Hej TS. Jag är också där du är. Ensam, neddragen, från en familj som var dysfunktionell och jag inte var värd särskilt mycket. Jag jobbar mig uppåt nu. Om livsglädje var en skala på -10 till +10, där -10 är precishoppatframförtåget och +10 är det man önskar att ens bröllopsdag eller så ska vara, så är jag nu på -4. Jag har länge varit på -9.
En sak som jag håller på att lära mig är att vara självisk eller kanske snarare att tänka "för min skull": Jag tänker på det du skriver om att städa till exempel. Jag vet exakt hur det är. Varför ska jag städa, det är ändå ingen som ser, ingen som hälsar på. Svaret är; för min skull. För att jag blir ledsen eller trött eller ångestfylld av att det står disk överallt och toan är skitig. För att jag känner av i halsen och lungorna när det är dammig och det är inte roligt. För att jag faktiskt blir lite glad av att det är rent och fint. Jag har lika själviska anledningar till att stiga upp ur sängen, att klä på mig, äta mat och gå ut. Det är inte lätt att tänka så när man inte är van men jag kämpar. Jag snubblar ofta och faller tillbaka men kämpar upp igen.
Jag har bara 2 måsten när det kommer till städet. Varannan dag disken och varannan dag vispa ur toan och handfatet. Resten kan jag ta när och så mycket jag orkar. Och jag måste sätta på musik när jag städar.
Tre saker som jag gör för att bryta ensamheter är spelar Pokemon Go, sitter på café och jobbar och besöker event som händer i centrum där jag bor. Även om jag inte pratar med någon än så omger jag med folk i alla fall några timmar i veckan. Pokemon go gör också att jag rör på mig. Personalen på caféet har börjat känna igen mig och är lite extra trevliga och pokemon go har en grupp här som samlas och raidar ihop. Jag är inte redo att gå med där än men de är trevliga när vi råkar träffas.
Jag vet inte om det här hjälper dig alls TS men jag hoppas det, på något sätt i alla fall.
