Ensamheten ger mig ångest

När jag mådde som sämst ringde jag till psykiatrin som har nattöppet (stockholm) bara för att prata med någon en stund. 

Jag har inte heller min familj att prata med. Vi bor i samma län men jag har en dysfunktionell familj så de är inga jag kan vända mig till för att få tröst. Det är så tråkigt att det finns så många som mår dåligt och är ensamma. Jag önskar att det fanns en gemensam samlingsplats för oss dit vi kan gå för att umgås.

Fast i sängen, det finns ingen mening med att gå upp. Varför ska jag städa hemma? Ingen kommer hem till mig i alla fall. I olika sociala tillställningar känner jag mig utanför och ingen ser mig. Har blivit illa behandlad och det sätter sina spår. Men jag vet att jag är snäll, hjälpsam, trevlig. Men ingen ser det.

Bor i storstad och möjligheter borde finnas. Men dessa erfarenheter jag har säger; du är inte välkommen.

Jag har varit med om mycket. De människor som har ett fint anseende hos andra, de har slitit sönder mig. Är det orättvisa rykten, ja kanske. Men vem bryr sig?

Jag låter nog negativ, ja, men min situation ser ut så. Ska det krävas självmordsförsök så kanske jag blir inlagd på psyket, och då har jag ifall någon att prata med. Nån personal som hälsar.

Finns det någon som har varit på botten och kommit upp?

Hur är din relation med dina föräldrar?

Gör du något för någon annan? Gör något för någon annan!

Det är patetiskt vara kvar på sitt rum och tycka synd om sig själv - en av de mest självdestruktiva saker man kan göra. Du hade kunnat göra mycket mer och varit engagerad i andra, så leder det ena till det andra.

Jag känner med dig, det är tyvärr där det börjar, föräldrarna får dig att må skit för man är aldrig tillräckligt bra, vad säger dina föräldrar om dig?