Ensamheten ger mig ångest

Kanske särskilt för er kvinnor i den sitsen. Manlig ensamhet är ju inte riktigt lika tabu numera, och börjar diskuteras lite försiktigt i media osv. Detta bara under senaste kanske 2-3 åren? Ingen vill ju erkänna att just jag är sådan, men man kan ju åtminstone diskutera den manliga ensamheten rent generellt numera.

Kvinnor förväntas ha ett stort kontaktnät, nära vänner som man vårdar vänskapen med, barndomsvänner man hör av sig ofta till, och massvis med ytliga bekanta. 

 

Men finns det dysfunktion i familjen, så spelar det väl ingen kön man har.

Flodhästen i vardagsrummet... Förnekelse.

Det kan det göra. Vi fungerar lite olika, så om mamma är jobbig och kontrollerande tex. så kan det påverka en dotter annorlunda än en son.  Jag kan inte förklara det så värst mycket närmare än så, för det var runt tusen år sen jag läste psykiatri. Men i ditt fall spelar det nog ingen roll.

Känner igen mig

Känner också igen mig...

Över 40 .Ensam den mesta tiden.

Efter år av depression och ångest undrar man ju om och hur man kämpar sig upp.

Är social och utåtriktad när jag möter folk.Men hemma blir jag uppgiven och trött .

Kram till er som kämpar på

Hur ofta bor din son-dotter hos dig?

Jag känner också så tyvärr. Har använt sex och porr som tröst men det gör det bara värre.

Kanske du skulle byta boende? "Sitter i väggarna"....

Du kan definitivt vända på steken. Då tar du kontrollen och överlämnar inte allt på andra. Du kanske skulle göra ett avtal med dig själv? "Besök minst 2 st per vecka" och vilka/vilken som besöks kan vara egentligen vad eller vem som helst bara det är en social sak. Det kanske tar emot först och känns motigt men det gör så när man förändrar något.

Jag blir så ledsen att det finns så många ensamma människor, på sätt och vis är det så konstigt med tanke på hur många det är som känner så. Har vi människor blivit så dåliga på att se varandra?

Jag har jobbat mig upp från botten, ensam utan ett direkt socialt nätverk. Det går men det är kämpigt. Kan fortfarande känna mig extremt ensam i livet då jag fortfarande har dåligt med vänner men det jag vill tipsa om som mer eller mindre räddade mig, det är jobb. Jag kom ut till en praktik där fler hade problematiska bakgrunder. Det sociala och känslan av att vara till någon nytta har stärkt mig nog att orka ta tag i resten. Jag har utöver detta gått KBT hos en psykoterapeut där jag fått lära mig se det negativa jag själv ofta skapar i mitt huvud och hur jag ska handskas med det.

Så kräv av Arbetsförmedlingen att få komma ut och var inte rädda att söka vård. Det går absolut att vända livet uppåt, kräv de insatser som samhället ger och ge dig vara fan på att du ska vända det här.