat över varför han knappt vill veta av dig när du är med dina barn?


    Haha nä det har jag inte.

    Det är ju inte riktigt så heller.

    Konstig fråga, eller påstående faktiskt.
  • Anonym (Bordis)

    Det du kan göra är att acceptera att det är som det är. Var ärlig och spela inga spel. Var dig själv. Stå trygg och lugnt och stabilt kvar och låt honom studsa så här fram och tillbaka. Han gör Slut en gång i veckan - "so what?" Han kommer sedan tillbaka och närhet finns. Säg som du känner "jag är glad att du är här". "Jag är ledsen när du försvinner". Han gör så här bland annat av rädsla som du skriver. Han behöver skapa distans för att rädslan ska lugna sig så att han kan komma tillbaka. Distansen lindrar ångest och oro, gör honom trygg att söka din närhet igen efter han fått lite säkert avstånd, och så håller det på. Han kan inte vara nära när han mår dåligt, distansen fyller en funktion så att ni kan komma nära igen. Det du kan göra är att bara inte göra någonting och bara låta honom studsa mot dig så här likt en pingisboll. Börja inte studsa själv utan ta det med ro stabilt själv. Kanske slutar han vara rädd om han märker hur en stabil människa fungerar i en trygg relation och tillit till din pålitlighet växer fram. Stå stabilt, lugn, trygg och låt honom studsa.

  • pulverpåse
    Anonym (Vad gör man?) skrev 2019-05-18 16:46:25 följande:
    Haha nä det har jag inte.

    Det är ju inte riktigt så heller.

    Konstig fråga, eller påstående faktiskt.
    Jag kan ha missuppfattat det hela, men du har skrivit han blir kall och verkar ointresserad av dig när han befinner sig hemma. Sen slår det om efter några dagar, en vecka eller liknande - då vill han träffa dig. Han spenderar då all sin energi till dig, gör allt för att du ska må som en prinsessa. Sedan åker han passande nog hem precis innan dina barn återvänder. Detta är mönstret i er relation, om jag tolkar det hela rätt.
  • Anonym (Vad gör man?)
    Anonym (Bordis) skrev 2019-05-18 16:57:03 följande:

    Det du kan göra är att acceptera att det är som det är. Var ärlig och spela inga spel. Var dig själv. Stå trygg och lugnt och stabilt kvar och låt honom studsa så här fram och tillbaka. Han gör Slut en gång i veckan - "so what?" Han kommer sedan tillbaka och närhet finns. Säg som du känner "jag är glad att du är här". "Jag är ledsen när du försvinner". Han gör så här bland annat av rädsla som du skriver. Han behöver skapa distans för att rädslan ska lugna sig så att han kan komma tillbaka. Distansen lindrar ångest och oro, gör honom trygg att söka din närhet igen efter han fått lite säkert avstånd, och så håller det på. Han kan inte vara nära när han mår dåligt, distansen fyller en funktion så att ni kan komma nära igen. Det du kan göra är att bara inte göra någonting och bara låta honom studsa mot dig så här likt en pingisboll. Börja inte studsa själv utan ta det med ro stabilt själv. Kanske slutar han vara rädd om han märker hur en stabil människa fungerar i en trygg relation och tillit till din pålitlighet växer fram. Stå stabilt, lugn, trygg och låt honom studsa.


    Tack.

    Jag orkar inte besvara alla andra just nu.

    Men återigen kom han hit i helgen och ju hade det jättebra.

    Han sa att jag inte ska ta åt mig av vad han sa tidigare i veckan.

    Att han tänkt på mig hela veckan och längtat efter att hålla om mig.

    Men så small det nu igen,

    Han är hemma hos sig och säger att han aldrig älskat mig eller att han aldrig känt nåt för mig.

    Den här gången bryter jag ihop totalt.

    Vet inte vad jag ska säga till honom eller om jag ska orka mer.

    Jag vet att nåt måste triggat den här reaktionen men jag vet verkligen inte hur jag ska hantera det.

    Menar han det den här gången eller är han bara rädd..

    Ska jag strunta i att svara honom på några dagar eller ska jag fortsätta att finnas där...
  • pyssel
    Anonym (Vad gör man?) skrev 2019-05-19 14:59:47 följande:

    Tack.

    Jag orkar inte besvara alla andra just nu.

    Men återigen kom han hit i helgen och ju hade det jättebra.

    Han sa att jag inte ska ta åt mig av vad han sa tidigare i veckan.

    Att han tänkt på mig hela veckan och längtat efter att hålla om mig.

    Men så small det nu igen,

    Han är hemma hos sig och säger att han aldrig älskat mig eller att han aldrig känt nåt för mig.

    Den här gången bryter jag ihop totalt.

    Vet inte vad jag ska säga till honom eller om jag ska orka mer.

    Jag vet att nåt måste triggat den här reaktionen men jag vet verkligen inte hur jag ska hantera det.

    Menar han det den här gången eller är han bara rädd..

    Ska jag strunta i att svara honom på några dagar eller ska jag fortsätta att finnas där...


    Om du verkligen vill ha svar rakt upp och ner så är det "KLIPP". Utsätt dig inte en sekund till. Utsätt inte din/a barn för detta han gör mot dig. Det är att vara vårdslös mot sig själv och i förlängningen de egna barnen. "Finnas där?" För någon som psykar dig så allvarligt? Nej, herregud.
    Alla hästar hemma
  • Anonym (Vad gör man?)
    pyssel skrev 2019-05-19 15:08:41 följande:

    Om du verkligen vill ha svar rakt upp och ner så är det "KLIPP". Utsätt dig inte en sekund till. Utsätt inte din/a barn för detta han gör mot dig. Det är att vara vårdslös mot sig själv och i förlängningen de egna barnen. "Finnas där?" För någon som psykar dig så allvarligt? Nej, herregud.


    Jaa jag vet vad alla i den här tråden tycker.

    Har du borderline själv eller känner du nån som har?
  • pyssel
    Anonym (Vad gör man?) skrev 2019-05-17 12:02:11 följande:

    Jag vet vad medberoende är då jag växte upp med en pappa med grava alkoholproblem.

    Därför skrev jag här för att få tips på hur jag inte axlar den rollen.

    För att höra andras upplevelser.


    Anonym (Vad gör man?) skrev 2019-05-17 14:20:57 följande:

    Ja jag vet redan allt det där.

    Jag är inte ointelligent på något sätt.

    Nu är det ju så att jag redan fallit hårt för den här personen så det är lite sent för att undvika.

    Jag är den typiska ?ta hand om? personligheten och jag vet vad det beror på.

    Nu är det som det är och jag vill helt enkelt inte ge upp än.

    Dumt jag vet, men det är bara så det är


    Har läst alla dina inlägg nu. Du vet svaren själv. På kort tid är du bråddjupt i medberoende igen. Det är det du behöver bemöta, din egen problematik. Han är alldeles för sjuk och djupt i sin självömkan och massa undanflykter om att han "inte klickar" med den eller den som ska hjälpa honom. De har väl ställt krav och klätt av ursäkterna.

    Just nu är du i symbios med hans sjukdom och odlar ditt eget medberoende för fullt. Hans öppenhet är hans sätt att få dig följsam. Jag är, eller har varit, som du. Det är självbedrag att tro att ens barn skonas när någon maler ner mammas tillit och kärlek ena dagen och bygger upp den nästa. Lika insiktsfull om sitt problem är både han och du, frågan är vem som kommer göra något åt sitt eget problem.
    Alla hästar hemma
Svar på tråden Pojkvän med borderline